jag tycker det är ganska intressant när man förvånas över sig själv. som de senaste 48:a timmarna exempelvis, då jag & pippi helt plötsligt får reda på att vi inte kommer ha ngnstans att bo om ungefär en månad = akut hemlöshet. det finns två sätt att reagera en sådan situation, vanligen:
#1 man blir skitstressad, får ångest, grinar, svårt att sova på nätterna & blir fruktansvärt bitter på alltings jävlighet.
#2 man tackar & tar emot, håller krigsråd, slänger ut tonvis med krokar för att försöka få napp en ngt nytt boende & säger omgående upp internet/fast telefon samt planerar direkt utflytt av ens prylar.
jag trodde jag var #1. jag var i viss mån #1 (bli skitförbannad & storgrina i ngn halvtimma efter beskedet) men på det stora hela visar det sig att jag helt klart är en #2. under press funkar jag tydligen. det känns ganska bra & veta. sedan att man upptäcker hur jävla underbara vänner man har som direkt engagerar sig & erbjuder hjälp, samt en grym familj som inte är långsammare med stöd & råd, gör ju inte saken sämre. man kan på det hela säga att jag & pippi rockar fett & vi kom ur det starkare snarare än försvagade. det trodde jag inte. jag trodde jag var ganska lättstjälpt, ältig & ågrenig. I AM NOT. :D up yours!
följande bot mot akut ågren ordineras:
• en pappa som gör spanska drinkar åt en som plåster på såren
• en dålig wallander film
• klacksparkar
• streets-skiva + best of guns n roses
• snacka av sig med bästa vännerna
• tänka jävligt rationellt
• inte älta utan ordna
• ha ett jävlar anamma
1 kommentar:
Du är ju det starkaste kvinns jag känner, självklart fixar du en sån här grej! Tusen pussar, hoppas ni får napp på nån mer permanent lösning snart.
Skicka en kommentar