Senmedeltida analys: kvinnan med den täckta munnen

Ok folks, det är dags för ytterligare ett historienördigt inlägg. Men ibland snubblar man över saker som, iaf i min värld, är såpass fascinerande att det vore synd & skam att inte dela med sig av det....

Om man under 10 år pysslat med kvinnligt 1500-tals mode, som jag, har man garanterat vid något tillfälle stött på en något märklig avbildning - nämligen en avbildning av en kvinna med munnen täckt av en flärp fäst i huvudduken. Ett  återkommande exempel är två kvinnor i tross till militärt förband från 1530, & dessa kvinnor har skapat både debatter & teorier:

Långt till vänster ser man en kvinna med munnen täckt, vänskapligt ledd av en annan kvinna i frodig hatt & med en liten hund under sin arm:

Allra längst till höger nästan identisk huvudbonad med munnen täckt av en bit tyg, denna donna med käpp samt även hon en liten vovve i koppel:

Så länge jag kan minnas har man (iaf i Sverige) förklarat dessa märkliga ansiktsbetäckningar helt enkelt som ett munskydd mot smuts & damm. Det kan absolut tyckas logiskt vid första anblick. Men jag vet att jag funderat på hur det kommer sig att man, om så är fallet, inte ser dessa "munskydd" betydligt oftare på avbildningar av arméers trossar? 

Men sedan tätnade intrigen. Jag började nämligen stöta på avbildningar på samtida kvinnor med täckta munnar i helt andra sammanhang, där smuts & damm knappast kan vara anledningen. Framförallt kvinnor som är raka motsatsen till de militära tågens socialt lågt stående kvinnor. Låt mig ge några exempel:

"Swiss Women on the way to church", Hans Weigel. 1577

"Kneeling woman", Hans Baldung gen. Grien. 1520.

"A woman from Leipzig dressed to go to church", Hans Weigel. 1577.

När jag var i Krakow för ett par år sedan återfann jag i taket på Wawel Castle en byst med ett kvinnoansikte som just har munnen täckt på samma sätt som vi ser ovan. Vår guide förklarade att kvinnor under medeltid och tidig modern tid med munnen skyld på detta sätt var nyblivna änkor & signalerade att de var i en sorgeperiod (!). Jag tyckte den förklaringen lät lite väl makaber & funderade egentligen inte kring det närmare. Köpte dock en liten kopia av bysten som sitter hemma på min vägg:

Men för några dagar sedan stötte jag på den här bilden på ingen mindre än Katarina av Bora - hustrun till min gamla protestantiske favorit Martin Luther. Snittet är tryckt 1546, samma år som Luther dog:

Nu kändes det som att cirkeln höll på att slutas. Inte fan skulle Luthers adliga ex springa runt med dammskydd mitt i Wittenberg, Tysklands äpple? Nä, något stämmer inte. Dessutom samskrev jag precis en text om kvinnomode bland lägre stånd i Tyskland under första halva av 1500-talet tillsammans med KATAFALK & jag kände att jag måste ta tag i den här iden om att kvinnorna på bilderna bär munskydd mot damm. Detektivhatten på - nu jävlar!

I boken "Women in Early Modern Europe, 1500-1700" kommenterar man ovan bild på Katarina av Bora: 

We do not know wherter she and other widows literally bandages their mouth as the portrait show, but the image suggests the power of these ideals. Because chastity, silence and obedience were even harder to achieve for widows, lacking male moral guidance, than for other women, widow were advised to lead quite lives, withdrawn for the world and its temptations, and to devote themselves to prayer.

Jean Luis Vives

Märkligt att man här inte noterat att det förekommer ganska många bilder på kvinnor med munnen bunden på exakt samma sätt som Katarina von Bora? Men iden att en änka ska signalera sin kyskhet, tystnad och lydnad förekommer alltså under denna period, & kan bland annat återfinnas hos den samtida humanisten Juan Luis Vives (1492-1540) som menade att:

A good widow ought to suppose that her husband is not utterly dead, but liveth both with life of his soul and beside her with remembrance. Therefore let her live and do so, as she shall think to please her husband---- let her take him for her keeper and spy, not only of her deeds but also of her conscience.

I praktiken betydde detta man under denna tid ansåg att kvinnor skulle fortsätta praktisera kyskhet, tystnad och lydnad även efter att hennes man gått bort, en attityd som man tydligt ser i sorgebilden på Katarina av Bora.

❧

Jag sprang även på historikern Susan Kurant-Nunn som i boken "Venomous Tongues: Speech and Gender in Late Medieval England" har noterat att:

[...] severeal sisteenth-century German funerary monuments of widows depict them with their clothing pulled up to cover their mouth. Karant-Nunn has interpreted the motif as a symbolic representation of Mundtod ("deadmouth"), the legal principle by which medieval German widows were denied a legal voice or identity but were instead covered by the legal personalitites of one of their male relatives.

