20 jan. 2015

En satanisk herrklubb

Så glad jag var att äntligen få tag på den!
Ni vet känslan av total upprymdhet när man står inför någonting som man är helt säker på kommer bli alldeles fantastiskt? Precis så kände jag när jag äntligen lyckades få tag på en bibliotekskopia av boken Dumasklubben, skriven av spanjacken Arturo Pérez-Reverte. Det här är alltså boken som är förlagan för filmen The Ninth Gate, som jag ÄLSKAR. Filmen är som bekant ett frosseri i gamla böcker, kopparstick, satanism, mystik, mord & bakgator i Paris. Det här är öppet mål, tänkte jag när jag väl hade boken i min hand. Den här boken kommer tillfredställa min suspekta boksmak till max. 

Nu har jag äntligen läst ut den. Dags för recension!


Dumasklubben är skriven av en person som fullkomligt älskar litteratur, skriven för en läsare som känner precis likadant. Boken är en kärleksförklaring till de stora författarna & flirt med den väl bevandrade i litteraturens heliga land. Pérez-Reverte har ett underhållande språk med en ständig glimt i ögat, man får följa med in på muggiga pubar, dricka fin gin, uppleva Paris & mysa loss i dammiga bibliotek med gamla djäulsdyrkarhandböcker från förr - allt i sällskap av bokjägaren Lucas Corso. So far so good.


Men så händer det där jävliga... jag upptäcker plattityderna: "Vargliknande grin". "Blodröda naglar". Och jag blir genast trött & lite kränkt. Jag vet inte vad det är - förmodligen upplever jag författare som jävligt lata, om de på allvar inte kan ge målande beskrivningar utan att använda sig av standardfraser och klichéer. Och jag blir förbannad för att jag som läsare förväntas godta dessa standardfraser och klichéer. För det gör jag inte!


Dessutom ger Pérez-Reverte mig ytterligare en unken eftersmak: han lyckas med konststycket att vara gubbsnuskig precis på gränsen till det uthärdliga. Boken skrevs 1998, så farbror Pérez-Reverte kan inte skylla på generationsklyftor. De två kvinnor vi träffar mer än i förbifarten penetreras med gubbsnuskögonen - utdragna beskrivningar av diverse kroppsdelar, svällande urringningar & plutiga läppar. Det blir JÄVLIGT Benny Hill av alltihopa. Ständigt dessutom. Det är det här som suger med sexism - vi är som läsare så jävla vana vid att kvinnliga karaktärer alltid presenteras på ett nerdreglat, inbjudande fat att vi inte ens reflekterar över det - medan manlig nakenhet, sensualism eller sexighet fullkomligt uteblir. Det är liksom inte skrivet för ett kvinnligt öga.



Är min rage slut här? ÅNÄ! Tillåt mig avrunda med en sista, stor irritation med den här boken. Det är nämligen så att den är illustrerad med diverse kopparstick. Iden är fullkomligt fantastisk - man kan som läsare följa med & se de mystiska bilderna som tillsammans utgör nyckeln till gåtan. Det är bara det att kopparsticken ser så in i helvete moderna ut att jag inte köper det. Låt gå för att jag är pervers konsument av 1400- & 1500-tals kopparstick & ett lekmannaöga kanske inte alls ser bokens kopparstick som särskilt uppenbart moderna. Men JAG gör det, & jag kunde inte skaka av mig det.

Så i sann pedagodisk anda kommer nu en jämförande studie! :D Nedan följer en blandning av äkta kopparstick från 1400- & 1500-tal samt de "falska" sticken från boken. Nog ser man om man studerar det lite närmare att Dumasklubbens kopparstick verkligen inte alls är tidsenliga:














Ja, ni ser ju! Håller ni med mig, iallafall lite? :D

Hursomhaver. Jag tänkte avsluta med något jag aldrig trodde jag skulle skriva, men i det här fallet måste det ske: filmen är nog fanimig bättre än boken. Faktum är att jag är sugen på att se filmen på nytt, nu när boken ÄNTLIGEN är färdigläst. (Det tog månader... burr...). Dessutom är jag extremt osugen på att någonsin läsa något av signore P-R igen.


Nä... det blir inget imponerande antal Shane MacGowans den här gången:



4 kommentarer:

Ellet sa...

Jag kan ingenting om denna bok men känner mig personligen kränkt av de fula illustrationerna. ÄLSKAR kopparstick även om jag inte får se lika mycket som jag skulle önska. Och bu för resten av grejerna också!

andreadoria sa...

Ellet - Ah, vad skönt att du förstår min aversion! :D De är verkligen skitfula. Men man kanske inte ska klaga. Jag hade nog inte ritat dem bättre ;D
Nä, som sagt rekommenderar jag filmen mkt mer - särskilt om man gillar Johnny Depp som nördig bokjägare som letar satanisk litteratur i Paris katakomber & bibliotek! Utan allt in-your-face gubbsnusk & trams! :D

Anna Nio sa...

Men Drejja, din hypernörd, här tror man du ska BERÄTTA för oss oinsatta lekmän och -kvinns vad det är som är så fel med de fejkade kopparsticken! Men så gör du inte det, HARLÅG?! :D

Annars, trist att boken var så gubbig, den är på min "att läsa"-lista med, såklart. Andra situationer då filmen vinner över boken är f.ö. den ganska halvljumma boken "The Dirty Dozen" av E.M. Nathanson kontra dess fantastiska filmversion från 1967, och "The Silence of the Lambs" av Thomas Harris. I fallet med den sistnämnda är jag djupt imponerad över hur manusförfattaren Ted Tally och regissören Jonathan Demme fått till en sån fantastiskt tät stämning och även hittat en spännande, sammanhållen berättelse, baserat på den astrista, platta boken som är förlaga!

andreadoria sa...

Anna Nio - haha OJ! :D Jag trodde helt ärligt att jämförelsen skulle göra det tydligt nog men jag kanske är nördskadad :'( Ok, jag ska återkomma med en bildanalys! :D

Jag har inte tänkt på det tidigare, men SÅKLART kan ju skickliga regissörer ta platta böcker & själva brodera ut skeletten. Oftast är det ju tvärtom. Men HURRA när det väl händer <3