"The truth is boring": social media, fake news, konspirationer & makt

Jag tror inte jag är den enda som funderar och förmodligen chockeras en hel del av vart informationsflödet håller på att hamna. Min kompis Nisse berättade nyligen för mig om Qanon och framförallt den helt absurda konspirationsteorin kring "pizzagate" som florerat i USA det senaste året. 

Pizzagate kan väl snabbast beskrivas som ett påfund där man på allra fullaste allvar anser att demokraterna, med Hillary Clinton i ledningen, ingår i en satanisk pedofilring som utnyttjar, trafickar och offrar barn på en pizzeria i Washington.

Det är så himla lätt att sitta i Sverige å skratta åt saker om Pizzagate. Att skaka på huvudet åt amerikanernas tokigheter. Men när man istället börjar fundera på saker i ett större sammanhang så börjar det bli riktigt jobbigt. Större sammanhang som bubblor i social media. Eller hur konspirationer och "fake news" påverkar demokratiska val. Eller hur en viss amerikansk president med lätthet sprider konspirationsteorier om just sataniska pedofilringar, helt enkelt för att det är ett lätt sätt att smutskasta sina motståndare.

Vad händer egentligen med ett samhälle när så många av oss isoleras i ensidiga sanningar för att vi har ett flöde i sociala medier eller på google som bekräftar vår egen världsbild? Och vad händer när sociala medier har algoritmer som gör att bubblorna bara blir mer och mer isolerade, dessutom med konspirationsteorier i omlopp? Och vad är konsekvenserna av att allting ständigt är "gratis", dvs finansieras med reklam? "When you're not paying for the product, you are the product" förklarar en av utvecklarna av algoritmer i sociala medier i dokumentären "The social dilemma".

Vad händer när vedertagna sanningar vi som samhälle grundlagt plötsligt inte längre gäller för många människor, och historiker, vetenskapsmän, universitet, institutioner och media avskrivs som totalt opålitliga, kanske tom onda?

Jag började gräva loss i allt det här, och har samlat en massa dokumentärer som diskuterar detta. Ju mer jag såg, desto mer insåg jag också att alla dessa besynnerliga konspirationsteorier och ilska mot etablerad kunskap, självklart inte kommer ur ett vakum.  Vi har ett stort problem med maktelit som valt att ständigt föra människor bakom ljuset, och en media framförallt i USA som spårat ur i skrämselpropaganda och politiska agendor. Vi har män med makt eller lukrativa karriärer (Epstein, R Kelly, Weinstein) som sexuellt utnyttjat kvinnor och barn i årtionden, och där kändisar/makteliten valt att antingen hålla dessa förövare om ryggen eller helt enkelt titta åt ett annat håll.

Korrumperad media, svågerpolitik, övergrepp, pengahysteri. Allt detta existerar och är ett verkligt problem som måste motverkas. Men hur i hela fridens namn resulterar allt detta istället i teorier om sataniska pedofilringar på pizzerior, istället för att fokusera på de riktiga problemen? Vadfan hände?

En forskare i en av dokumentärerna säger att det helt enkelt handlar om att sanningen är tråkig. Kanske är sanningen framförallt för krånglig att förstå, och kanske är verkligheten alldeles för läskig. Är då de sensationella konspirationsteorierna enklare att hantera?

Jag vet inte. Men jag inbjuder dig att spana in nedan dokumentärer för att gräva runt i situationen. Det är läskigt, komplicerat, allvarligt och inte särskilt kul. Men vi måste ju börja nånstans, eller hur? 

Konspirationernas förenta stater

"Hur kunde galna konspirationsteorier ta sig från utkanten av amerikansk politik ända in i Vita Huset? Journalisten Michael Kirk undersöker kopplingen mellan en högljudd radioextremist, en ökänd tricksare och president Donald Trump. Vad är egentligen sant och vad är falskt i konspirationernas USA?"

Finns här!

After truth: Disinformation and the Cost of Fake News

"I de sociala mediernas tidsålder undersöker den här avslöjande dokumentären det växande fenomenet "fake news" i USA, och vilken påverkan desinformation, konspirationsteorier och falska nyheter har på gemene man."

Finns här!

The social dilemma

"Denna dokumentär utforskar de sociala närverkens inverkan på oss som människor, effekter som är så farliga att teknikexperterna själva varnar för sina egna skapelser"

Finns här!

Donald Trump - vägen till makten

"Namnet Trump har länge varit synonymt med rikedom. Men det var få som spådde att namnet en dag skulle vara synonymt med USA:s 45:e president. I den här dokumentärserien berättas familjen Trumps historia. Med intervjuer och tidigare aldrig visat material får vi följa Trump-dynastins väg till makten. Och allt började med guldrushen i Yukon, som kom att lägga grunden för familjens rikedom. Originaltitel: The Trump dynasty."

Finns här!

Trumps mest kända tweets

"Politik har alltid handlat om kommunikation, från Roosevelt och radion på 1930-talet till Kennedys tv-sända tal på 1960-talet. I dag är det sociala medier som tagit över och president Trump har erkänt att han troligtvis aldrig skulle ha vunnit valet 2016 om det inte vore för Twitter. Det här är berättelsen om hur affärsmannen och tv-personligheten Donald Trump med hjälp av 140 tecken lyckades ta sig hela vägen till Vita huset och vilken betydelse sociala medier spelar i dagens politiska landskap. Vi ser närmare på några av presidentens mest kontroversiella tweets och vilken inverkan de haft."

Finns här!

Murdoch den dolde makthavaren

"Det här är berättelsen om en av världens mest inflytelserika män – mediemogulen Rupert Murdoch. Den australiensiske affärsmannen och hans familj har under decennier byggt upp ett imperium som gett dem en makt som märks i alla världens beslutsfattande rum. I den här serien berättas historien om hur Rupert Murdoch kom att bli en av världens mäktigaste män och hur han förändrat världen på sin väg till toppen."

Finns här!

Jeffrey Epstein: filthy rich

"Överlevare berättar hur Epstein manipulerade och tystade dem, och hur han avnände sig av en typ av pyramidspel för att begå sina övergrepp".

Finns här!

"I thought I knew these people"

Slutligen vill jag varmt rekommendera den här väldigt långa texten, som belyste och förklarade konspirationsteoriernas attraktion väldigt mycket för mig. Håll ut, även om den är lång. Det är värt det!: 

"Anatomy of Delusion: How Otherwise Conscious People Descended into the Darkness".

"Är det verkligen Djävulen som ska visa en vägen?"

Ah yes. Idag snubblade jag över ännu en dokumentär om katolska kyrkans evinnerliga skenhelighet. Jag tror de flesta känner igen det alltmer bekanta mönstret: barn ingår i kyrkligt sammanhang som sköts av katolska präster. Präst utsätter barn för övergrepp. Barn berättar för föräldrar, som kontaktar katolska samfundet. Katolska samfundet lägger locket på.



Den här gången är det det katolska samfundet i Spanien som äntligen (!) synas. Spanien har likt ett magiskt unikum i det katolska prälleträsken varit förskonad från peddopräster. Eller ja, de har iaf varit extremt bra på att tysta ner och gömma undan övergrepp. För givetvis fullkomligt dräller det av övergrepp utförda av präster. I alla dess former - i skolor, kyrkor, internat, gympahallar, scoutläger, you catch the drift. Och det är alltid samma visa. Som ett offer säger i dokumentären när han kommenterar att det som hände honom var nästintill identiskt som med andra offer: "det är som ett filmmanus där du redan vet slutet".

Jag slutar liksom inte att bli förbannad på katolska kyrkan. Det blir bara mer och mer som Pandoras ask. Ju mer man lyfter på locket, desto unknare luft pustar ut. Jag har ju tidigare hävdat att den katolska kyrkan, på ett fantastiskt egensinnigt och originellt sätt, inte bara sanktionerar sexuella övergrepp som deras präster tycks begå. Att kombinationen av ett maktimperium med andligt veto, som styrs av pengar & består av människor som hela tiden söker att klättra i maktstegen uppåt, med en djupt liggande sexuell frustration kombinerad med kvinnohat är dömt att sluta -precis- såhär, med övergrepp invävda i strukturen.

