Lite dödsmetall såhär mitt i veckan! :)

Dags för Sectu, som lirar på Sugar Bar! Yay!

Helgens bravader & more to come!

En fin helg! Festival! Sol! Kamrater! Öl i grönska! & allra bäst - Angelic Upstarts live, mitt bäst band! Spana:









Nu tog jag inga bilder live, men här är
dom, mina hjärtepojkar Angelic Upstarts:



Hurra vilken perfekt helg! Perfekt påsk! :D
Resten av veckan fortsätter med idogt kompisar som lirar: på ons spelar min kompis Stefans dödsmetallband Sectu, sen lirar goa Dynazty på fredag & slutligen De Van på lördag haha! Puh!

Utöver det har jag haft ett sjukt bra möte idag på huvudkontoret på jobbet! Det här kanske kan gå vägen, woho! Nu ska jag sova! :*

Tokig Synd i Köpenhamn

En fin helg i soliga Malmö innebar för mig:


Härliga frukostar med Kari!


Picnics med Kimpa & Luppan!



Träffa Daniel & gå på doggiewalk med
Tyson & nya familjemedelemmen Stella!




Spana ny fräsig graffiti!

Sen var det dags att åka till Köpenhamn & se Mad Sin! Wohoo:


Redo för danmark!

Förfesta & tåga med bästa Turbo & Isabelle! <3


Hitta gamla kompisen Micro! :D


Mad Sin tajm!


Röja röja röja!


Bästa Matt plinkade loss!


Jag & Turbo är nöjda & svettiga efter liret.


Äntligen träffa Matt igen sen nyår! Snustajm!


& shottajm! :D


Hela fina gänget! Världens roligaste heeeelg!

En sjukt bra helg alltså! Den toppades dessutom av att jag äntligen fick prova att lira Dragon Age II! :D:D:D:DD Jag fattar inte varför så många inte verkar gilla tvåan, SPELET ÄR JU HUR GRYMT SOM HELST! Dessutom är min black metal-karaktär världens coolaste & snyggaste. Nom nom nom:

Dont stick that in your finger

Sydag!

Mixtrade med min bästa väst!

Blev nöjd. Våren kan komma.

Syjunta hos Christian, yes! Sommaren kan komma.

Återkommer med bilder från mina helt fabulösa äventyr i Malmö & Köpenhamn i helgen! Stay tuned! :)

My personal hateparade

Åh, irritationen över vissa beteenden! Jag kan liksom leva med min egen irritation (som tur är), men jag kan inte riktigt leva med att andra inte ens reflekterar över hur irriterande dessa beteenden faktiskt är. Än mindre kan jag fatta varför människor ÖVERHUVUDTAGET utsätter sin omgivning för det. Whats bloody wrong with them?! Jag har utkristalliserat tre beteendetyper, som för all framtid kommer vara mina nemesis:

1) Nackflåsaren

Ok. Vad är grejen med människor, alltså totala främlingar, som helt sonika ställer sig OTROLIGT nära en när de ska fråga om något? Låt mig presentera Nackflåsaren. Ibland springer jag på Nackflåsaren på mitt jobb i form av en kund: jag ska besvara en fråga & kunden står plötsligt 10 cm från min ansikte, jag riktigt känner den varma andedräkten pusta emot mig & jag tvingas fysiskt backa undan. Inte sällan följer då Nackflåsaren helt sonika efter - det är då jag vidareutvecklat polistricket att placera en fot emellan, som s.a.s blockar Nackflåsaren från att tränga sig närmare inpå. Inte sällan talar dessutom Nackflåsaren med en ganska låg, nästan förtrolig röst, vilket gör att man kan luras att luta sig närmare för att höra bättre varpå man plötsligt har en främmande människa nästintill hud mot hud. Varför inte testa att ge människor omkring, låt säga, någon kvadratmeters livsrum, & istället höja rösten en aning? Hows that for a thought?!

2) Sorteringssabotören

I mitt hus har vi en jättefin sopsorteringsstation, förlagt i ett låst hus ute på gården. Jag blev överlycklig när jag flyttade hit - nära & bra! Men min glädje förbyts till både förvåning & ilska när jag upptäcker att Sorteringssabotören varit där & härjat. Soteringssabotören lägger, av någon outgrundlig anledning, helt enkelt fel saker i fel uppsamlingskärl. Plastförpackningar slängs bland papp, alluminiumburkar slängs bland tidningar. Detta trots att rätt kärl inte sällan står PRECIS INTILL stället där Sorteringssabotören slänger sitt junk. Sorteringssabotören anser också att sopsorteringen är till för allt han har lust att slänga. Han dumpar en påse med gamla jeans, en hallmatta, en mögglig tékopp, you name it. Ibland hittar jag tom soppåsar inslängda där med rutten gammal mat. Sorteringssabotören plockar alltså hellre fram sin nyckel & låser upp en dörr för att lägga sina sopor FEL, än att placera soporna i sopnedkastet som finns 5 meter bort, ute på gården. VARFÖR I HELA HELVETET DÅ?! Om man är helt ointresserad av att sopsortera, varför inte utilisera sopnedkastet? VARFÖR hellre förstöra ett helt sopsorteringssystem, för andra människor i sin omgivning som uppenbarligen vill försöka göra lite rätt för sig? Är det någon slags konstig njutning? Sadism?! För det kan inte vara lättja - i så fall hade fortfarande sopnedkastet varit enklare. Jag kan inte förstå detta!

3) Gubbflabbaren

Jag tror de flesta yrken stöter på Gubbflabbaren. Gubbflabbaren tillhör ofta (men inte alltid) den övre ålderskategorien av manligt slag. Han utmärker sig genom sitt trängande behov av att göra sig lustig över andra. Ofta handlar det om fåniga kommentarer vid jobbiga arbetssituationer, "lustiga" skämt eller helt enkelt relativt opassande påpekanden som listigt maskeras som ett "skämt". Jag vet att brevbärare vid riktigt uselt väder får den Gubbflabbiga kommentaren "Nu är det inte kul att vara brevbärare va?!" såpass ofta att kommentaren finns inramad på väggen på Skarpnäck postkontor. I mitt fall inriktar sig Gubbflabbaren nästan oavkortat på min hårfärg (Långsökta Pippi Långstrump-skämt, fördomar om rödhåriga, osmakliga frågor etc).
Det jag inte kan fatta är Gubbflabbarens totala oförmåga att inse att dessa skämt/kommentarer inte uppfattas som roliga av mottagaren. Jag kan heller inte förstå hur Gubbflabbaren på allvar kan anse sig ha rätt att gång på gång göra sig lustig över andra människors utseende - i de allra flesta fall just unga tjejers utseende. Jag förstår inte varför jag, bara för att jag jobbar i butik, anses vara någon slags allmän egendom att kommentera, driva med, skratta åt, skämta över? Jag har, utöver dessa återkommande hårfärgsrelaterade pikar, även fått underliga kommentarer gällande min sminkning, blommor jag haft i håret, att jag är blek, mina armband, val av läppstift, frisyrer etc. Men sen när blev jag anställd för att sitta som ett bollplank för folks ytliga reflektioner/påpekanden/skojiga kommentarer?! Jag fattar det iallafall inte.

Ja, vad säger man? Nackflåsaren, Sorteringssabotören & Gubbflabbaren kommer iallafall få en rejäl avhyvling när jag blir diktator. Nuff said.

Study makes perfect: 80-talets best of fantasyflicks!

Jag vet inte om det har något att göra med de stora frisyrerna, vurmen för det lite makabra & den välsignade avsaknaden av animeringar, men 80-talet är vår tids bästa producent av fantasy-filmer!

