Det är först nu jag börjar förstå varför min konstnärsmorfar om & om igen, outtröttligt, målade bohuslänska klippor & kustlandskap. Hur mycket man än försöker avbilda naturen här så gör aldrig bilderna det någon rättvisa. I kapitlet om min morfar i boken "Kustnära Konstnärer" står det såhär:
Karl-Axel känner sig som en naturalist. Han älskar naturen; blommorna och djuren. Han tror att han påverkas av detta sitt intresse. I grunden är han nog landskapsmålare. Det rena landskapet med åkrar, ängar och träd. Kanske betyder Bohuslän inte mer än andra provinser, funderar han. Men säg kust, säg hav och berg och kommentaren avslöjar att det finns bilder som ligger djupare än andra i honom.Damn right, grandpa! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar