Det här ämnet ledde oss inte helt osökt in på mer djupnördiga ämnen såsom att 1400-tals rustningen i programmet knappast var verklighetstrogen, hur kan man egentligen mäta lönnmördar-skills mot en close combat-skills osv osv. Tillslut snurrade vi in oss på vanligt hederligt battlefield-krig.
Den ena av oss, en psykolog, tipsar om boken "On Killing - The Psychological Cost of Learning to Kill in War and Society", av Dave Grossman. Som titeln avslöjar så handlar det om psykologiska frågeställningar kring krigsföring. Det är nämligen så att i motsats till allmän uppfattning, så är det mycket ovanligt att motståndare i krig faktiskt dödar varandra. Låter underligt tycker kanske läsaren nu, men om du frångår modern krigsföring (som vi kommer återkomma till), är det faktiskt så det går till. Min psykologvän förklarade för oss att människor fungerar, knappast överraskande, ungefär som djur i konfliktsituationer. Man bröstar upp sig, skriker, försöker skrämma motståndaren & den som lägger sig å visar strupen är den som förlorar. Undersökningar efter Andra Världskriget visar att så lite som 10-20% av soldaterna sköt direkt mot fienden för att döda - de allra flesta undvek att skjuta direkt mot fienden, även om deras egna liv var i fara! Det här stöds av statistik på antalet stupade under drabbningar - långt mycket färre dödade & skadade än man föreställt sig.
Faktum är, förklarade vår mustaschbeprydde psykologvän, att det ligger i den mänskliga naturen att, även i djupt traumatiska situationer som krig, undvika att döda. Instinktivt undviker vi att rikta vapen direkt mot någon artfrände - vår psykologvän gav som exempel en hårt tränad, rysk elitkrypskytt som var utsänd för att knäppa ett antal nazistofficerare. Han hade legat & haft dem inom sikt under flera dagar, men valde att vänta på tillfällen då officerarna var ensamma, för att inte avslöja sin egen position. Vid ett tillfälle lämnar en av tyska officerarna de andra, drar sig undan & krypskytten ser sin chans - men när tysken börjar knäppa upp sina byxor & sätter sig för att skita, då kan krypskytten bara inte. Han kan bara inte skjuta. Tysken blir för mänsklig, för utsatt.
Jag tänkte ta & läsa den här boken On Killing, för tydligen utvecklades en helt ny psykologi inom amerikansk militär, när det avslöjats att soldater mycket sällan sköt för att döda, som under tex Andra Världskriget. Detta uppfattades naturligtvis som ett problem av ledande inom regering etc - humana soldater som undviker att döda motståndarna i krigssituationer?! Icke! Så man utvecklade istället hård träning inom militär där man helt enkelt övar bort instinkten hos soldater att undvika att skjuta direkt mot andra människor. Istället börjar man träna soldaterna med tomma magar & sömnbrist, & man bankar in reflexen att alltid skjuta i stressande situationer. Ungefär som i ett shoot em up spel. Man får en direkt reflex att skjuta mot det som rör sig, mot "fienden".
Successivt tränar man alltså bort den medfödda instinkten att skona liv, för att istället byta ut den mot ett skjutgalet finger. Resultatet av det här arbetet är väl ungefär vad vi ser med amerikanska soldater i Irak just nu. Ständiga rapporter om civila offer, misslyckade attacker & framförallt extremt traumatiserade soldater som återvänder hem väl medvetna om att de har tagit liv, flera gånger civilt liv. Den psykiska baksmällan den vetskapen ger går däremot inte att träna bort i militära läger. Den stannar hos soldaten för resten av hans liv. Det är konstigt, för bara för några veckor sedan gick jag & funderade på det här med mänsklig ondska på jobbet. Jag minns inte exakt hur jag tänkte, jag skrev i hast ner i mobilen "Är vi biologiskt programmerade att vara grymma i traumatiska situationer, men aldrig i situationer där vi mår bra? Är grymhet när man har mat/vila/trygghet därmed onaturligt?".
Låter förmodligen som rappakalja för er som läser det nu, men jag funderade kring det faktum att det, rent naturligt, inte borde finnas någon rimlig poäng med att vara grym eller döda sina artfränder, om det inte handlar om sin egen överlevnad? Ta de här vidriga bilderna på grisarna som av extrem vanvård attackerar varandra & äter av varandras kadaver. Eller höns som frenetiskt pickar sönder varandra & sliter loss varandras fjädrar. En gris tuggar vanligen inte på varandra, de äter inte upp varandra - deras beteende reflekterar med andra ord den extremt traumatiska situation de befinner sig i.
Detsamma gällande människor tänker jag. Jag menar - ondska är kanske inte medfött eller ens naturligt, det är en reaktion på ett trauma eller en desperat situation. Å andra sidan - om det skulle stämma så finns det ingen rimlig anledning i världen att vi skulle behandla våra medvarelser, såsom grisarna, på det sättet vi gör. Aldrig har väl vi människor i väst mått bättre & haft en mer bekväm, trygg tillvaro än vi har nu? :(
Äsch. Jag som tänkte försöka bevisa att människan inte är ond utan god, men det sket sig. :D Jag vet inte vad kontentan är. Om någon har något att tillägga så feel free. Jag ska iallafall börja med att läsa Dave Grossmans bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar