Något förvånad läser jag sedan att Roxette fått flera dåliga recensioner. Danska (surprise?) recensenter vill inte se en cancerärrad Marie på scen, är missnöjda för att hennes röst är svagare & att hon inte studsar runt på scen som på 80-talet.
Det kan vara värt att påpeka att Marie Fredriksson för det första är 52, inte 22, år gammal. För det andra har hon tillfrisknad från en sådan allvarlig hjärncancer att hon är helt blind på ena ögat & har tappat förmågan att både räknat & skriva.
Jag älskar dessa recensenters sätt att resonera. Menar dom på allvar att om en artist inte presterar exakt lika briljant som i sin ungdom är det inte värt att se dem? Hjärncancer eller inte. Framförallt vad gäller en kvinnlig artist där man tydligen aldrig tröttnar på att diskutera hur hon ser ut - jag tyckte Marie var hur jävla snygg som helst på scen, i vanlig ordning är det ingen som diskuterar hur Per åldrats, för det är inte intressant.
Ett par saker till: Marie Fredriksson är inte, & har aldrig varit, en Tina Turner på scen. Googla gamla framträdanden så får ni se en lugn, ofta barfota, artist som lägger all själ i rösten. Att bli missnöjd för att Marie inte går ner i spagat. dränker sig i vattenduschar & struttar runt i Lady Gaga-högklackat säger mer om de gubbiga recensenterna än Marie Fredrikssons framträdande.
Folk lyfter inte ett ögonbryn över att majoriteten av alla kvinnliga stora artister USA tex producerar nästan oavkortat framträder singback - det viktigaste är tydligen att showen består av bysthållare & nakenchocker. När däremot Marie Fredriksson sjunger utan någon form av singback - med en distinkt, stark, klar & genuin röst - har sänkt vissa av de högsta tonarterna, då blir recensentkåren jävligt stött. Att hon fortfarande, trots flera år av mycket allvarlig cancer, sjunger en miljon gånger bättre än Per är tydligen inte heller särskilt intressant.
Jag blir så jävla trött på att en kvinnlig artist alltid sågas till fotknölarna om hennes röst inte är perfektion eller om hon inte kompenserar en svag röst med så avklätt som möjligt. Det är ju jävligt spännande att manliga artister som dräller runt skitpackade på scen anses vara godtagbart. Hur fräscha är Shane Macgowan & Keith Richards egentligen? Varför är folk ok med att manliga artister som Pete Doherty & Steven Adler fullständigt fuckar upp shower på grund av sina drogproblem?
Nerknarkade totala jävla vrak som snubblar på sina egna mickar kan vi leva med (handen på hjärtat, hur många har inte flera gånger sett skitpackade/höga manliga artister göra bort sig på scen?). Men en comeback med Marie Fredriksson där flera års hjärncancer satt vissa avtryck - det är INTE OK!
Så jävla skenheligt. Så jävla gubbslemmigt. Det enda man kan konstatera är att de där recensenterna kan stoppa upp sina sura kolumner i røven, när 30.000 människor unistont ropade "Marie! Marie! Marie!" så fort hon steg upp på scen. Jag kan bara säga att jag är så otroligt tacksam att jag ens fick se Marie Fredriksson på scenen igen. Det var det inte många som trodde någonsin skulle ske igen... Men där stod hon, & fullkomligt glittrade.
4 kommentarer:
Ja, jag vet, det är ett sånt jävla dyngvadande att läsa recensioner av liveuppträdanden av kvinnliga artister! Inte klokt vad viktigt det är att vara snygg, tydligen. Sjunga? Mja, det spelar väl ingen roll, men en kvinnlig artist som ser en dag äldre ut än 25 är ju heeeelt sämst. Fyfan vad trött man blir! Klart anorexi och bulimi och uselt självförtroende frodas därute, och klart plastikoperationer ökar i antal, när det är såna här budskap media sprider. :(
Bra rutet!
Tack, nu slapp jag säga det. Bra skrivet!
Tack så mycket anonym, & Karin B! :) Det var skönt å få skriva det. Glad att ngn håller med mig!
Skicka en kommentar