"Kyrkan finns till för syndaren", som en katolsk prälle säger i en intervju i dokumentären. Kan det bli mer ironiskt i det här sammanhanget, där offret är den som skuldbeläggs, och förövaren den som får stanna i värmen? Samma prälle tyckte också att det var viktigt att understryka att katolska kyrkan inte alls hade ovanligt mycket pedofiler, utan hävdade istället att ALLA samhällsgrupperingar torde ha ungefär 7% pedofiler.

Spännande resonemang det där, eftersom INGET ANNAT religiöst samfund i vår samtid har haft sådana här stora skandaler med just övergrepp på barn. Man skulle nästan kunna få känslan av att den här katolska prällen faktiskt själv tycks intala sig att pedofila övergrepp är ganska vanligt i det övriga samhället, och att det därmed är helt naturligt att hans prästerskap gång på gång anklagas för övergrepp?

Eller så kan det vara som Peter Saunders, (f.d präst som blev utkickad ur påvens egna sammansatta katolska kommission "Pontifical Commission for the Protection of Minors" för att han ställde för obekväma frågor), säger det: "In the same way that the catholic church is the biggest employer of child rapists, its reputations around the world now is in tatters, because people have seen it for what it is."

Det finns de som påstår att den katolska kyrkans snedsteg med sexuella övergrepp är något som man ska se just som en skavank på en i övrigt praktfull kristen tradition. Men jag tycker inte det resonemanget håller. Katolska kyrkan anser jag på fullaste allvar är det mest skenheliga kristna samfundet som vi har. Det är så EXTREMT lite som utgör själva grunden i den katolska kyrkan som faktiskt finns belägg för i bibeln. Hade jag varit minsta lilla kristen, vilket jag inte är, och om jag hade tyckt att Jesus hade något viktigt att tillföra bibeln, hade jag definitivt ansett att katolska kyrkan är Satan själv. För den här releigionen står ju för fasen i TOTAL motsats till allt Jesus förespråkade. *JESUS FACEPALM*

Eller som Peters Saunders sammanfattade det gällande katolska kyrkans totala likgiltighet inför alla deras offer för pedofila präster:

The message of Jesus is very clear in the bible: love one another, love God and dont hurt children. The people that Jesus condemns in the bible is not prostitutes, is not homosexuals, is not mister and misses Smith. Jesus only condemn people who hurt children - if you hurt a child better you not be born. That is quite a powerful message, that they do not understand in the Vatican.

Seriemördarna tar över mitt liv!

Är det faktum att jag i stort sett ENDAST spenderar vaken tid med seriemördarpoddar, blodiga mordfallsdokumentärer scrollandes på wikipedia om diverse seriemördares privatliv ett tecken på kraftfull verklighetsflykt? I dont know. Men jag spenderar så mycket tid med kannibaler, styckmördare & psykopater just nu att jag börjar bli oroad för mitt eget sinnestillstånd.

Varför är man ens så EXCEPTIONELLT intresserad av dessa sjuka jävlar vider till människoliv? Jag har vänner som ABSOLUT INTE vill prata seriemördare med mig, & egentligen förstår jag ju varför (bcuz vidrigt) men så samma gång kan jag inte förstå varför inte alla delar det här bizarra intresset.

Ända sedan man började fatta böckerna mamma läste för en när man liten, var jag hysteriskt fascinerad av de onda karaktärerna. Ju ondare fiktiva karaktärer desto bättre. Häxor, onda trollkarlar, spöken, vampyrer, bad asses i fantasyböcker, DJÄVULEN. Allt sådant stod ju högst på en fascinationslistan. Jag kan verkligen inte förklara varför - förutom möjligen det enkla konstaterandet att ONDSKA ÄR TUFFT. Iallafall i den fiktiva världen.

Ett varningstecken för att jag vurmade för ondska på allvar var när jag började hysa kärlekskänslor för ondingar i spröd ålder. Jag tyckte tex att Odjuret var MYCKET SNYGGARE som just odjur, istället för när han omvandlas till töntig blondin i slutet av Disneyfilmen "Skönheten & Odjuret". Jag hyste kärlekskänslor i smyg för Darkness i fantasyrullen "The legend". Jag blev HYSTERISKT förälskad i Gary Oldman som Dracula i rullen "Bram Stokers Dracula", känslor som ännu inte svalnat det minsta.

Vurmen för ondska är väl med andra ord ett faktum sedan tidig ålder, för min del.

Men fiktiva gestalter som personifierar ondska i utseende, fashion statement och symbolik är ju en sak. Man insåg ju under sin uppväxt tids nog att dessa entiteter inte faktiskt existerar på riktigt utan snarare springer ur mänskligt behov av att gestalta ondska som tydliga motpoler till godhet. Skurkar som symboliserar ondska i sin mest rena, enkla form. En visuellt tydlig fiende, som signalerar lagtillhörighet rent fysiskt i kläder, utseende och bakgrund. Drömfienden skulle man kanske kunna hävda till och med.

Det blir ju betydligt läskigare när man inser att människor som egentligen fötts goda, eller iaf fötts som någorlunda oskrivna blad, utvecklas till att bli onda PÅ RIKTIGT. I verkliga livet, mitt ibland oss. Det är ju här som seriemördaren kommer in. Seriemördaren är the bad guy cleverly disguised as a human, som görs obeskrivligt vidriga och onda saker.

Jag misstänker att det här är den röda tråden till mitt hysteriska intresse för seriemördare. De är ju verklighetens ondska, och är i min värld miljoner gånger mer skrämmande än in your face-ondingar som Darkness eller Dracula, som istället har en poetisk och ofta sorgsen charm kring dem. Seriemördare är ju per definition djupt ocharmiga varelser. Jag när något slags gnagande, och många gånger irriterande, behov av att FÖRSÖKA FÖRSTÅ. Läsa detaljer om morden, deras Modus Operandi, om mördarens barndom, vad som fick "bägaren att rinna över" i deras allt som oftast patetiska liv.

Det är helt klart ett problem för mig, som personligen är en hysteriskt godhetsvurmande person med osunt stor portion empati, att ständigt läsa om dessa jävligt elaka personer. Avsaknad av empati är en av de läskigaste saker jag vet. Det finns nog ingenting jag tycker är läskigare. Kanske är detta ytterligare en anledning till min besatthet - jag vill FATTA hur i helvete man kan ta sig rätten att kidnappa, tortera och döda andra människor.

Det finns saker jag läst & sett som jag önskar att jag aldrig läst eller sett. Jag minns en gång på biblioteket vid Medis i Stockholm när jag letade efter boken "Monster". Jag hittade en annan bok med liknande titel, som visade sig vara djupintervjuer med mördare och sexualförbrytare, gjord av en kriminalpsykolog eller något liknande. Den halva sidan jag råkade slå upp & läsa i den boken ångrar jag fortfarande att jag läst. Det var så jävla vidrigt. & då ska man komma ihåg att det var nån helt okänd förbrytares historia, som inte på något sätt hamnar i närheten av De Värsta Mördarsvinens hall of fame.

Trots detta så fortsätter jag gräva ner mig i seriemördartrivia. Jag försöker undvika pedofil- och djurplågarsvineri. Men allt annat går tydligen bra. Men jag har börjat undra om den här besattheten är något som egentligen är extremt osunt jag borde sluta med. Men hur slutar man med något man varit fascinerad av hela ens liv? I DONT THINK I CANT! IM AN ADDICT!!! Jag kanske borde ta upp det här med någon av mina psykologkompisar, även om jag är rädd för vad de ska svara :D

Som en del i min terapeutiska bearbetning av mitt absurda intresse tänkte jag dela med mig av mina bästa fynd i mördardjungeln till fellow addicts därute. Jag börjar med att rekommendera mina favoritavsnitt från några mördarmysiga podcasts:

• "Styckmordet i Askersund del 1" en EMINENTA svenska "Rättegångspodden". 
• "Styckmordet i Askersund del 1" en EMINENTA svenska "Rättegångspodden". 
• "Ed Kemper - a bit of a bumblebe butt part 1" från min nuvarande favoritpod "Last podcat on the left".
• "Ed Kemper - momendorf part 2" från min nuvarande favoritpod "Last podcat on the left".
• "The greenriver killer part 1" från podden Serial killers.
• "The green river killer part 2" från podden Serial killers.

Sleep tight, dont let the cannibals bite!

Dokumentär tips: Snusk med Hulk Hogan, He-Man-frossa, vinlurenrejeri & mörk svart historia

NOBODY SPEAK

"Nobody speak - trials of free speech" inleds med rättegång driven av Hulk Hogan efter att han enligt egen utsago smygfilmats under samlag & klippet har spridits på internet. Men hela dokumentären får snart en bredare blick om hur pengar inte bara styr media utan även rättvisan i det underliga landet vi kallar AMERIKAT. Rekommenderas!

