Det skulle kunna uppfattas som att boken är tråkig eller seg. Men tvärtom. Det är en bok som kräver något tillbaka från läsaren. Du måste vara koncentrerad. Du kan inte vara trött. Du måste ha möjlighet att reflektera under din läsning. Du måste vara flexibel i ditt läsande & ditt tänkande.
Skymningsinferno presenterar inte en lättslukad läsupplevelse, det är ingen snabbmat i bokform. Den hoppar hejvilt mellan tempus. Språket ändras i samband med tempus - ibland är det nutid, ibland är det bara ett flöde av tankar, ibland är det dåtid. Vi får följa med på magstarka spökjakter, genom svältvintrar isolerade på en ö, genom barnadöd & brutala mord på spanska fiskare. Vi får genom barndomens minnen uppleva när protestantismen kom till Island & folket begravde sina Maria-statyer i gamla heliga hednahögar för att fortsätta kunna offra till henne. Vi simmar på havsbottnar & vi deltar i exorcism. Vi får följa med till självaste köpenhamn & bo samman med en 1500-talets mest kända forskare Ole Worm & uppleva hans enorma kuriosa-kabinett, dåtidens största i världen:
Om handlingen har jag saxat ur svds recension:
"”Skymningsinferno” är baserad på Jón Gudmundsson den lärdes livsöde. Denna mångsidige man föddes 1574 på nordvästra Island och dog troligtvis 1658 efter ett händelserikt och rörligt liv, bland annat dömdes han 1631 som fredlös och bodde periodvis på en isolerad liten ö på östkusten. Han besökte också Köpenhamn där han mötte den berömde Ole Worm som fått höra om Jóns stora kunskap om de gamla runorna. Hans efterlämnade verk omfattar texter om släkthistoria, läkekonst, exorcism och inte minst om naturen på Island, dess djur och växter."
Jag gillar ju generellt sett Sjóns böcker. Jag känner mig som läsare inbjuden i något så ovanligt som en litterärt uppmålad värld som är mig helt ny. Man känner sig nästan som en trettonåring igen - det är nytt & förtrollande. Jag brukar tjata om att Sjón har ett oförutsägbart språk. I den här boken fann jag EN del av en mening som jag skulle etikettera som "förutsägbart ordval". Vanligen när jag läser böcker stöter jag på det oavbrutet, & blir genast uttråkad. Friheten med ord är ju att man som författare själv kan bestämma hur man ska sätta ihop dem till en mening. De flesta författare är lata, & sätter ihop orden i meningar som är läsaren redan bekanta. Det blir floskler. Jag spyr på floskler! Jag kan överge en bok bara för att den väljer att beskriva månsjus som "silverklart" eller att hår som "korpsvart" eller hy "vit som snö". Det känns ju som att man läser samma bok om & om igen. Med Sjón slipper man denna känsla. Alla beskrivande floskler lämnas utanför bokpärmarna. Så tack söta bästa Sjón för att du ger mig en bok som kräver något av mig som läsare, & som dessutom tar mig med till hjärtat av 1500-talets Island. Its magic!
Så fem Shane Macgowans av fem möjliga:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar