Boktips: skräcknoveller i sommarnatten

Det är magiskt med kreativa vänner. En av mina bffs Sofia kan inte bara måla som en gudinna utan hon är dessutom författare. Så ni anar min glädje när hon berättade att hon skrivit en skräcknovell där huvudrollerna inspirerats av mig & våran gemensamma kompis Carolina! 

Och inte nog med det - nu är novellen publicerad i boken "13 svarta sagor om ond bråd död". Jag har än så länge bara läst Sofias novell (såklart) men kommer garanterat läsa resterande också. Temat är nämligen bedårande trivsamt för en skräckentusiast som jag - alla noveller har kvinnliga huvudroller som antingen tar sig an, drabbas av eller utöver rejäl ondska. Juicy :D

Sofias bidrag till denna antologi är "Avväpnandet" - en jävligt charmig novell som förmodligen får kvinns att spinna nöjt & karlslokar att lägga benen i kors. Novellen är revenge porn för alla oss som är jävligt trötta på att den svagaste aldrig slår tillbaka, att offret aldrig får vara annat än ett offer eller för den delen för slapphänt hantering av sexualförbrytare och deras övergrepp. Jag vill inte berätta så mycket mer om handlingen i "Avväpnandet", för jag tror det ger maximal spänning att bara läsa utan förkunskap. 

Huvudrollen i "Avväpnandet" är rättsläkaren Annie som jobbar i Stockholm. Om man bortser från just yrket hittar jag små söta flirtar i beskrivningen av henne som jag känner igen från mig själv. Att hon bor nära ringvägen i Stockholm, att hon har rött hår med lugg, blåa ögon, alltid går i kängor & har en balettutbildning i bagaget. HURRA! <3 Annies vän & partner in crime Cornelia påminner väldigt mycket om vår vän Carolina. När Cornelias lägenhet beskrivs i novellen känner jag rent fysiskt hur jag är hemma hos just Carolina på riktigt, det var nästan lite läskigt. Givetvis är båda karaktärerna stora djurvänner & jag bara älskar hur novellen utvecklar sig.

Sofia har ett språk jag tycker väldigt mycket om. Hon är oförutsägbar i uppbyggnaden av text & meningar. Sofia är också fullkomligt orädd för att beskriva det äckliga, det frånstötande eller det bisarra - något utav hennes signum. Ibland tänker jag på Johan Ajvide Lindqvist när jag läser hennes mest köttiga beskrivningar - han liksom Sofia kan på ett kyligt & på samma gång oerhört målande sätt beskriva kroppsligt äckel, dofter & konsistenser. Jag tycker om hennes bildspråk - min favorit är den snabba notisen av en hund som "trebent färgar snön gul" <3

Jag rekommenderar givetvis kraftfullt "Avväpnandet" & denna novellsamling för alla som uppskattar köttig skräck, hämnd & gore. Ut & köp! Sofia har också skrivit ett inlägg om boken också här.

Den svårflirtade sängfösarens förbannelse

Idag insåg jag att jag har oproportionerligt många böcker med mig i min säng varje natt. De ligger i en hög, tar plats, trillar runt men ska sanningen fram ser jag ingen annan lösning än att ha dem där. 

Kommer ihåg att min underbare pappa alltid hade HÖGVIS med böcker vid sin säng. Då tyckte jag det lite märkligt, på den tiden då jag läste en, kanske två, böcker i taget. Men nu, som vuxen, tycker jag pappas lilla bok-torn vid sängen var fullt naturlig.  Man vet ju aldrig innan man går & lägger sig, VAD man är sugen på just den kvällen. Själv skedar jag, i skrivandets stund, sju stycken böcker:

1. "Folk Förr - historiska essäer" - smaskig samling små essäer om diverse historiska skeenden i Sverige. Hittade boken på antikvariat när jag egentligen var ute efter en specifik bok i födelsedagspresent. Kom istället ut, i vanlig ordning, med flera böcker till mig själv - bla denna.
2. "Sinnlighetens närvaro - Luther mellan kroppskult och kroppsförakt" - teologisk bok reformatorn Martin Luthers syn på sex, kropp & snusk. 
3. "Gyllenes Tarot" - en liten informationsbok om den kända Visconti-Sforza tarotleken från 1400-talet, ev av de äldsta tarotlekar som existerar. 
4. "Hedendomen i historiens spegel - bilder av det förkristna Norden" - diverse essäer om eftervärldens syn på fornnordisk hedendom.
5. "Islands klocka" - min enda skönlitterära bok i sängen, av Halldór Laxness. Utspelar sig på Island under 1690-talet.
6. "Konsten att läsa tankar" - socialpsykologisk snabbmat som jag tipsades om av en kär gammal vän. Mkt känns självklart, men måste erkänna att den är mer intressant än jag kanske trott.
7. "The book of trades" - översatt utgivning av 1560-talets "Ständesbuch", dvs en samtida sammanställning av tidigmoderna Tysklands olika hantverkare & stånd. JAG ÄLSKAR DEN HÄR BOKEN! 

❧

Den enda nackdelen jag ser med det här bokfösarbeteendet, förutom att det blir trångt i sängen, är att jag förmodligen aldrig kommer läsa ut en enda bok igen för resten av mitt liv... :/ Men det är ju som de säger - inget gott som inte för lite ont med sig ;)

Ett skepp med idioter - medeltida satir

Människors snedvridna intressen tar sig olika uttryck. Vissa samlar på nagellack, andra leker krig.

Själv har jag precis lyckats skaka fram en egenhändigt utskriven kopia av en av 1500-talet mest populära böcker - Daß Narrenschyff ad Narragoniam ("Ship Of Fools"), första upplaga tryckt 1497. "Ship of Fools" klingar kanske bekant - jag har redan varit inne & nosat på denna populära medeltida allegori här.

Boken "Ship of Fools" gavs ut första gången i Basel 1497 av den konservative teologen Sebastian Brandt. Den består av 112 korta satirer illustrerade med beskrivande, inte sällan dråpliga, träsnitt. Vi får se tokiga vardagsupplägg, där män eller kvinnor iförda narrluva eller hel narroutfit skoningslöst illustrerar samtidens svagheter och laster. "Ship of Fools" är framförallt religiös kritik - den latinska titeln Stultifera Navis är i själva verket en medeltida ordlek då ordet "Navis" betyder både båt men också navet av den katolska kyrkan. Ja ni förstår ;) Cheeky!

Det hela började med att jag sprang på träsnitt från boken på Pinterest - denna eviga källa av oväntad nödvändig kunskap. "Ship Of Fools" är nämligen bla känd för sina träsnitt då man misstänker ett flertal är gjorda av ingen mindre än en av fjortonhundratalets hippaste konstnärer Albrecht Dürer, under den hemliga indentiteten Meister der Bergmannschen Offizin. Smaskisch! 

Konceptet kring figuren Narren, eller dåren, & narrens dåraktighet som ett sätt att uttrycka samhällskritik var vanligt förekommande i Europa under medeltiden. Svidande kritik höljdes i jyckel & humor för att göra den möjlig att lansera. Dessutom var hovens narrar förlänade med högst ovanlig yttrandefrihet under den här tiden, & genom att låta narrarna ha berättarrösten i boken, lyckas Sebastian Brandt legitimera sin kritik av kyrkan i boken.

Humor wins it all! Liksom dråpliga, minnesvärda karaktärer. Bla skapade Brandt den mycket charmiga fiktiva karaktären Saint Grobian - skyddshelgonet för de som är fula i mun & vulgära! :D 

Den samhälleliga irritation som Brandt ger uttryck för i "Ship of Fools" - människors & kyrkans skenhelighet, svagheter & degradering - anses i själva verket vara ett av startskottet för reformationen i Europa. Boken blev nämligen extremt jävla populär & var 1500-talets mest lästa bok. Innan 1521 hann "Ship of Fools" ges ut på nytt sex gånger samt piratkopieras sju gånger. Popular stuff! 

Nu ska jag bara plöja de 197 sidorna skrivna på gammelengelska :D OH DEAR! Lovar att återkomma med mina personliga favoriter bland de 112 satirerna. Jag är redan nu sugen på den om hur folk bara går till kyrkan för att skryta med sina nya hypermoderna, svindyra kläder. Känns som Stureplan, varje helg... :D

Också sugen på att plöja 1500-tals engelska på din surt förvärvade fritid? Boken finns som e-book här!

En satanisk herrklubb

Ni vet känslan av total upprymdhet när man står inför någonting som man är helt säker på kommer bli alldeles fantastiskt? Precis så kände jag när jag äntligen lyckades få tag på en bibliotekskopia av boken Dumasklubben, skriven av spanjacken Arturo Pérez-Reverte. Det här är alltså boken som är förlagan för filmen The Ninth Gate, som jag ÄLSKAR. Filmen är som bekant ett frosseri i gamla böcker, kopparstick, satanism, mystik, mord & bakgator i Paris. Det här är öppet mål, tänkte jag när jag väl hade boken i min hand. Den här boken kommer tillfredställa min suspekta boksmak till max. 

Nu har jag äntligen läst ut den. Dags för recension!

Dumasklubben är skriven av en person som fullkomligt älskar litteratur, skriven för en läsare som känner precis likadant. Boken är en kärleksförklaring till de stora författarna & flirt med den väl bevandrade i litteraturens heliga land. Pérez-Reverte har ett underhållande språk med en ständig glimt i ögat, man får följa med in på muggiga pubar, dricka fin gin, uppleva Paris & mysa loss i dammiga bibliotek med gamla djäulsdyrkarhandböcker från förr - allt i sällskap av bokjägaren Lucas Corso. So far so good.

Men så händer det där jävliga... jag upptäcker plattityderna: "Vargliknande grin". "Blodröda naglar". Och jag blir genast trött & lite kränkt. Jag vet inte vad det är - förmodligen upplever jag författare som jävligt lata, om de på allvar inte kan ge målande beskrivningar utan att använda sig av standardfraser och klichéer. Och jag blir förbannad för att jag som läsare förväntas godta dessa standardfraser och klichéer. För det gör jag inte!