Finns på Netflix här!

POWER OF GRAYSKULL

"Power of Grayskull: The Definitive History of He-Man and the Masters of the Universe" är en jävligt nördtastic dokumentär på initiativ  av ett Kickstarter-projekt att skapa den ULTIMATA HE MAN-DOKUMENTÄREN!!!1 Och det har de sannerligen lyckats med :D Unna dig!

Finns på Netflix här!

SOUR GRAPES

Åh, "Sour Grapes" är en smaskig dokumentär om den amerikanska vin-marknaden för snorrika miljonärer som vill spendera alla sin dollares på dyra och gamla europeiska viner. Och vad som kan hända när en marknad uppstår med köpare som har mer eller mindre dålig koll på vad de egentligen köper. Fantastisk underhållande historia om lurendrejeri, vinauktioner & sura fransmän.

Finns på Netflix här!

I AM NOT YOU NEGRO

"I am not you negro" är en finstämd, känsloladdad och skoningslös dokumentär där författaren James Baldwin med manus till en av hans outgivna böcker berättar tillsammans med dokumentärfilmaren historien om ras i moderna Amerika. Jäääävligt bra.

Jag såg den på Svtplay där den tyvärr inte finns kvar längre. Men borde gå att hitta nånstans för den smarte.

Vad gör du när zombieapokalypsen slår till?

Jag vet inte hur vanligt det är, förmodligen mer vanligt än jag tror, men jag älskar att grubbla över hur jag skulle hantera en zombieapokalys. Innan jag somnar brukar jag ligga & grunna på bästa packningen, & har jag fått en öl innanför västen kan jag sitta i timmar å tjöta med folk om vart de skulle ta sig om apokalysen slår till.

Men jag inser att hur charmiga zombies än är, så är det förmodligen inte zombies som skulle trigga en krissituation. Istället är det förmodligen långt mycket läskigare saker som Trumputin, naturkatastrofer eller klimatförändringar. Oavsett är det ju rimligt att börja fundera över hur väl förberedd man själv är om kris skulle uppstå - zombies or not.

Igår vad jag och Fia på föreläsningen "Prepping, förberedelser och tankar om undergången" på ABF-huset i Stockholm, arrangerat av Civilförsvarsförbundet. Det var tre föreläsare, bla Herman Geijer som är Sveriges zombie-expert samt Jan Alsander som är utbildad i militär överlevnadsteknik. Det fem bästa tumreglerna som jag tog med mig efteråt är dessa:

TOP 5 ZOMBVIVAL TIPS

1. 7 dygnsprepp. Som privatperson ska man klara 7 dygn utan el och värme. Stat/kommun kommer kunna fortsätta ansvara för livsnödvändiga funktioner. Men resten ska du kunna klara själv. Inte många som har kolla på detta.
2. Handla dubbelt. När du mathandlar, köp lite extra av det du äter ofta med schysst hållbarhet. Då konsumerar du ändå grejerna och har samtidigt lite extra i skåpen.
3. Information. Garantera att du vid elavbrott ändå kan få tillgång till information. Säkraste kortet: vevbar radio.
4. Värmereka. Har du tätningsmöjligheter, sovsäck, varma kläder, tält (kan slås upp inomhus vid kyla), värmekällor som inte kräver el? Har du bra möjligheter att släcka eld om ngt går snett?
5. Vatten är boss. Har därför tillgängligt vattendunkar att fylla på samt vattenreningstabletter. Vi i Sverige behöver inte främst oroa oss för att vatten kommer ta slut (detta finns det tydligen bra backup för) men däremot kan man själv få ansvara för att hämta vatten.

Sedan pratade typ alla tre om att man ABSOLUT måste ha god grannsamverkan & ha workshops med dem för att ha backup. men alltså, nä. Jag är alldeles för mycket stockholmare för det. Grannar är onda som snor tvättider & borrar tidigt på morgonen. Jag planerar att hänga mef familj & vänner - hederligt folk!

