24 mars 2014

"And we'll never see the likes of you again"

Det är påtagligt likt en amputation. En vital del av en själv ska plötsligt accepteras som inte längre där. På ett handikappande sätt lurar hjärnan en att tro att allt är precis som vanligt, att ingenting har hänt. Det ökar på chocken ännu mer varje gång man upptäcker att det inte är sant, att man visst berövats en del av sig själv. Att man aldrig kommer få uppleva den igen. Att den delen i ditt liv är för alltid borta & att man måste lära sig att leva utan den.
Fantomkänsla är en sensation som inte är förknippad med smärta. Patienten upplever att den förlorade kroppsdelen sitter kvar även om det inte känns som en exakt kopia av den. Patienten kan känna sensationer som klåda, värme och kyla.Fantomkänsla är något som nästan alla patienter med amputerade ben får uppleva.
Jag är inte ledsen för hans skull - han gick bort precis som han själv hade önskat. Men för vår skull är jag det. Uppriven, arg, förtvivlad - med ett gapande svart hål inuti. Ett liv utan honom är litet mindre ljust, med litet mindre skratt, litet mindre värme, lite mindre av allt. Det tog han med sig. 

Det är fint att uppriktigt & helhjärtat kunna beundra en människa så mycket som jag beundrade honom. Så jävla intelligent, så jävla allmänbildad - törstade kunskap som intresserade honom, han slukade böcker, filmer, teater. Så jävla rolig - man skrattade alltid i hans sällskap, njöt av hans anekdoter & livserfarenheter. Så jävla grym kock - han var fantastisk i köket, han älskade stora bullriga middagar med billiga dukar att spilla på & gott vin i mängder. Så jävla välklädd - alltid i färgglad Hollington-kostym, en nystruken skjorta, men aldrig någonsin i slips. Eller hemma i sina samurajbyxor för att glädja oss, eller med förkläde i köket. Ett socialt geni - man kunde placera honom i vilket sammanhang som helst, & han fann alltid nya bekanta, hamnade alltid i intressanta samtal, & fick alltid sin omgivning att skratta å känna sig väl till mods. Han hade nära vänner över hela jordklotet, vänskaper som varade hela livet ut.  


Det är uppriktigt svårt att acceptera att man aldrig kommer få träffa honom igen. Det känns verkligen som om ingen kan fylla hålet han lämnar efter sig. Ingen. Jag har inte bara förlorat en pappa. Jag har förlorat en vän, ett bollplank, en filosof & en fullkomligt magisk människa jag kommer sakna för resten av mitt liv. Det är det som gör så fruktansvärt jävla ont.

   If there was ever a man

   Who was generous, gracious and good
   That was my dad
   The man
   A human being so true
   He could live like a king
   'Cause he knew
   The real pleasure in life

   To be devoted to

   And always stand by me
   So I’d be unafraid and free

(Tack bror Robin som uppdagade ovan text för mig. Den är så träffande. Skrivet av Horace Silver Quintet)

22 mars 2014

noir

Har varit längst ner i det famösa Svarta Hålet veckan som gått, där interwebs som kanske märkts har varit exceptionellt underprioriterat. Sorg är en bedövande kraft. Men tillsammans ska vi kravla ur hålet, tids nog. Jag är fullkomligt välsignad med en verkligt fantastisk familj - vi känns som en stor pulserande hjärtemuskel tillsammans. I varenda en av dem, ser jag honom.


12 mars 2014

"Bröder skola slåss och bliva varandras bane, barn utav systrar brytamot seden, det är hårt i världen, hordom mycken yxtid, knivtid, kluvnasköldar stormtid, vargtid förrn världen störtar ingen man skall denandre skona"

Jag har jättemycket vänner i Malmö. Halva mina bekantskapskrets bor nästan där, & jag har av någon besynnerlig anledning 4 ex boende i Malmö :D Man kan med andra ord lugnt säga att Malmö ligger mig nära hjärtat.

