Jag vet inte hur långt det egentligen ska gå, men jag har iallafall drabbats. Man ser
An Inconvenient Truth, läser om
totalmassakrerade världshav & ser hur vädret svänger lika jävligt som mitt morgonhumör. Miljöengagemang är här för att stanna - men hur mycket ångest får det egentligen generera?
Jag har en vardagsångest utan like. Jag har upptäckt det - hur jag får dåligt samvete om jag tex trycker på en sådan där elektrisk dörröppnare för att jag är för lat att öppna dörren med egen kraft. Direkt efteråt funderar jag på varför i helvete jag inte bara öppnade dörren nomalt?
Råkar jag trycka på fel spolknapp på toaletten som ger "storspolet", ångrar jag mig genast. Biter mig i läppen, & får skaka av mig de dåliga tankarna.
Det finns saker jag
aldrig skulle kunna göra, pga av den här miljöångesten:
1. Slänga batterier i natur/vanlig papperskorg/gatan. Jag får ångest bara jag tänker tanken.
2. Spola ner fel saker i toaletten, tex tops eller tamponger. En gång kom jag tom instormande på toaletten efter ett misstänkt spolljud som min nuvarande gett ifrån sig, och skrek upprört "DU SPOLADE VÄL INTE NER KONDOMEN I TOALETTEN?!". Det hade han naturligtvis inte gjort, men jag var uppriktigt orolig.
3. Kasta saker som ska sopsorteras i vanliga papperskorgen, i.e metallburk, mjölkpaket, plastsak. Jag hatar att behöva göra det när jag är hemma hos folk som inte sopsorterar. Det är med riv i hjärtat jag mosar ner pappkartonger eller plastförpackningar i vanliga soppåsen, för jag vet hur de där soporna kommer få sopberget att växa ytterligare & ligga där å jäsa.
4. Handla något annat än ekologiska ägg eller ekologisk mjölk. Helt otänkbart, och jag kan dessutom inte fullt acceptera att inte alla andra också gör det. Ska vi äta ägg & dricka mjölk kan vi väl förihelvete åtminstone ge värphönan möjligheten att gå utomhus, eller kossan mu att få käka grönt gräs ute halva året.
Jag berättade om det här för en arbetskollega, & hon bara lyfte frågande på ögonbrynet. "Alltså, har du alltid varit så eller?" frågade hon mig. Faktiskt, så insåg jag att jag nog hade det. Så länge jag kan minnas har tex
frigolit gett mig ångestfyllda vibbar. Jag misstänker att det har att göra med att framställningen av frigolit skadade ozonlagret, eller iallafall gjorde det nör jag var liten. Fortfarande när jag får en förpackning som innehåller frigolit, känner jag en viss sorg i mitt hjärta.
Frågan är om den här ångesten är sund att gå & bära på hela dagarna, ska ens vardagsval verkligen få en att må dåligt om man skulle välja "fel"?
Jag har funderat på det en hel del & det enda jag kommit framtill är att, ja, miljöångest är bra! Jag tror inte att jag lider av för mycket miljöångest, jag tror att andra lider av den
för lite. Tänk om bara fem minuters miljöångest om dagen gjorde så att alla istället för hemska burägg valde ekoägg? Eller tog bussen istället för sin stadsjeep? Eller tog sig i kragen & verkligen läste miljöexperternas varningsskrik i dagstidningen över hur överjävligt vi fiskar ut våra hav? & därmed kanske väljer vegetariskt istället för en torskfile till lunch?
Det är inte meningen att vi ska rulla runt som välmående kungar dagarna i ända, särskilt inte när vårt välmående och konsumtionssamhälle bokstavligen äter upp vår jord. Vi har nästan inte rätt till ett välmående på bekostnad på framtida generationer. Så - fram för miljöångesten! Låt depressionen komma! Låt ågrenen vägleda dig i matbutiken!
För fy fan vad bra det känns efteråt, när soporna är sorterade, när batterierna ligger i sin holk på ICA & när man inser att de ekolgiska tomaterna faktiskt smakar mycket sötare, godare & framförallt mer än sina upp-pumpade, smaklösa icke-eko tomatkusiner. Det gör all daglig miljöångest värt att uthärda.