Jag ser mig som 80-talsfantasyns förkämpe – jag samlar på allt i fantasyväg som producerades då. Av någon anledning föll älvor, svärd & fantasifulla världar verkligen 80-talspubliken på läppen & fantasyfilmerna producerades på rullande band.

Jag tänkte presentera för sämre vetande de bästa fantasyfilmerna som 80-talet någonsin producerat! :D (Ni som skarpsinnigt noterar att Conan Barbaren saknas – all ära åt er! - dock anser jag i form av självutnämnd sakkunnig att Conan ingår i en underkategori till fantasy, nämligen ”barbarfilm”):

Dark Crystal – 1982

Med sorgstämd, mörk sagosetting presterar Jim Henson en helt fantastisk dockfilm med en mycket egen, & fager storyline. Den föräldralöse Jen växer upp hos goda magikervarelserna The Mystics, & lär sig snart att allting gott kräver en balans med allting ont – mörker & ljus hålls i balans tack vare en mörk kristall, som nu står under hot från de elaka Skeksis. Jen möter allehanda fantastiska djur & natur, men gläds naturligtvis mest åt sitt möte med Kira, där ömsesidigt tycke genast uppstår. Tillsammans med ett hårigt litet djur med världens största mun beger de tu sig ut för att återställa balansen i världen genom att finna Den Mörka Kristallen & därigenom med lite olika åtgärder försöka motverka mörkrets dominans över ljuset.

Dark Crystal är en film som många i Sverige tycks missat, men jag föreslår verkligen att man preppar med en kopp varm choklad & favoritvännen/respektiven/kk:t & ger den här filmen en chans. Den är skitfin, dyster & en fröjd för ögat.

Neverending story – 1984

Man kan nog lätt påstå att Neverending Story kvalar in som en av de mest allmänt kända fantasyfilmerna. De allra flesta iaf i min generation har sett den här filmen, förmodligen som barn. Även om den inte tillhör mina absoluta favoriter har den ändå allt man kan kräva av en fantasyrulle. Det handlar om lillkillen Bastian som hittar en mystisk sagobok på ett ännu mer mystiskt antikvariat & hipp som happ dras han in i bokens äventyr & befinner sig snart direkt ansvarig för godhetens seger över det onda – ett välbekant tema :D Han blir kompis med prinsessor, en indianpojke samt en stor lurvig flygande drake. Äventyret slutar dock inte i första filmen utan uppföljare finns i form av Neverending story 2 samt Neverending story 3.

Ronja Rövardotter – 1984

De flesta skulle kanske inte placera Ronja Rövardotter i fantasyfacket men jag tycker att den passar in där alldeles utmärkt: den har stora frisyrer, är förlagd i en fiktiv medeltidsinspirerad värld, den kryllar av fantasivarelser som vildvittror, gråtroll, rumpnissar & episk natur. Personligen tycker jag att Ronja Rövardotter är en av de bästa fantasyrullarna som finns! Här platsar även Bröderna Lejonhjärta alldeles perfekt, men eftersom Ronja ligger mig snäppet närmare hjärtat så får den kvala in här. Vad filmen handlar om känns överflödigt att gå in på, men Ronja och Birks äventyr bland bråkiga rövarpappor, läskiga vildvittror, charmiga rövargäng och helt fantastiska skogar (med dessutom Sveriges skådiselit) lämnar iallafall inte mig missnöjd. Jag älskart! Tack Tage Danielsson!

The Legend – 1985

Åh! Om jag fick utse Fantasyns Fantasy, då hade det blivit The Legend, av Ridley Scott! Det är nästan obegripligt att den är gjord 1985 - rent visuellt är den här filmen oslagsbar & borde agera som argument mot den animeringshysteri som råder idag. Miljöer, smink & masker i filmen är helt sanslöst grymt gjort & jag tycker inte filmen saknar någonting. Följande fantasysmörgåsbord gives: troll, prinsessa, älvor, vättar, skogsbarn, hjälte, vattenhäxor, enhörningar, fiolspelande alvpojk & Mörkets Härskare. Mörkrets härskare spelas av den fantastiske Tim Curry i form av en behornad, respektingivande djävulsgestalt - den vanligtvis 180 cm långe Curry mätte i full kostym över 4 meter! :D

Storyline: Mörkrets härskare är trött på att ständigt konkurrera med Ljuset (vars fysiska form är två enhörningar). Helt sonika tar han hjälp av sin fantastiska goblin-wingman Blix för att få död på enhörningarna. I samband med det intresserar han sig för den oändligt fagra prinsessan Lily, som dessvärre redan är nerkärad i den snygge skogspojken Jack (spelad av en 23-årig Tom Cruise!). Prinsessan kidnappas, världen täcks av mörker & kyla, Jack allierar sig med skogens tomtar & knytt för att befria både prinsessa samt enhörning från Mörkrets Härskare. & ett MYCKET visuellt fantasyepos tar vid.

Ett varningens ord go vänner! Denna film finns i TRE olika versioner! Vi har directors cut, en europeisk samt en amerikansk version. Europaversionen är den Scott själv ville släppa (alltså en lite kortare dir. Cut!), men en testpublik i USA tyckte filmen var för underlig, mörk, & att storylinen för komplicerad (jänkarna är som vi vet inte Guds smartaste när det gäller att hänga med i film). Filmen klipptes om/ner/sönder, hela soundtracket byttes ut & kvar stod en ganska sorglig, blek historia. Om ni har sett en version med ett hemskt synthsoundtrack är det tyvärr jänkarversionen. Det är också den USA-versionen som förklarar varför The Legend får så låga betyg på imdb.com - det är iaf jag fullkomligt övertygad om. Go european, folks!

Princess Bride – 1987

Älskar man fantasy älskar man Princess Bride! Den är en härlig, humoristisk kärleksförklaring till fantasyfilmen – fart å fläkt, prinsessor, köttätande jätteråttor, jättar, pirater, skrikande ålar, onda prinsar, odödliga repliker & torterande albinos! En otroligt snygg & ung Cary Elwes intar huvudrollen & upplägget består av en elak kung som tvångsgifter sig med fagra Buttercup som även i denna film har sina känslor investerade på helt annat håll – ni kan ju gissa vem. För att återvinna sitt hjärtas dam tvingas vår hjälte överlista skurkar, brottas med jättar, överleva farliga skogar & kämpa sig fram. Den här filmen tror jag vinner över även sådan publik som kanske inte är fantasylovers – uppskattar man en lurig, färgstark komedi med episka replikväxlingar & glimten i ögat är det här ett givet tips!

The Labyrinth - 1986

Jim Henson rules! I The Labyrinth har vi en film i verkligt fullskalig 80-talsanda. Frisyrerna når nya höjder & 80-talsmodet genomsyrar varenda del av den här filmen. We love it! Låt mig presentera troll i konstiga rustningar, kramiga håriga monster, älvor, en ung kvnnlig hjältinna, dvärgar, en cockneysnackande larv, magi och framförallt: David Bowie som alvkung i härliga tajts, obeskrivlig frisyr & sjungandes flera låtar i det fräsiga soundtracket. Denna film är 80-talsfröjd för ögat och handlar om den uttråkade, drömmande Sarah som i ett svagt ögonblick önskar bort sin skrikiga spädis-lillebror till trollkungen själv - & vips tar densamme (dvs David Bowie) tillfället i akt & norpar brorsan. Sarah kastas in en underlig sagodrömvärld bestående av en enorm labyrint där hon blir kompis med allehanda underliga varelser, kämpar emot arméer av troll & utstår trollkungens allehanda trix (samt musikaliska framträdanden) för att stoppa henne från hennes mission.

Om någon därute är bekant med den fantastiska tecknaren Brian Froud så kan det kanske intressera att det är han som skapat förlagorna till flera av varelserna i filmerna – man känner igen flera av hans underbara, stridsdugliga små troll & knytt i denna rulle. Är man varken fantasyfan eller särskilt intresserad av 80-talet, kan man gott se den för David Bowies skull :D Tro mig – det är värt det!

The Storyteller – 1987

De som är födda på 80-talet känner nog igen The Storyteller bättre under namnet ”Sagor För Stora Barn”, som gick på SVT när jag var liten. Här har Jim Henson (kanske ett jäkla tjat om Jim Henson men karln är död & förtjänar att krönas som fantasyns förkämpe!) briljerat med fantastiska masker, dockor & miljöer. Här ser vi ingen mindre än den episka John Hurt (karln med kanske världshistoriens behagligaste berättarröst?) ta plats som en potatisnäst, ruffsig sagoberättare, som underhåller sin talande hund med olika kända folksagor. Varje avsnitt är en ny saga, den ena finare/läskigare/härligare än den andra. The Storyteller är fullkomligt magisk & jag tycker det är sorgligt att den inte fortfarande visas på tv för dagens knoddar. Tur att jag har alla avsnitten i dvd-utgåva! :D

Willow - 1988

Tillsammans med The Legend & Princess Bride tycker jag nog att Willow är en av fantasyns bästa rullar. Det här är en film som nog många har sett – handlingen består av dvärgen Willow som slits från sitt komfortabla familjeliv i sin dvärgby när en toksöt, rödhårig liten bäbistjej upphittas i floden av hans två barn. Det visar sig att bäbistjejen enligt profetian är den som ska kullkasta den ondskefylla häxdrottningen Bawmordas styre & Willow beslutar att tillsammans med sina nyfunna buddies Madmardigan (Val Kilmer i sin kanske hunkigaste roll ever!), två vättar & en djurförvandlad magikerkvinna att hjälpa profetian att gå i lås och skydda flickbäbisen från Bawmordas nypor! Den stora behållningen i filmen är, förutom den charmiga dvärgbyn, svärdfajterna & läskiga trollen, den mycket heta rödhåriga bruttan Sorcha som ränner runt i full rustning & är ingen mindre än den onda häxdrottningens dotter. I approve! :D

Snow white In The Black Forest – 1997

Jag kommer nu att helt frångå den tidsram jag självsvådligt satt upp :D Snowwhite in the dark forest gjordes 1997, men jag tycker att det måste omnämnas iallafall. Här har vi en otroligt mörk, läskig version av Bröderna Grimms saga Snövit. Raka motsatsen till Disneys glättiga version med andra ord - borta är sjungande fåglar, gulliga dvärgar & allsång. Istället får vi en mörk saga om svartsjuka, hämnd, hat, ond magi & ganska blodiga händelseförlopp, allt förlagt i en fiktiv, mörk 1500-tals setting. Helt i min smak med andra ord! :D Vi ser två välbekanta skådisansikten i filmen: dels Sam Neill som Snövits naive pappa, & dels den fantastiska Sigourney Weaver som den något instabila styvmordern. Rekommenderas varmt till alla fantasyälskare därute – men också alla er som gillar mörka, onda filmer eller för den delen Weaver. Hon är skitbra i den här rullen!

c + d = sant!

Jag älskar oväntade djur som blir bästa kompisar. Alla har säkert redan sett den här då den spritt som en löpeld över internet,men ändå - CAT & DOLPHIN BFFS:

Hälsningar från Hälsingland

Såg du det landet där sjöarna le,
och där forsens språng
är en jubelsång
uti skogens trolska drömmars sal

 


 

Såg du väl detta land som heter Hälsingland, vårt land
Där våra fäder bröto bygd med stark och senig hand
Där de som vi har älskat forsens sorl och brus
Där de som vi har drömt i sommarnattens ljus
-Hälsingesången :D