Det är med bestörtning man får höra om knivattacken av nynazister på Internationella Kvinnodagen. Jag har många vänner som deltog i manifestationerna på dagtid, gick hem glada & lyckliga, vaknar sedan morgonen efter med den vidriga nyheten att människor ligger på intensiven. Vänner i Malmö är jävligt bestörta. Extremt förbannade, förbannade så det gnisslar. Jag tror många är rädda, fast rädda på det samtidigt arga sättet. Malmö har en stolt historia av att slippa många år utan nazister på sina gator, Möllan har liksom alltid varit fredat. & så händer det här - mitt på Möllevångstorget. 

Jag tänkte imorse över frukosten med P1 på radion att nynazismens fula tryne idag inte ens handlar främst om invandrarhat eller judekonspirationer. Det är inte utlandsfödda eller moskéer som är nynazisternas främsta måltavlor längre. Utan du & jag. Helt vanliga svennar. Svennar & deras grundläggande demokratiska idéer...

Som att kvinnor borde ha samma rättigheter som män.
Eller att man ska få älska precis vem man vill.
Att alla människor har ett grundläggande värde.
Att ingen skall tystas, skambeläggas eller motas bort pga hudfärg, religion, kön eller läggning.

Det här är SÅ JÄVLA BASIC! Det är väl varenda sund människas inställning till sin näste? Hur fan kan då medier på fullaste allvar framställa det som hände den 8 mars i Malmö som ett "bråk"?!

Det var inget jävla bråk. Det var en spottloska i ansiktet på alla rättigheter vi i det här samhället kämpat fram senaste hundra åren. Sluta linda in extremhögern med bomull. Bomull skyddar inte mot knivar.




8 mars 2014

VIII / III

Det handlar bara om en sak. Att få leva & utvecklas utan kulturella förväntningar på vad som ska ingå i din personlighet. Könsroller dödar individualism. Den har förtryckt människor i århundraden, avrättat människor som inte passat in i stereotypen & gjort hälften av befolkningen mindre fri än den andra. 
Det är det som är skit! Könsroller är ungefär lika up to date som feodalsamhället. Vi har väl för fan kommit längre än så? Låt människor vara människor, låt personligheterna blomma utan förväntningar från omvärlden, låt människor få älska vem fan dom vill & låt dagisbarn leka med vad fan dom vill. Låt kläder vara kläder & inte teaterkostymer för könsroller. Låt småpojkar vara ledsna & mjuka om det är deras personlighet, & låt flickor vara högljudda & dominanta om det är deras. Vi har ingen rätt att placera någon i ett förutbestämt fack. 

Alla mina fantastiska tjejer i mitt liv: låt ingen jävel säga åt dig vem du är, vad du ska gilla, jobba med, hur du är som person eller vad som "inte passar sig". Låt inte dammiga förlegade föreställningar diktera ett skit. Du väljer själv. Du är den du är. ❤️

Ha en fantasisk dag, lovelies! Solen skiner på oss!



7 mars 2014

Tokrea! Cruelty free! Passa på, folks!

Ni vet ju att jag skrivit en massa om märket NYX som inte testar på djur & jag är skitnöjd med? Här kommer världens bästa tips: Till och med 9 mars är det TOKREACHERRYCULTURE.COM& där säljs MASSOR med NYX, typ hela deras sortiment! 

Go fetch!

I truly love you, Ricky Gervais.

6 mars 2014

Metalhead - en enkel filmrecension!

Glömde ju helt att jag ju var på den flådiga galapremiären av den isländska rullen METALHEAD med Done, Linde & Fredrik i förra veckan! :D Det bjöds på snittar, rödvin, sjuka mängder långhåriga gäster samt en goodiebag. Fredrik vann desutom en tischa. Efter filmen var huvudrollsinnehaverskan Thora Bjorg Helga på plats & svarade på frågor om inspelningen.





Men vad tyckte jag om filmen? För det första är den otroligt fint filmad - som en liten smällkaramell för alla som älskar kalla vackra naturbilder i ett kargt smärtsamt fagert Island. Filmen är inte bara en kärleksförklaring till Island, det är en kärleksförklaring till tiden med kassettbandspelare, VHS, hårdrocksaffischer & den extrema passionen man upplever som tonåring då man verkligen börjar hänge sig åt en genre. 70% av filmen var som ett varmt bad av nostalgi, tonårsminnen & fantastiska scener. En stor eloge för humorn i filmen, i kombination med att faktiskt respektera huvudrollskaraktären Hera. Det hade varit oändligt enkelt att förlöjliga henne, att göra henne till dråplig tonåring & mer mal place än vad man i slutändan gör. Hera är klurig, oförutsägbar men verklig.

Jag älskar storebrorsan, jag älskar Heras för stora skinnpaj hon aldrig går ut utan, jag älskar skådisarna som spelar hennes föräldrar, jag älskar att hon aldrig klär sig varmt fast det är skitkallt ute, jag älskar att djur & natur spelar en stor del i filmen. & musiken såklart. Massor & åter massor med musik. 


Jag tyckte inte om slutet. Utan att säga för mkt tyckte jag att den dalade rejält. Jag inledde med att vara så jävla glad åt att det var en tuff, verklighetstrogen, osminkad, hängiven hårdrocksbrud som inte försöker vara sexig i huvudrollen - Thora Bjorg Helga spelar henne riktigt jävla bra. På många sätt hade karaktären lika gärna kunnat vara en kille. På många sätt, men det når ändå inte fram. Det finns vissa saker som regissörer bara inte kan hålla sig ifrån när det har en kvinna i huvudrollen. Låt mig ge några exempel:
  1. Tjej som grinar i duschen - sminket rinner, hon är naken & sitter hopkrupen medan vattnet strilar. HUR många gånger har vi sett den här scenen i film? Skulle vi NÅGONSIN se en tonårskille naken sitta grinandes i en dusch med corpse painten rinnandes? Troligen inte.
  2. Tonårstjej hånglar upp gubbe. Jag bara satt & HOPPADES att jag skulle slippa denna klyscha. Det måste vara en gubbsnuskfantasi som drabbar regissörer som ALLTID ska lägga med en sådan här scen. Är det troligt att en tonårig hårdrockskille skulle försöka hångla upp en 40-årig tant i en film? Troligen inte.

<- Jag skulle hellre ha kölhalats i Antarktis än att hångla med någon över 25 när jag var cool ondskefull tonåring. Jag fattar inte var den här bilden av tonårstjejer kommer ifrån? Den luktar gubbsnusk så långt näsan räcker.

Dessutom failar filmen ganska avsevärt om man kollar på the trusty Bechdel-testet
  • Ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer: CHECK. Ok, vi har Hera & vi har Heras mamma Droplaug. Thats it.
  • … som pratar med varandra: CHECK: Mamma & dotter pratar med varandra ensamma en gång i filmen...
  • … om något annat än män: FAIL. Mamma & dotter pratar om brorsan. Ingenting annat.
Suck. Nåväl. Jag tror väldigt många kommer gilla den här filmen iallafall, & jag gör det också, på flera plan. Det är bara synd att den kunde med enkla medel blivit så JÄVLA mycket bättre. Ändra det smöriga slutet, & låt oss för en jävla gångs skull ha en tonåringstjej i huvudrollen som INTE grinar i duschar eller hånglar med gubbar. Det började ju så bra. :(

5 mars 2014

Den skamfulla läsningen

Guilty pleasures. Att säga att man inte har några är en lögn. Igår slank jag dit på en av mina - bulimiskt frossande av sensationell ickefiktiv psykopatlitteratur. Jag blir fullkomligt trollbunden & kan läsa ut en bok på 1 dag, bara den har ett tillräckligt vidrigt & någorlunda djupgående beskrivning av någon riktig jävla galning. Det direkta konsekvensen av detta bulimiska frosseri är att jag alltid ångrar mig efteråt. För jag får reda på detaljer jag vet kommer hemsöka mig för alltid. Sjuka hjärnors sjuka tankar som jag inte kan skaka av mig. Jag sätter min egen hjärna i ett skruvstäd.

Det finns flera böcker jag ibland ångrar att jag läst: Sanningen är en ovanlig gäst tex. Eller I huvudet på en seriemördare. Nån vidrig bok jag förträngt namnet på om en pedofilfarsa som fick barn med sina egna döttrar som han sedan också våldtog. Varför läser man sådant här egentligen? Självtortyr!


Men i tisdags föll jag dit igen. Spontanköpte självbiografin 3096 Dagar av Natascha Kampusch - ni vet den lilla flickan i Österrike som blev kidnappad när hon var tio år gammal & hölls inlåst i 8 års tid i en källare? Just hon ja. Jag köpte den & sträckläste den på 1,5 dygn. Litterär bulimi i sin sanna form.

Men jag är faktiskt i det här fallet glad att jag läst den. Det första som slår mig är att Kampusch trots sin minst sagt traumatiska barndom, tycks idag vara en extremt analytisk, skärpt & fokuserad människa. Hon har inte förträngt sina upplevelser, utan dissikerat dem. Istället för att blunda, har hon valt att stirra gärningsmannen i ögonen. Hon är idag ingenting av den människa man skulle förutse att hon skulle vara. 
Jag gillar framförallt hennes analyser. Lek med tanken: Är människor som Priklopil kanske helt nödvändiga för att ett samhälle som vårt ska kunna behålla sin idealiserade självbild? Hon skriver:
Det här samhället använder gärningsmän som Wolfgang Priklopil till att ge sin egen inneboende ondska ett ansikte. Man behöver bilder från källarhålor, för att kunna blunda för alla lägenheter och trädgårdar där våldet antar en prydlig småborgerlig skepnad. Man utnyttjar offer för spektakulära fall, som jag själv, till att avsäga sig ansvaret för otaliga namnlösa offer för vardagliga förbrytelser, som man vägrar hjälpa - även när de bönar om hjälp.
Brott av det slag som jag själv blev utsatt för bildar själva den svartvita stommen till begreppet ont och gott, som samhället stöttar sig på. Gärningsmannen måste vara ett vilddjur, för att man själv ska kunna bli kvar på den goda sidan. Man måste brodera ut hans brott med sadomasochistiska fantasier och vildsinta orgier, tills de har blivit så artfrämmande att de inte längre har något gemensamt med det liv man själv lever.
 
Offret måste i sin tur bli knäckt, annars går det inte att hålla ondskan stången. Det offer som vägrar ta på sig den rollen visar hur motsägelsefullt vårt samhälle är. Det vill vi helst blunda för, annars skulle vår självbild råka i gungning. (s.174)

Vad säger Kampusch egentligen här? Är det såpass överjävligt att psykiskt sjuka, paranoida människors makabert vidriga övergrepp på sina offer i själva verket LEGITIMERAR de mer finputsade vardagliga övergreppen som ingår i samhällets vardag? Är människor som Priklopil fullkomligt nödvändiga för att vi ska slippa självrannsakan, för att vi ska komma undan med beteenden som egentligen inte alls passar in i den föreställning vi har om vad som är gott och vad som är ont? 

Det här perspektivet ar jag inte tänkt på innan, särskilt inte när den presenteras från en av de unga kvinnor som överlevt en av de största mardrömmarna man kan föreställa sig.  Att hon faktiskt inte ser på Priklopil som en barking mad maniac - utan en paranoid och sadistisk men ändock ganska vanlig person. Att det värsta med allt det som hon varit med om kanske i första hand inte är gärningsmannens handlingar, utan samhället som legitimerar ett synsätt som gärningsmannen egentligen bara låtit blomma ut i sin mest extrema form.

Kanske är brott av denna art inte alls något makabert eller extraordinärt, utan i själva verket bara en något extremare yttring av samma gamla jävla misogyni som genomsyrat vårt samhälle sedan dag ett. Så jävligt kan det faktiskt vara.

Och med de orden tänkte jag avsluta med att faktiskt rekommendera den här boken. Tack vare vem som skrev den. & hur hon skrev den.


(Dessutom är Kampusch idag tydligen representant för PETA, där hon för talan för att återge friheten till inspärrade djur på zoo: "The animals would, if they could, flee as I did, because a life in captivity is a life full of deprivation. It is up to you whether social, intelligent and wonderful creatures are to be freed from their chains and cages where ruthless people keep them." This I love.)