Dessutom ger Pérez-Reverte mig ytterligare en unken eftersmak: han lyckas med konststycket att vara gubbsnuskig precis på gränsen till det uthärdliga. Boken skrevs 1998, så farbror Pérez-Reverte kan inte skylla på generationsklyftor. De två kvinnor vi träffar mer än i förbifarten penetreras med gubbsnuskögonen - utdragna beskrivningar av diverse kroppsdelar, svällande urringningar & plutiga läppar. Det blir JÄVLIGT Benny Hill av alltihopa. Ständigt dessutom. Det är det här som suger med sexism - vi är som läsare så jävla vana vid att kvinnliga karaktärer alltid presenteras på ett nerdreglat, inbjudande fat att vi inte ens reflekterar över det - medan manlig nakenhet, sensualism eller sexighet fullkomligt uteblir. Det är liksom inte skrivet för ett kvinnligt öga.

Är min rage slut här? ÅNÄ! Tillåt mig avrunda med en sista, stor irritation med den här boken. Det är nämligen så att den är illustrerad med diverse kopparstick. Iden är fullkomligt fantastisk - man kan som läsare följa med & se de mystiska bilderna som tillsammans utgör nyckeln till gåtan. Det är bara det att kopparsticken ser så in i helvete moderna ut att jag inte köper det. Låt gå för att jag är pervers konsument av 1400- & 1500-tals kopparstick & ett lekmannaöga kanske inte alls ser bokens kopparstick som särskilt uppenbart moderna. Men JAG gör det, & jag kunde inte skaka av mig det.

Så i sann pedagodisk anda kommer nu en jämförande studie! :D Nedan följer en blandning av äkta kopparstick från 1400- & 1500-tal samt de "falska" sticken från boken. Nog ser man om man studerar det lite närmare att Dumasklubbens kopparstick verkligen inte alls är tidsenliga:

Ja, ni ser ju! Håller ni med mig, iallafall lite? :D

Hursomhaver. Jag tänkte avsluta med något jag aldrig trodde jag skulle skriva, men i det här fallet måste det ske: filmen är nog fanimig bättre än boken. Faktum är att jag är sugen på att se filmen på nytt, nu när boken ÄNTLIGEN är färdigläst. (Det tog månader... burr...). Dessutom är jag extremt osugen på att någonsin läsa något av signore P-R igen.

Nä... det blir inget imponerande antal Shane MacGowans den här gången:

"Har jag lyckats förgylla en enda dyster barndom så är jag nöjd"

Måste tipsa om en fantastiskt fin dokumentärserie som just nu ligger på svtplay, som handlar om Astrid Lindgrens liv.

Att Astrid var en barnkär & förtrollande författare var jag väl medveten om. Men att hon innehöll så mycket sorg, så mycket erfarenheter, hårt slit & starka åsikter, det visste jag inte lika väl. Särskilt intressant är att hon skrev en krigsdagbok från alla år under Andra Världskriget & att Pippi Långstrump på allvar skrevs mitt under brinnande krig.

Särskilt första delen är mycket gripande porträtt av allas vår favorit-Astrid. För första gången förstår jag bakgrunden till den oerhört starka ensamheten vi finner i många av Astrids huvudkaraktärer.

Så varmt rekommenderat. Första delen ligger på svtplay här & den andra delen hittar du här. Den tredje har ännu inte sänts!

I Gustav Vasas skugga

Ända sedan jag var liten har kungar & drottningars slösande livsstil & extravaganta garderober intresserat mig. Under hela min barndom samlade jag på vykort med kungligheter på - när jag lyckats samla hela svenska tronföljden, fick jag på den franska :D

Som alltid när man frossar historia är det gubbväldets historia man gnager på - donnorna, såtillvida de inte var ett helgon eller drottningar med vassa hakor, hamnar i skuggorna & har helt enkelt glömts bort.

Gustav Vasas skugga torde - med tanke på hans omfångsrika midjemått - vara lite extra stor & djup. Ändå har Tegelborg Falkdalen vågat sig in i Vasaskuggan med ljus & lykta för att lyckas hitta Vasadöttrarnas liv & öden i boken "Vasadöttrarna".

Eftersom jag vurmar sjukligt starkt för 1500-talet knep jag genast denna bok i brist på annat inför lång tågresa. Till min stora förvåning hade Vasa långt mycket mer döttrar än jag anade - fem Vasabruttor nådde vuxen ålder: Katarina, Cecilia, Anna, Sofia och Elisabeth. Det var ju inte skitkul att vara adlig dotter. Låt gå att de växte upp i lyx & överflöd, viss utbildning & med guldtak över huvudet. Men deras främsta uppgift var bara två: att bli bortgift med rätt person & hålla allianser. Döttrarna sållades bort till diverse Richie Richs runt Europa - vissa blev mindre lyckliga än andra & tycks slutat i ren misär med misshandel , ständiga skulder pga slarvig man & återkommande missfall.
Med andra ord är den här boken till stora bitar jävligt deppig läsning. Man inser rätt snabbt att prinsessa i slutet på 1500-talet var inte skitkul, trots allt.

Flirtfest, kändismingel & pirater!

Men det är en av Gustav Vasas döttrar som gör hela boken för mig: den partyglada, skitsnygga & egensinniga Cecilia Vasa (1540-1627)! 
Det famösa "Vadstenabullret", ja det var såklart Cecilia som var huvudrollen in det dramat. Under Cecilias storasysters bröllop fattar Cecilia & brudgummens hunkiga bror Johan tycke för varandra - såpass att  Johan återfinns i Cecilias kammare "för sig i skjortan, havandes näpperligen hosor på sig". Given skandal & pappa Gustav Vasa blir URSINNING! 

Vid sidan om Vadstenabuller var Cecilia brevvän med en av Europas största kändisar - den engelska drottningen Elisabeth I. De blev sådana polare att Cecilia så småningom tar sin blivande man under armen & åker till England för att hänga med drottningen - men det är dyrt & komplicerat att vara drottningens BFF & snart drabbas Cecilia av både bankrutt & hån från engelska hovet å tvingas nesligt bege sig hem igen.

Men ve den som ger sig - Cecilia hade en prima biinkomst: egna piratskepp i Östersjön. Perfekt! Cecilia hade i öppet brev av sin bror Johan fått rätt att "söka skada på dem som gjorde vår fiende ryssen tillföring". Dock kapades det lite hit & dit visar det sig - Cecilia ger sig i första hand på engelska skepp, en utmärkt hämnd sedan de mindre lyckade äventyren vid Engelska hovet.

Dessutom blev Cecilia 87 bast, överlevde alla sina syskon & fick tom uppleva sin brorsons dotters födelse: blivande drottning Kristina, även hon en färgstark donna på svenska kungapaletten! Liksom Kristina blev Cecilia katolik på ålderns höst - rebels til the end.  

"Tuvorna gungade och vek sig under hans tassar, svarta vattenhål glodde som ögon ur starren"

Jag har alltid älskat Tove Jansson. De klassikerna i all ära – men mina favoriter är de lite senare muminböckerna som Tove Jansson skrev. De utspelar sig visserligen i mumintrollens hemmavärld men de cirkulerar runt andra gestalter - många nattsvarta & osande av ångest. På många sätt känns det som att Tove Jansson förberedde en som barn på det litet svårare genom dessa böcker. Många säger att hennes böcker skrämde dem när de var små, att de tyckte de var läskiga & litet farliga. Det tyckte jag också – jag ÄLSKADE böckerna just därför :D

Min absoluta favorit är novellsamling är "Det osynliga barnet". Den är en underbar samling berättelser som ensamhet, existentiell ångest, materialism, rädsla för mörkret & medlidande - men också om möten, vänskap & de små tingen i livet. Jag tycker nästan inte man kan kalla den en barnbok. Kanske snarare en vuxenbok för barn. Jag ärvde "Det osynliga barnet" av min mamma & den står fortfarande på bästa platsen i min bokhylla.

De berättelser jag älskar är ”Hemulen som älskade tystnad”, ”Vårvisan” och ”En hemsk historia”. Men den jag gillar kanske allra mest är ”Filifjonkan som trodde på katastrofer”. Den handlar kort å gott om kraftfull paranoia & ganska avancerad jävla dödsångest:

Det var för vackert väder, det var onaturligt. Nånting måste hända. Hon visste det. Nånstans bakom horisonten samlade sig något mörkt och förfärligt – det arbetade sig upp, det kom – fortare och fortare…
Man vet inte ens vad det är, viskade filifjonkan för sig själv. Hela havet blir svart, det mumlar – solskenet slocknar…
Hennes hjärta började dunka och ryggen blev kall, hon snodde runt som om hon hade haft en fiende bakom sig. Där glittrade havet som förut, solreflexerna dansade på bottnen i lekfulla åttor och sommarvinden strök tröstande över hennes nos.
Men det är inte lätt att trösta en filifjonka som gripits av panik och inte vet varför (s.38).

Tove Jansson är en boss på att beskriva den väldigt lilla varelsen. Eller den riktigt ensamme varelsen. Hon kan det här med skräcken för det okända, eller längtan efter ett egenvärde. Att porträttera (den personliga) katastrofen i ett annars lugnt liv. Och jag ÄLSKAR att nästan alla varelser i hennes böcker har nos och svans <3

Det var därför med lite extra glädje jag råkade hitta så fina saker idag! På NK finns numera en egen Mumin-avdelning! Jag köpte ett skitfint limited edition glasögonfodral med mina favoritkaraktärer Vifslan & Tofslan på. Samt en ny musmatta! All in black, off course... :D

De finns fantastiskt fina brickor också, som verkligen förkroppsligar Tove Jansons ganska läskiga, nattsvarta fantasivärld: 

Ny bricka slår jag till på nästa gång! :)

Har någon förresten läst Tove Janssons sista muminbok "Sent i november"? Är den darknezz & lite läskig den oxå? Jag är sugen, för den har jag aldrig läst mig veterligen. Jag är också sugen på hennes samlade vuxennoveller "Meddelande" men jag har ingen aning om Jansson är lika bra på vuxenlitteratur som hon enligt mig är på barnböcker...

