26 jan. 2010

Tjyvnyp i valårstider

Eftersom jag fann det här precis lika pinsamt som Lisa påpekar i sitt inlägg, blir det inlägg från mitt håll likaså.

Hey å hå, här viftas det återigen med den billiga propagandans trollspö, ett ämne jag redan sorgfällt gett mig i kast med. Jag blir tamigfan mörkrädd över nyliberal media, som tillåter sin LEDARREDAKTION att sjunka såhär lågt...

Den som påstår i min närhet att all media är styrd av vänstern igen SKA FÅ STRYK!

22 jan. 2010

I rest my case!

Jag hänvisar till ett tidigare inlägg, där jag analyserar framtida modefläktar:

Jag ÄLSKAR när grejer jag velat ha länge råkar bli modernt. Som nu, då jag äntligen kan köpa ett par Tankgirl-boots som jag länge drömt om!
Nu får man väl bara iskallt invänta det skitfula singoalla/indian/fjädrar/blommigt-modet som alltid kommer, efter en snygg mode-fläkt. :D JUST SEE AND WAIT!

VAD SKÅDAR VI? I give you ett litet axplock från HM, Kappahl, Lindex, Bikbok, Gina Tricot:









HAH! Storblommigt, zigenargulligt & volanger! Just as Ive forseen. Indianmodet & fjädrarna låter vänta på sig men det kommer säkert det med.

Jag får försöka se positivt på detta & resonera som att jag inte kommer göra av med särskilt mycket pengar på kläder denna vår. Tråkigt för min garderob - gött för min plånbok! ;)

20 jan. 2010

Sneeks för Bad Reputation

Sneeks från nya fotograferingen för Bad Reputation, när hemsidan väl kommer upp. Håll utkik!
Det blev iallafall mest finfina kläder i 50-tals anda, på en tokmysig fransk restaurang. Yay! :D Återkommer när pixen finns i min ägo.




Du ljög!

Ok, på tal om lögner...
Alla ljuger. Det gör man. Oftast blir det småljug - man är sen till ett möte, å skyller på en trasig buss som är påhittad. Man hann inte diska, för att något "viktigt" kom emellan. Småljuget är ju egentligen inte så farligt - det spelar ju egentligen ingen roll vad anledningen är att man är sen eller att man inte diskat, man ber ju om ursäkt för sitt misstag, om än lite inlindat.

Det svåra är storlögnerna. Där man är ute på hal is. Där hjärtat slår några slag snabbare & man får hålla pokerfejset intakt med svettiga handflator.

Men frågan jag ställde mig när jag diskuterade det här med Kim, var exakt var gränsen egentligen går mellan en "ok" lögn & en lögn som "inte är ok".
Jag själv är en sådan människa som egentligen inte fattar varför majoriteten av befolkningen har så jävla svårt för att titta en annan person i ögonen & säga precis vad man tycker när de ber om det. Vara ärlig. Rak. Sluta bullshitta. Sluta ha en fejkad mask över ansiktet. Det finns inget bättre än att sitta ner med någon, titta in i den personens ögon & vara säker på att han/hon är ärlig. Jag älskar den raka ärligheten. Jag tror på många sätt att det är den där ärliga, raka blicken som gör att vissa människor kan jag instinktivt hoppa framför ett tåg för. De där Mina Allra Bästa. Guldkornen. Riktiga vännerna.
De flesta tycker inte om den där raka blicken. De fnittrar, tittar bort, ljuger, snurrar in sig i så mkt "vita lögner" att man tillslut inte vet var man har dem längre. Sådana som säger sådant de tror att man vill att de ska säga. Som noga placerar orden i munnen för att rädda sin egen röv. Se bättre ut. Verka intressantare. Eller verka ointresserade av vad man har å säga, fast de egentligen visst vill höra. Som fladdrar med blicken. Viker undan.

