20 juli 2006

im the homeless dog


jag tycker det är ganska intressant när man förvånas över sig själv. som de senaste 48:a timmarna exempelvis, då jag & pippi helt plötsligt får reda på att vi inte kommer ha ngnstans att bo om ungefär en månad = akut hemlöshet. det finns två sätt att reagera en sådan situation, vanligen:

#1 man blir skitstressad, får ångest, grinar, svårt att sova på nätterna & blir fruktansvärt bitter på alltings jävlighet.
#2 man tackar & tar emot, håller krigsråd, slänger ut tonvis med krokar för att försöka få napp en ngt nytt boende & säger omgående upp internet/fast telefon samt planerar direkt utflytt av ens prylar.

jag trodde jag var #1. jag var i viss mån #1 (bli skitförbannad & storgrina i ngn halvtimma efter beskedet) men på det stora hela visar det sig att jag helt klart är en #2. under press funkar jag tydligen. det känns ganska bra & veta. sedan att man upptäcker hur jävla underbara vänner man har som direkt engagerar sig & erbjuder hjälp, samt en grym familj som inte är långsammare med stöd & råd, gör ju inte saken sämre. man kan på det hela säga att jag & pippi rockar fett & vi kom ur det starkare snarare än försvagade. det trodde jag inte. jag trodde jag var ganska lättstjälpt, ältig & ågrenig. I AM NOT. :D up yours!

följande bot mot akut ågren ordineras:
• en pappa som gör spanska drinkar åt en som plåster på såren
• en dålig wallander film
• klacksparkar
• streets-skiva + best of guns n roses
• snacka av sig med bästa vännerna
• tänka jävligt rationellt
• inte älta utan ordna
• ha ett jävlar anamma

2 kommentarer:

Anna Nio sa...

Du är ju det starkaste kvinns jag känner, självklart fixar du en sån här grej! Tusen pussar, hoppas ni får napp på nån mer permanent lösning snart.

Anonym sa...

jag är också sådan. om något jättejobbigt händer gråter jag i en halvtimme och tycker att allt är skit, men sedan tar jag tag idet och det ordnar sig ALLTID. Det kommer det göra för er också. Lycka till!