Den skamfulla läsningen

Guilty pleasures. Att säga att man inte har några är en lögn. Igår slank jag dit på en av mina - bulimiskt frossande av sensationell ickefiktiv psykopatlitteratur. Jag blir fullkomligt trollbunden & kan läsa ut en bok på 1 dag, bara den har ett tillräckligt vidrigt & någorlunda djupgående beskrivning av någon riktig jävla galning. Det direkta konsekvensen av detta bulimiska frosseri är att jag alltid ångrar mig efteråt. För jag får reda på detaljer jag vet kommer hemsöka mig för alltid. Sjuka hjärnors sjuka tankar som jag inte kan skaka av mig. Jag sätter min egen hjärna i ett skruvstäd.

Det finns flera böcker jag ibland ångrar att jag läst: Sanningen är en ovanlig gäst tex. Eller I huvudet på en seriemördare. Nån vidrig bok jag förträngt namnet på om en pedofilfarsa som fick barn med sina egna döttrar som han sedan också våldtog. Varför läser man sådant här egentligen? Självtortyr!

Men i tisdags föll jag dit igen. Spontanköpte självbiografin 3096 Dagar av Natascha Kampusch - ni vet den lilla flickan i Österrike som blev kidnappad när hon var tio år gammal & hölls inlåst i 8 års tid i en källare? Just hon ja. Jag köpte den & sträckläste den på 1,5 dygn. Litterär bulimi i sin sanna form.
Men jag är faktiskt i det här fallet glad att jag läst den. Det första som slår mig är att Kampusch trots sin minst sagt traumatiska barndom, tycks idag vara en extremt analytisk, skärpt & fokuserad människa. Hon har inte förträngt sina upplevelser, utan dissikerat dem. Istället för att blunda, har hon valt att stirra gärningsmannen i ögonen. Hon är idag ingenting av den människa man skulle förutse att hon skulle vara. 
Jag gillar framförallt hennes analyser. Lek med tanken: Är människor som Priklopil kanske helt nödvändiga för att ett samhälle som vårt ska kunna behålla sin idealiserade självbild? Hon skriver:

Det här samhället använder gärningsmän som Wolfgang Priklopil till att ge sin egen inneboende ondska ett ansikte. Man behöver bilder från källarhålor, för att kunna blunda för alla lägenheter och trädgårdar där våldet antar en prydlig småborgerlig skepnad. Man utnyttjar offer för spektakulära fall, som jag själv, till att avsäga sig ansvaret för otaliga namnlösa offer för vardagliga förbrytelser, som man vägrar hjälpa - även när de bönar om hjälp.
Brott av det slag som jag själv blev utsatt för bildar själva den svartvita stommen till begreppet ont och gott, som samhället stöttar sig på. Gärningsmannen måste vara ett vilddjur, för att man själv ska kunna bli kvar på den goda sidan. Man måste brodera ut hans brott med sadomasochistiska fantasier och vildsinta orgier, tills de har blivit så artfrämmande att de inte längre har något gemensamt med det liv man själv lever. 

Offret måste i sin tur bli knäckt, annars går det inte att hålla ondskan stången. Det offer som vägrar ta på sig den rollen visar hur motsägelsefullt vårt samhälle är. Det vill vi helst blunda för, annars skulle vår självbild råka i gungning. (s.174)

Vad säger Kampusch egentligen här? Är det såpass överjävligt att psykiskt sjuka, paranoida människors makabert vidriga övergrepp på sina offer i själva verket LEGITIMERAR de mer finputsade vardagliga övergreppen som ingår i samhällets vardag? Är människor som Priklopil fullkomligt nödvändiga för att vi ska slippa självrannsakan, för att vi ska komma undan med beteenden som egentligen inte alls passar in i den föreställning vi har om vad som är gott och vad som är ont? 

Det här perspektivet ar jag inte tänkt på innan, särskilt inte när den presenteras från en av de unga kvinnor som överlevt en av de största mardrömmarna man kan föreställa sig.  Att hon faktiskt inte ser på Priklopil som en barking mad maniac - utan en paranoid och sadistisk men ändock ganska vanlig person. Att det värsta med allt det som hon varit med om kanske i första hand inte är gärningsmannens handlingar, utan samhället som legitimerar ett synsätt som gärningsmannen egentligen bara låtit blomma ut i sin mest extrema form.
Kanske är brott av denna art inte alls något makabert eller extraordinärt, utan i själva verket bara en något extremare yttring av samma gamla jävla misogyni som genomsyrat vårt samhälle sedan dag ett. Så jävligt kan det faktiskt vara.

Och med de orden tänkte jag avsluta med att faktiskt rekommendera den här boken. Tack vare vem som skrev den. & hur hon skrev den.

(Dessutom är Kampusch idag tydligen representant för PETA, där hon för talan för att återge friheten till inspärrade djur på zoo: "The animals would, if they could, flee as I did, because a life in captivity is a life full of deprivation. It is up to you whether social, intelligent and wonderful creatures are to be freed from their chains and cages where ruthless people keep them." This I love.)

Tudelade lästips.

I:
Eskapix ger under året ut en bok jag känner att jag måste läsa. Jag menar lyssna:

I höst släpper Eskapix Press "Vackra kyrkor jag besökt (och de fruktansvärda väsen jag där mött)". Med boken gör Johannes Pinter romandebut. "Vackra kyrkor..." ligger i linje med den populärvåg av romaner som kommit de senaste åren, som utspelar sig i dagens Sverige och använder sig av nordiska sagoväsen som en central och självklar berättarkomponent. Romanen är inspirerad av klassiska nordiska sagor som ”bland tomtar och troll”, men även moderna äventyrsskräckfilmer som  ”Trolljägaren”. Romanen blir inbunden och delvis illustrerad. Släpps i september 2014.

Jag har redan bokat intresseanmälan på Vackra kyrkor jag besökt (och de fruktansvärda väsen jag där mött). 


II:
Läs det här. Särskilt om du är en skitjobbig karlslok utan framgång hos det motsatta könet.

Gör tu som här Präntat står / Steenen tu får i thetta Åhr / Så blifwer tu en Man så säll / Thet önskar iagh / här medh faar-wäll!

 Jag är hemma & tvättar. Det behövdes, särskilt inför ett nytt år. Jag är inget stort fan av Nyårsafton överhuvudtaget. Det är en av de få högtiderna jag verkligen inte känner någon större samhörighet med. Nyårsafton är som vilken helg som helst, förutom att den är sämre. Ofta i obekväma "finkläder", där alla krystat kämpar för att ha så roligt som möjligt, inte sällan utan större framgång.. & så smäller det hela tiden - fyrverkerier & smällare är varken min eller vårt lands alla djurarters favoritgrej. :/

Nä, i år hade jag mest ångest & mailade mitt kompisgäng: "Vad ska ni göra på nyårsafton? Själv vill jag helst sitta hemma & sura, men det kan man väl inte göra.". & jag fick samma svar från nästan alla "Jag vill också egentligen helst sitta hemma och sura!". Så vi beslöt att sura ihop allesammans. Med massor av champagne. Champagne är nämligen en av de få riktigt bra grejerna med nyårsafton :D Så blir det ikväll!

Men det var faktiskt inte nyårsafton jag ville skriva om! Igår hittade jag av ett sammanträffade ett gammalt presentkort på Rönnells Antikvariat, som jag fått i födelsedagspresent för två år sedan. Oh joy! Jag åkte dit efter jobbet & fick utmärkt hjälp av min kompis Anders som jobbar där. I själva verket var jag så nöjd med mina fynd att jag på vägen hem inte bara satte mig på tunnelbanan åt helt fel håll - det tog dessutom en halvtimme innan jag upptäckte det :D DÅ är man uppslukad av sina nya bokfynd :D

Alkemiska Skrifter - Johannes Franck 

Den här lilla ädelstenen är återtryck från 1652. Uppsalaprofessorn Johannas Franck ger ut sin alkemiska skrift "Ett filosofiskt Samtal Med Bergsgudarna". Farbror Franck hade till syfte att förändra världen genom ett par gamla profetior, som behändigt nog tycktes utlova just det nordliga riket Sverige till världens fjärde monarki. Att regera detta Nya Jerusalem utpekade han sin egna, då mycket unga, drottning Kristina. För att verkligen nå ut till alla med sin lövtunna lilla framtidsvision släppte han dessa texter på förenklad svenska, för att folket skulle kunna läsa dem. 

Smaskigt to say the least! Särskilt är ganmelsvenskan så jävla fantastiskt mäktigt att jag blir varm i brallan! Åååh!

 

Henrik VIII:s sex hustrur - Antonia Fraser

Jag hade ganska länge en hang-up på Elisabeth I. Men snart började jag grotta ner mig i hennes pappa istället - den bindgalne Henrik VIII. Han är kanske mest känd för hans minst sagt komplicerade relation till damer. Men det var även Henrik VIII som reformerade den engelska kyrkan under sitt styre. 

Jag skulle sammanfatta Henke såhär: pompös, självkär, tjejtjusare, paranoid, ombytlig, kraftfull & lättkränkt. Dessa personlighetsdrag i kombination med stark libido ledde till en mycket intr3essant karaktär i Europas historia. 

Jag har har länge letat efter en biografi om Henrik VIII & hans laydeez. Frasers biografi har jag läst en hel del om, så glädjen var stor när jag hittade den till ett mycket trivsamt pris på Rönnells! Yay-hay! Här får vi följa hela det Tudor-Dallas som urspelade sig. Ser verkligen framemot det!