Kurant-Nunn har skrivit boken "The reformation of Ritual, and interpretations of Early Modern Germany" där avbildningar av änkor i begravningssammanhang med just den täckta munnen omnämns.

Enligt boken "Representing Judith in Early Modern French Literature" var under tidigmodern tid i Europa synen att för kvinnor var "silence, the closed mouth, made a sign of chastity. And silence and chastity are, in turn, homoglogous to woman's anclosure within the house". Just tystnad, & den stängda munnen, är alltså enligt samtida social syn ett tecken på kyskhet & eventuell även religiös dedikering.

❧

I boken "Widowhood in Medieval and Early Modern Europe" hittar jag ytterligare en passage om träsnittet på Katarina av Bora & hennes mystiska munbeklädnad:

A powerful image of the mourning widow has survived in the unique portrait of Katharina von Bora entitled "D Martini Lithers nachge-lassene Witfrawn/in ihrer Traurung" (the widow of Martin Luther in mourning). The colored woodcut is dominated by the figure of Katharina wrapped in a black fur coat with a prayer book in her hands. The command for silence is symbolized by a long ribbon, which falls from the hat and ties her mouth.  

Här har vi alltså svart på vitt att avbildningen av Katarina på bilden är 1) änka 2) i sorg. I boken "Widowhood in Medieval and Early Modern Europe" förklarar författaren att både inom katolsk och protestantisk tro förväntades änkor att dra sig tillbaka & leva en gudsfruktig tillvaro efter att deras äkta make gått bort. Änkor var dock tillåtna att gifta om sig, men först efter en sorgeperiod på ett år. Under 1500-talet förändrades dock långsamt denna förväntan på änkor från att vara lagbundet, till en mer moralisk förväntan från omgivningen - särskilt i protestantiska länder där klosterväsendet inte förekom & därmed inte var ett alternativ för änkor. Istället förväntades änkor troligen att gifta om sig, men EFTER sin sorgeperiod.

Med andra ord känns det fullt logiskt att kvinnorna med täckta munnar signalerar att de genomgår just en sorgeperiod, som symboliserar tystnad, återhållsamhet & otillgänglighet för andra män eller omgifte. 

Personligen hade jag nog initialt gissat att detta i så fall  utövades främst av djupt religiösa kvinnor - kanske både i samband med besök till kyrkan & vid exempelvis änketillstånd. 

Men eftersom vi återfinner samma praktik bland enkla, socialt lågt stående kvinnor i landsknektars tross (knappast beryktade för kyskhet eller religiös dygd), finns det anledning att anta att praktiken förekom bland både hög som låg. Kanske under det år som änkor under tidig modern tid förväntades vara sorgbunden & avhållsam? & som vi alla kan räkna ut med lillfingret är dödsfall vanligt förekommande under militära eskapader. 

Vågar vi nu dra slutsatsen att de två kvinnorna på den första bilden från 1530-tal troligen är nyblivna soldat-änkor? Jag vågar! 




❧
Update! Tack vare nördiga kontakter har jag fått ännu en avbildning på en stor mängd kvinnor med täckta munnar skickad till mig. Den återfinns i Stadskyrkan i Wittenberg, är målad av Cranach d.y, 1569:

Vad heter bilden? Jo "Resurrection of the Widows son from Nain". Vad säger man? Case closed? ;)

❧
Update 2! Haha ren magi - idag fick jag mail från en mycket trevlig engelska donna vid namn Christine Carnie som skickade mig exempel på bilder på minnesplaketter från 1500-talet som återfinns i Stephansdom i Wien. Här ser vi alltså hyllningar för bortgångna karlslokar där väldigt många av deras hustrur alltså har vår omtalade tygflärp för munnen:

Denna kvinnas make dog 1574, hon strax efter honom. 

Från samma kyrka i Wien, där maken dog 1567. 

Jag funderar nu på om denna praktik kanske är en nordeuropeisk sådan, eftersom jag absolut främst fått exempel som är tyska, engelska, österrikiska. Å andra sidan är ju iden kring tystnad som en typiskt god kvinnlig egenskap, för att symbolisera kristen dygd, något vi ser spritt i hela Europa. Vi får väl se om jag mailas fler exempel! :D
❧
Ytterligare läsning kring änkor under tidig modern tid, för den nyfikne:

→ Maids, Wives, Widows: Exploring Early Modern Woman's Lives 1540-1714

→ Widows and Suitors in Early Modern English Comedy

→ From Wives to Widows in Early Modern Paris