Lisbeth Salander & nithalsbandet

Jag gav mig i kast med att se Millenium-filmen del 1, på SVT-play. Den fick en tveksam chans eftersom jag tröttnade på boken redan i första kapitlet. Jag måste säga att jag är positivt överraskad. Lisbeth Salander var, trots allt, mycket mer likeble än jag kunnat föreställa mig. "Trots allt?" you might ask. Ja alltså, låt oss gå igenom ett par saker:

Nithalsbandet
Alla som någonsin haft någonting att göra med punkscenen, varit mer eller mindre alternativ, eller för delen haft ett barn som hamnat i någon form av subkultur åt det svartklädda hållet vet med största säkerhet att tio centimeters nithalsband är något man slutar tycka är coolt runt 13-års åldern. Om inte tidigare.

Svart läppstift
Det svarta läppstiftet. Jag erkänner - jag hade det också med stor iver i min unga tonår. Eller i kombination med lila, vilket iofs är nästan lika illa. Jag tror att det svarta läppstiftet är esset i jackärmen för den som experimenterar med smink. Det är over the top, provocerande, iögonfallande, kontrasterande och... skitfult. Detta är även en insikt som ganska snart når de flesta i ung ålder. Det svarta läppstiftet faller ofta, till mammas glädje, i glömska.

Kombination Rancid-tischa, lackballor, platåpjucks & skinnpaj med nitar
Ok - problemet är att för ett mycket otränat öga är Lisbeth bara rebellisk, utstickande & svart i sina outfits. Mystisk & alternativ. MEN, gott folk, Lisbeth ska ju föreställa en 24-årig kvinna mitt i sin karriär, & inte en 13-åring som precis upptäckt Marilyn Manson. Det är här skon klämmer. Kombinationen av alla dessa plagg & attiraljer ter sig för det något mer tränade ögat ungefär som det där kortspelet man hade när man var liten - där man skulle para ihop rätt huvud, ben, armar, & kropp. Lisbeth Salander är som den där maxat felkombinerade kroppen som man gärna fnittrande satte ihop. Fast i alternativ version.
ERGO: Ett amerikanskt punkband på t-shirt, med gojtlackbraller, med fjortis-nithalsband, med rejvplatå-pjucks, med nitad skinnjacka känns... inte övertygande. Alls. Kanske på någon i yngre tonåren. Men inte på en 24-årig kvinna som högst troligen experimenterat med stilar, musik & paltor sedan just tonåren.

Men ok :D Allt det här är ju nonsens för någon som inte har någon koll. Så bortsett från dessa störande ytliga attribut måste jag säga att hämndscenen i första filmen är så otroligt tillfredsställande <3 Äntligen en redig hämndscen - det kvinnliga offrets hämnd på sin förövare. Äntligen mega-dildo i röv! Äntligen lite förnedring & triumf! Sist jag såg något sådant & var nöjd var då jag såg filmen Hard Candy a billion years ago...

Så jag får väl förlåta Bettans horribla nithalsband & kajal-läppar. Eller snarare den kostymansvarige under produktionen. Det är ok, för den här gången.