 

Svenska Folksägner

Först föll jag för omslaget - varför gör man inte böcker såhär vackra längre?! Sen var bilderna helt magiskt fina, så innehåller vara egentligen bara YTTERLIGARE en bonus - svenska folksägner. Vi får hänga med Näcken, bergatroll, runmagiker, skogsrån, bortbytingar, mylingar, spöken & elaka tomtar.

Men framförallt blev jag helt chockad när jag såg att boken var tryckt 1882! & alla teckningarna är av samtida konstnärer - flera av självaste Jenny Nyström! Tänk så gammal & fin den är, & nu är den min. Nu blir det läskiga kvällssagor för många nätter framöver..

Gustaviansk Mystik - Kjell  Lekeby

På 1700-talet kom ny vurm för mystik & flum! Alkemister, kabbalister, magiker, andeskådare, astrologer & skattegrävare flockades i societeten & vår egne kung Gustav III var själv ivrigt fan av de här åskådningarna, tillsammans med sina adelskompisar.

& vad vi får i den här boken är inget mindre än en fullständig katalogisering av frimurarakrivets hit intill hemliga arkiv på Bååtska palatset på Blasieholmen - ett arkiv folk undrat över i flera århundranden. Vertigo har tillsammans med idehistoriken Kjell Lekeby gett ut den här smaskiga samlingen som jag velat ha i flera år - nu äntligen! OOooOoo!

Jag önskar er alla ett lika bra bok-år som mitt tycks bli! Undvik alla elaka smällare & fyrverkerier om ni är nära djur, & glöm inte att väl smaka champagne hela kvällen! Ses 2014! :)

Som min väns farbror sa: "Han va en sån därn mångmördare!"

Det var ju förjävla länge sedan jag skrev en bokrecension, & jag vill ju inte att folk inte ska tro att jag inte läser. För det gör jag. Läste tex precis ut den här lille blodpåsen: boken "Monster", av ekonomiprofessorn Micael Dahlén. Ledordet för boken är kort och gott seriemördare. So far so good! :D

Boken består främst av fem ganska trevliga presentationer och intervjuer med vår tids kanske mest kända seriemördare. Vi bjuds på fika med den japanske kannibalen Issei Sagawa som helst sonika käkade upp sin kvinnliga kurskamrat; vi får träffa den självbelåtna giftmörderskan Dorothea Puente; det samkvämas med skolmassakerns original gansta Wayne Lo; man får hänga med den bindgalne sektledarn Charles Manson och vi får morsa på mammamördarn tillika tjejtjusarn Peter Lundin. Ganska fina porträtt av skogstokiga mördare i deras egna hemmamiljö, där Dahlén samtidigt försöker gräva i fankulturen kring dem. Han talar med mördarnas hängivna fans & får se nakenbilder å kärleksbrev beundrare skickar till mördarna i fängelset. Lite chockerande är det allt bitvis. Mörkrädd blev jag faktiskt, särskilt av den omåttligt obehagliga japanen, som idag arbetar som matrecensent. Only in Japan! :O

Men varför intresserar sig en ekonomiprofessor för dessa mångmördare? Frågan känns faktiskt riktigt befogad. Även om jag verkligen uppskattar det charmigt skrivna avsnittet om kannibalen Issei's mustiga flerdagsmiddag eller att porträttet av Charles Manson känns så levande att man nästan glor själv in i sektledarns ögon, så kvarstår ändå frågan - vad är poängen med den här boken?

Den känns så... sensationell. Lite som att googla wikipedia på respektive mördare & sedan kombinera det med en drös intervjuer på youtube, liksom för att gotta sig. Eller ska vi likna det vid snabbmat? Man får sitt behov stillat, men efteråt känner man sig ganska däst & inte ett dugg fräsch. Jag känner att jag inte vet så mkt mer om vare sig dessa mördare eller de bakomliggande strukturen kring den absurda idoldyrkan en känd mördare otvivelaktigt får. Dahlén dedikerar visserligen nästan en tredjedel av boken i något slags halvtappert försök att analysera popkulturens mördarglam men jag lämnades helt oupplyst. Den delen av boken var tyvärr allra tråkigast - jag skummade igenom den.

Eller som Sofia sa: "Det är märkligt att skriva en bok om att det är märkligt att det skrivs böcker om seriemördare".

Så vad säger man? Första delen av boken: Yay! Andra delen: nay. Det blir en trea:

Idag är idag är imorgon

Ja, jag ingår i den där lilla klutten människor som jobbar just nu. Till min stora glädje är det PISSVÄDER (he-he!) så det gör alls ingenting. & i nästa vecka ska jag iväg till Visby i en hel vecka & toknörda med mina bästisar, så vafan. Life is pretty good.

Det enda jag gör just nu är att...

Köpa fina/viktiga saker:

Som två tokfina halsband! Kudos Miss Anthropia där jag fick tipsat om det fina getabockshalsbandet!

Jag har också upplevt den mest suveräna service jag någonsin varit med om. Köpte fager tischa från Amerikat för snart ett halvår sen. När jag tvättar den första gången inser jag att det är ngt fuffens med trycket - det liksom släpper som ett pulver. Efter mångt å mycket mailar jag deras kundservice - uppger varken kundnummer eller några bildbevis på eländet. Inget bråk, inget tjafs, bara snabbt mail tillbaks: "Hello Andrea! So sorry about that! We got a bad run. I'll send you out a new one now :) Thanks-Tiffany". & igår hade jag en ny sprillans tischa i postlådan. ÅÅÅÅÅH HURRA! T'nk om alla företag kunde ha en så schysst policy?

Sen köpte jag en fin andra hands craft-tischa från en tjeja på instragram :D Också hemskt nöjd med:

Idag smet in på LUSH i förhoppning att komma över min faboritkräm Cosmetic Lad. Till min bestörtning var den slut! Jag beklagade mig hos expediten & meddelade att jag ville ha ngt lätt & passande för sommaren. Hon tipsade om krämen Enzymion, som dessutom ska vara expert på att trolla bort oljig hud (vilket jag får lite på sommaren har jag märkt). Ve den som itne törs prova nytt, så jag investerade i en burk! (Återkommer med verdict) Å som vanligt när man lämnar in 5 tommar rengjorda burkar får man en gratis ansiktsmask, så jag slog till på samma som jag redan tjatat/hyllat tidigare :D

Sy tuffa grejer:

PROJECT COOL NEW JEANSVEST INITIATED! :D Jag har storartade planer, som inkluderar obcena mängder nitar, bling & tygmärken <3

Sy nördiga grejer:

Jag håller på att göra en exakt kopia, både materialmässigt & i utförande, av ett 1400-tals hårnät som finns på museum i Tyskland. Kanske ngt utav det pilligaste & långsammaste jag någonsin sytt. Skall sedan växtfärgas. Men nu är det nästan klart! Nerdjoy!

Läsa läskiga böcker

Råkade låna en bok om kända seriemördare på bibblan. Nackdelen är bara att jag aldrig vågar läsa i den när jag är ensam hemma. Den inleder starkt med intervju med den minst sagt obehaglige Issei Sagawa som helt sonika dödade, våldtog, (post mortum alltså), slaktade, stekte upp, sov med & portionerade in i kylen sin holländska kvinnliga kurskamrat. Som man gör.

Titta på kvalitets-teve:

En märklig insikt slog mig idag: "OMFG JAG TROR ATT JAG MISSAT ATT KOLLA HELA SÄSONG 4 AV HERCULES". Detta är en besynnerlig insikt då jag betat av alla Hercuels säsongerna samt alla säsonger av Xena. Trodde jag. Allt uppdagades efter det här fantastiska filmklippet spelats sönder på min jobb bland kollegorna:

Jag kände mig skeptisk & misstänksam när jag noterade att Hercules hade skägg i videoklippet ovan. Hercules har ALDRIG skägg i serien. Detta krävde omedelbart detektivarbete & mkt riktigt är ovan porträtterade figur en ond tvillingkaraktär till hercules, som återfinns i avsnittet "Stranger in a strange world". SOM JAG INTE KAN ERINRA MIG ATT JAG NÅGONSIN SETT. Skandal givetvis. Kommer ta hem hela säsong fyra ikväll.

Samt dricka lite öl:

Med suspekt sällskap...

For all that is in the world—the desires of the flesh and the desires of the eyes and pride in possessions—is not from the Father but is from the world.

Folk som inte gillar second hand är märkliga. Jag har aldrig förstått det. Jag tycker jag konstant fyndar saker, å när man väl hittar det där man letat efter länge, nästan alltid betydligt billigare, infinner sig den där sköna känslan av att man lurat någon. :D Inte på ett elakt sätt, utan bara, ja, man har lurat sig till en bra deal. Men second hand är ju istället en win win för den som säljer å den som köper. OCH SJUKT BRA FÖR MILJÖN, dessutom! :D 

Jag har fyndat storslaget den här månaden:

Skinnpaj size 32! (Alla mindre damer vet hur svårt det är att
hitta små pajer) 500:- på tradera!

Min absoluta favoritbok som dock varit slut hos förlaget i flera
år. Äntligen hittade jag den! 200:-, antikvariat.net

Velat ha låga Martens länge, & plötsligt snubblade jag över låga
svarta Martens, Vegan Edition! Hurra! Mina för 500:-, tradera!

I övrigt har veckan mest varit regn, lite mer regn & en hel del regn. Jag har iofs träffat kompisar från Berlin & götet å nomnom:at på fabulöst goda Koh Phangan på söder. Riktigt fantastisk vegetarisk & vegansk mat finns på menyn, rekommenderas! :)

Fia, jag, Evilyn & tjejkompis till de andra!
Emanu, kim & Vera!

 Sen har jag också äntligen sytt på min fina penis-patch på skinnpajen igen! :D En härlig tribute till mitt favoritband, där sångaren helt sonika råkade, ja, tappa ut paketet en gång på scen :D Inför spelning där de spelade på Fryshuset förra året gjorde jag & min kompis Done hemmagjorda patchar med incidenten från scen. TRVE FANZ! <3 :D:D