Alla ljuger. Det gör man. Oftast blir det småljug - man är sen till ett möte, å skyller på en trasig buss som är påhittad. Man hann inte diska, för att något "viktigt" kom emellan. Småljuget är ju egentligen inte så farligt - det spelar ju egentligen ingen roll vad anledningen är att man är sen eller att man inte diskat, man ber ju om ursäkt för sitt misstag, om än lite inlindat.
Det svåra är storlögnerna. Där man är ute på hal is. Där hjärtat slår några slag snabbare & man får hålla pokerfejset intakt med svettiga handflator.
Men frågan jag ställde mig när jag diskuterade det här med Kim, var exakt var gränsen egentligen går mellan en "ok" lögn & en lögn som "inte är ok".
Jag själv är en sådan människa som egentligen inte fattar varför majoriteten av befolkningen har så jävla svårt för att titta en annan person i ögonen & säga precis vad man tycker när de ber om det. Vara ärlig. Rak. Sluta bullshitta. Sluta ha en fejkad mask över ansiktet. Det finns inget bättre än att sitta ner med någon, titta in i den personens ögon & vara säker på att han/hon är ärlig. Jag älskar den raka ärligheten. Jag tror på många sätt att det är den där ärliga, raka blicken som gör att vissa människor kan jag instinktivt hoppa framför ett tåg för. De där Mina Allra Bästa. Guldkornen. Riktiga vännerna.
De flesta tycker inte om den där raka blicken. De fnittrar, tittar bort, ljuger, snurrar in sig i så mkt "vita lögner" att man tillslut inte vet var man har dem längre. Sådana som säger sådant de tror att man vill att de ska säga. Som noga placerar orden i munnen för att rädda sin egen röv. Se bättre ut. Verka intressantare. Eller verka ointresserade av vad man har å säga, fast de egentligen visst vill höra. Som fladdrar med blicken. Viker undan.
Iallafall. Tillbaka till vad som gör en lögn "ok", & "inte ok". Det är en jävla svår fråga. För de flesta anser å ena sidan att lögner nästan aldrig är bra, men att det alltid finns en miljon undantag där en lögn är "ok". Vilken gör det hela väldigt komplicerat & subjektivt. Det som uppfattas som en ok lögn av part A, kan ju vara jävligt INTE ok för part B.
MEN JAG TROR ATT JAG HAR KNÄCKT NÖTEN! :D
Såhär: en lögns validitet beror helt enkelt på vem den egentligen gynnar. Låt mig förklara med två grovhuggna exempel:
Exempel 1) Jörgen råkar av en mycket osannolik händelse klanta till det & göra illa sin arm under sin fäktningsträning som han börjat med. Han får åka & lägga om armen på sjukhus. Hans mamma ringer & är fruktansvärt orolig. Jörgen vet att hans mamma är en person som oroar sig oerhört för sina barn, & säger därför istället att han gjorde illa sin arm på bussen. Anledningen till att han säger det är för att han inte vill att hans mamma ska behöva oroa sig varje gång han går på sin träning, eftersom han vet att sannolikheten att en sådan skada uppstår igen under träning är i stort sett obefintlig. Han ljuger för att hans mamma inte ska behöva ligga sömnlös dagarna han har sin fäktning.
Exempel 2) Eva bor ihop med Evert. Deras relation har stagnerat & Eva tycker relationen blir mer & mer hopplös. Hon råkar på krogen gå hem med en främmande kille den kvällen, njuter verkligen av den nya uppmärksamheten & det intressanta sexet. En gång blir flera. Eva har flera lösa förbindelser. Evert börjar ana ugglor i mossen & konfronterar Eva. Eva förnekar allting, hon säger till sina vänner att det är för att inte göra Evert ledsen. Det handlar också om att hon inte vill att det ska ta slut, att det är bekvämt att leva ihop med någon, att hon ändå tycker om Evert fortfarande.
Skillnaden här är egen-nyttan. Jörgen ljuger för att skydda någon annan, för att skydda sin mamma. Han ljuger inte om vad som hänt, bara ändrar händelseförloppet en smula. Han själv tjänar egentligen inte så mycket på sin lögn, men han vet att hans mamma gör det. Hon slipper vara obekrivligt orolig. Med andra ord - en ok lögn.
Eva däremot, hon ljuger inte egentligen för Everts skull. Hon ljuger för att rädda sitt eget skinn, hon ljuger om vad som egentligen hänt, för att hon tjänar på det. Hon tjänar på lögnen mer än den hon ljuger för. Evert har förlorar på att inte få höra sanningen, för han har ingen möjlighet att själv avgöra om han ska stanna hos Eva eller inte efter vad hon gjort. Han tvingas stanna för att han tror att ingenting har hänt, att Eva talar sanning när hon egentligen inte gör det. Eva tjänar på att ljuga. Med andra ord - inte en ok lögn.See where Im going with this?
Frågan är alltså alltid - om jag ljuger nu, vem tjänar på det? Är det jag som tjänar på denna lögn på någon annans bekostnad? Eller ljuger jag för att kanske göra sanningen lite mindre harsh?