Iallafall. Tillbaka till vad som gör en lögn "ok", & "inte ok". Det är en jävla svår fråga. För de flesta anser å ena sidan att lögner nästan aldrig är bra, men att det alltid finns en miljon undantag där en lögn är "ok". Vilken gör det hela väldigt komplicerat & subjektivt. Det som uppfattas som en ok lögn av part A, kan ju vara jävligt INTE ok för part B.
MEN JAG TROR ATT JAG HAR KNÄCKT NÖTEN! :D



Såhär: en lögns validitet beror helt enkelt på vem den egentligen gynnar. Låt mig förklara med två grovhuggna exempel:

Exempel 1) Jörgen råkar av en mycket osannolik händelse klanta till det & göra illa sin arm under sin fäktningsträning som han börjat med. Han får åka & lägga om armen på sjukhus. Hans mamma ringer & är fruktansvärt orolig. Jörgen vet att hans mamma är en person som oroar sig oerhört för sina barn, & säger därför istället att han gjorde illa sin arm på bussen. Anledningen till att han säger det är för att han inte vill att hans mamma ska behöva oroa sig varje gång han går på sin träning, eftersom han vet att sannolikheten att en sådan skada uppstår igen under träning är i stort sett obefintlig. Han ljuger för att hans mamma inte ska behöva ligga sömnlös dagarna han har sin fäktning.

Exempel 2) Eva bor ihop med Evert. Deras relation har stagnerat & Eva tycker relationen blir mer & mer hopplös. Hon råkar på krogen gå hem med en främmande kille den kvällen, njuter verkligen av den nya uppmärksamheten & det intressanta sexet. En gång blir flera. Eva har flera lösa förbindelser. Evert börjar ana ugglor i mossen & konfronterar Eva. Eva förnekar allting, hon säger till sina vänner att det är för att inte göra Evert ledsen. Det handlar också om att hon inte vill att det ska ta slut, att det är bekvämt att leva ihop med någon, att hon ändå tycker om Evert fortfarande.

Skillnaden här är egen-nyttan. Jörgen ljuger för att skydda någon annan, för att skydda sin mamma. Han ljuger inte om vad som hänt, bara ändrar händelseförloppet en smula. Han själv tjänar egentligen inte så mycket på sin lögn, men han vet att hans mamma gör det. Hon slipper vara obekrivligt orolig. Med andra ord - en ok lögn.

Eva däremot, hon ljuger inte egentligen för Everts skull. Hon ljuger för att rädda sitt eget skinn, hon ljuger om vad som egentligen hänt, för att hon tjänar på det. Hon tjänar på lögnen mer än den hon ljuger för. Evert har förlorar på att inte få höra sanningen, för han har ingen möjlighet att själv avgöra om han ska stanna hos Eva eller inte efter vad hon gjort. Han tvingas stanna för att han tror att ingenting har hänt, att Eva talar sanning när hon egentligen inte gör det. Eva tjänar på att ljuga. Med andra ord - inte en ok lögn.

See where Im going with this?
Frågan är alltså alltid - om jag ljuger nu, vem tjänar på det? Är det jag som tjänar på denna lögn på någon annans bekostnad? Eller ljuger jag för att kanske göra sanningen lite mindre harsh?

Eller? :O

4 jan. 2010

Krigets fejja

När man hamnar med en öl i handen & två stycken fagra 30+ herrar i mustasch & ofantliga intellekt, så kommer man in på riktiga intressanta diskussioner.

Jag tror det hela började med att samtalet kom in på ett TV-program som handlar om precis vad det heter - Deadliest Warrior på Spike TV, alltså handlar det om att ta reda på vilken av två farliga krigare som skulle vinna en eventuell fajt. Exemplen är som följer: Pirate VS Knight, Ninja VS Spartan, Viking VS Samuraj osv. Ni förstår, ett helt fantastiskt koncept helt enkelt.

Det här ämnet ledde oss inte helt osökt in på mer djupnördiga ämnen såsom att 1400-tals rustningen i programmet knappast var verklighetstrogen, hur kan man egentligen mäta lönnmördar-skills mot en close combat-skills osv osv. Tillslut snurrade vi in oss på vanligt hederligt battlefield-krig.

Den ena av oss, en psykolog, tipsar om boken "On Killing - The Psychological Cost of Learning to Kill in War and Society", av Dave Grossman. Som titeln avslöjar så handlar det om psykologiska frågeställningar kring krigsföring. Det är nämligen så att i motsats till allmän uppfattning, så är det mycket ovanligt att motståndare i krig faktiskt dödar varandra. Låter underligt tycker kanske läsaren nu, men om du frångår modern krigsföring (som vi kommer återkomma till), är det faktiskt så det går till. Min psykologvän förklarade för oss att människor fungerar, knappast överraskande, ungefär som djur i konfliktsituationer. Man bröstar upp sig, skriker, försöker skrämma motståndaren & den som lägger sig å visar strupen är den som förlorar.
Undersökningar efter Andra Världskriget visar att så lite som 10-20% av soldaterna sköt direkt mot fienden för att döda - de allra flesta undvek att skjuta direkt mot fienden, även om deras egna liv var i fara! Det här stöds av statistik på antalet stupade under drabbningar - långt mycket färre dödade & skadade än man föreställt sig.

Faktum är, förklarade vår mustaschbeprydde psykologvän, att det ligger i den mänskliga naturen att, även i djupt traumatiska situationer som krig, undvika att döda. Instinktivt undviker vi att rikta vapen direkt mot någon artfrände - vår psykologvän gav som exempel en hårt tränad, rysk elitkrypskytt som var utsänd för att knäppa ett antal nazistofficerare. Han hade legat & haft dem inom sikt under flera dagar, men valde att vänta på tillfällen då officerarna var ensamma, för att inte avslöja sin egen position. Vid ett tillfälle lämnar en av tyska officerarna de andra, drar sig undan & krypskytten ser sin chans - men när tysken börjar knäppa upp sina byxor & sätter sig för att skita, då kan krypskytten bara inte. Han kan bara inte skjuta. Tysken blir för mänsklig, för utsatt.



Jag tänkte ta & läsa den här boken On Killing, för tydligen utvecklades en helt ny psykologi inom amerikansk militär, när det avslöjats att soldater mycket sällan sköt för att döda, som under tex Andra Världskriget. Detta uppfattades naturligtvis som ett problem av ledande inom regering etc - humana soldater som undviker att döda motståndarna i krigssituationer?! Icke! Så man utvecklade istället hård träning inom militär där man helt enkelt övar bort instinkten hos soldater att undvika att skjuta direkt mot andra människor. Istället börjar man träna soldaterna med tomma magar & sömnbrist, & man bankar in reflexen att alltid skjuta i stressande situationer. Ungefär som i ett shoot em up spel. Man får en direkt reflex att skjuta mot det som rör sig, mot "fienden".

Successivt tränar man alltså bort den medfödda instinkten att skona liv, för att istället byta ut den mot ett skjutgalet finger. Resultatet av det här arbetet är väl ungefär vad vi ser med amerikanska soldater i Irak just nu. Ständiga rapporter om civila offer, misslyckade attacker & framförallt extremt traumatiserade soldater som återvänder hem väl medvetna om att de har tagit liv, flera gånger civilt liv. Den psykiska baksmällan den vetskapen ger går däremot inte att träna bort i militära läger. Den stannar hos soldaten för resten av hans liv.

Det är konstigt, för bara för några veckor sedan gick jag & funderade på det här med mänsklig ondska på jobbet. Jag minns inte exakt hur jag tänkte, jag skrev i hast ner i mobilen "Är vi biologiskt programmerade att vara grymma i traumatiska situationer, men aldrig i situationer där vi mår bra? Är grymhet när man har mat/vila/trygghet därmed onaturligt?".
Låter förmodligen som rappakalja för er som läser det nu, men jag funderade kring det faktum att det, rent naturligt, inte borde finnas någon rimlig poäng med att vara grym eller döda sina artfränder, om det inte handlar om sin egen överlevnad? Ta de här vidriga bilderna på grisarna som av extrem vanvård attackerar varandra & äter av varandras kadaver. Eller höns som frenetiskt pickar sönder varandra & sliter loss varandras fjädrar. En gris tuggar vanligen inte på varandra, de äter inte upp varandra - deras beteende reflekterar med andra ord den extremt traumatiska situation de befinner sig i.
Detsamma gällande människor tänker jag. Jag menar - ondska är kanske inte medfött eller ens naturligt, det är en reaktion på ett trauma eller en desperat situation. Å andra sidan - om det skulle stämma så finns det ingen rimlig anledning i världen att vi skulle behandla våra medvarelser, såsom grisarna, på det sättet vi gör. Aldrig har väl vi människor i väst mått bättre & haft en mer bekväm, trygg tillvaro än vi har nu? :(

Äsch. Jag som tänkte försöka bevisa att människan inte är ond utan god, men det sket sig. :D Jag vet inte vad kontentan är. Om någon har något att tillägga så feel free. Jag ska iallafall börja med att läsa Dave Grossmans bok.