Eller? :O
4 kommentarer:
Det ligger nånting i det, helt klart. Sen är väl följddiskussionen om det finns tillfällen då det är okej att ljuga, fastän man själv tjänar på det/motparten hålls i det fördolda; Typ som att hitta på att man jobbat i två år på ett ställe, fastän man bara jobbat 6 månader, när man är på anställningsintervju. Eller att en tonåring säger till sin mor att man köpt den nya tröjan för sin månadspeng, fastän man egentligen snodde den från affären, och så vidare - är du med på hur jag tänker? Där vinner man på lögnerna, och borde egentligen berätta sanningen som den är, fast i första exemplet så är det bara en modifierad sanning, och inte en regelrätt lögn, och i andra exemplet tjänar man visserligen på det (slipper skammen, behåller både pengar och tröja), men skyddar även den man älskar (slipper oron, etc), förutsatt att man inte gör karriär av det, förstås.
Det är knivigt som fan, jag tror att det är något som är hemskt individuellt, vad som är okej och inte okej. Vissa verkar ju inte ens tycka att otrohet är konstigt, om det bara är engångsgrejer - ett tänkande som jag personligen aldrig skulle kunna förlika mig med. Men annars tror jag du har en poäng i generaliserandet i ditt inlägg, absolut.
anna - ja det är ju de där grå-lögnerna som är är svårast dessvärre :D
Jag förstår precis hur du menar. Jag skulle nog säga att det egentligen inte är ok att ljuga om att man stulit för sin mamma, eller för den delen ljuga i sitt CV, men det är väl den egna moralen som får avgöra. Jag tycker att man s a s ska fråga sig - tar jag någonting ifrån den jag ljuger för, om jag just ljuger? Lindar jag in sanningen eller ljuger jag om det som faktiskt hänt?
Som i mina exempel. Jörgens mamma vet vad som har hänt, enda skillnaden är HUR det hände. Det viktiga i sammanhanget för mamman är att Jörgen gjort sig illa men mår bra.
Skulle man jämföra med ditt mamma-exempel, så är ju dessvärre det viktiga i sammanhanget att man faktiskt stulit, inte att man fått en ny tröja. Iallafall i mammas ögon, skulle jag tro?
Evert däremot har förlorat hela sin frihet genom Evas lögn, han har ingen möjlighet att själv agera eller bestämma hur han vill reagera på vad som hänt, eftersom Eva ljuger om vad som i själva verket hänt. Han blir låst av hennes lögn. Det blir inte Jörgens mamma.
Vad gäller otrohet, anser jag att de som resonerar som att det är ok, uppenbart är extremt egocentriska människor som anser sig ha sätt att experimentera på andras bekostnad. De tar friheten ifrån sin partner när de undanhåller sanningen, och därför är det aldrig ok. Så tillvida de inte berättar om sin otrohet varje gång det händer, & deras partner varje gång väljer att stanna. Då har partnern friheten kvar.
Jag hoppas att jag kommit en bit närmare LÖGNENS GÅTA haha :D & att fler inspireras att vara äääärliga! ;D
Nej, det är klart det egentligen inte är okej med de grå områdena inom ljugandet, men skulle man vara i någon liknande sits skulle det inte kännas lika tydligt vad man borde göra, tror jag. Som tröjan: för tonåringen känns det förmodligen viktigast att han eller hon inte åkte fast, utan klarade sig helskinnad, och då kan man nog känna att man inte vill göra sin mamma ledsen genom att berätta det ändå, i synnerhet om man inte kommer upprepa sitt agerande.
Men självklart borde man alltid vara ärlig, det är bara hemskt svårt ibland - svårast är ju om ens pojkvän har dålig andredräkt, en kompis klippt sig i en ful frisyr eller man verkligen inte tycker om svärmor - i såna lägen MÅSTE man vara åtminstone halvlögnare för att inte hela tillvaron ska bli hemskt jobbig, eller ens närmaste blir väldigt sårade för triviala saker. Usch, vad det är svårt att vara människa ibland!
Åh, en annan situation som blev jobbig, men inte av en lögn, utan av SANNINGEN, förresten: jag berättade för mina föräldrar att jag hade börjat röka, när jag gick i gymnasiet. De blev skogstokiga och hotade med att dra in sitt ekonomiska bistånd (utan vilket jag aldrig hade kunnat överleva) om jag inte slutade röka. Så vad ska man göra? Jag fick ljuga och säga att jag slutat, och de trodde mig.
Oerhört märklig situation; Det kan tyckas att de så gärna VILLE tro mig, att de valde att göra det, trots att det knappast kan ha verkat trovärdigt. Men samtidigt tyckte (och tycker) jag att det var en helt felaktig reaktion från deras sida, när deras tonåriga dotter är så rak och ärlig att hon bekänner att hon röker (trots att jag bodde hundra mil ifrån dem) så reagerar de med moralpanik, trots att jag tidigare aldrig gjort ett endaste snedsteg, inga fester, ingen fylla, inget cigarettsmussel, inga pojkvänner - inget. *dygdig*
Så ibland är den där skonande lögnen bäst, trots att den i det här fallet skadade mig mer än sanningen gjorde (jag vill inte ljuga för mina päron och kände mig falsk som fan), men den var lättare för mina föräldrar att leva med. Snipp, snapp, snut.
Skicka en kommentar