Så jag å Fia planerar faktiskt att styra en typ workshop där någon från Civilförsvarsförbundet kommer å preppar en för vad man ska tänka för att klara sig utan el & vatten i 72 timmar. En apok-fest, helt enkelt. Jag längtar redan :D

Me en uppvevningsbar nödradio då, utropar den orolige! Jo vafan, det första jag gjorde idag var att köpa en för 400:-. Men alltså, kolla hur fin, liten, & fantastisk den är:

Om det är just zombieattack som är krisen vi står inför, har jag redan på ett ungefär bestämt vad jag ska ha för utrustning. Jag äger ju nämligen ett helt MC-ställ i skinn, med boots, handskar & hjälm! Med allt detta ordentligt påpälsat, hjälmen säkrad under hakan & mitt baseballträ i högst hugg känner jag att man är sätt sejf mot naffsande odöda? Right? 

Sedan inser jag att jag givetvis förmodligen är körd om zombien attackerar... Men vafan, drömma går väl? :D NEVER GIVE UP DA DREAM!

Pladder om män som hatar kvinnor, kvinnor som hatar män, individförtryck & männen ingen vill se

Lyssnade på SR's "Duktiga pojkar och misslyckade män" (rekommenderas). Tankarna började spinna.  LET THE RANT BEGIN! :D

❧

Jag pluggade genusvetenskap när jag var i 20-års åldern. Det var kanske det bästa jag gjort för att förstå hur allt hängde ihop, allt det där som skavde, som gav mig magont, som jag inte förstod. Redan då, på Universitetet, hävdade jag ofta i klassdiskussioner att patriarkala strukturer inte är något som alla män alltid tjänar på. Jag minns att det ofta blev hetsiga diskussioner kring den frågan. Det var många som inte höll med mig.

Men alltså. Patriarkatet drabbar ju både kvinnor och män. Att vi inte får fortsätta vara de individer vi föds till. En tuff högljudd flicka tystas ner - en känslosam, tystlåten pojke ignoreras eller hånas. Du ska passa rollen som det du har mellan benen dikterar för dig.

Såhär:

Patriarkatet har skapat två teaterroller som en viss procent av befolkningen kan spela utan någon som helst problem då rollen överensstämmer med deras egna personlighet. Men alla som inte passar perfekt för den förväntade teaterrollen har desto svårare att maka sig in i kostymen. Vissa desto svårare än andra. Majoriteten av oss tror jag har skalat av delar av vår egen personlighet för att bättre passa in på den där teaterscenen. En teaterscen där vi också lär oss exakt vad vår teaterroll ska vara attraherad av. Vi lär oss att kvinnorollen ska vara vacker, mjuk, tillgänglig, omhändertagande & undergiven. Vi lär oss att mansrollen ska vara stark, självständig, skyddande, presterande & dominant. Men var hamnar alla dessa människor som har vissa delar av BÅDA teaterrollerna? Som är mjuka OCH självständiga, eller starka OCH undergivna? Oavsett kön?

Män som kvinnor har tillsammans byggt patriarkatet. När vi kvinnor alltid förväntar oss en viss manstyp (stark, aggressiv, högljudd, dominant), cementerar vi patriarkala strukturer. Precis samma sak omvänt.

"Alla accepterar kvinnlig svaghet men ingen accepterar manlig svaghet"

Själv får jag väl erkänna att jag generellt sett tycker om samma människotyp hos män som hos kvinnor. Jag gillar en mix av de två teaterrollerna, kvinnligt och manligt, oavsett kön. Jag tycker om människor som överraskar, som har många färger i paletten. Människor som är självständiga, orädda att synas eller höras, men samtidigt är väldigt snälla & empatiska. Jag tycker om lugna, finstämda människor med extremt starka åsikter eller skinn på näsan när det behövs.

Själv ogillar jag plattityder i människor. Endimensionella människor är sällan särskilt intressanta. Självständiga orädda högljudda människor som saknar empati är faktiskt bara motbjudande. Snälla empatiska människor som är tysta, rädda och osynliga är fint, men också ganska uttråkande. Jag vill bli överraskad! Teaterrollerna Man/Kvinna tar bort allt detta! Gör oss platta & färglösa.

End of rant.

Stånga sig blodig mot känslomässiga argument

Jag har ju förut pratat om den frustrerande insikten att alla sitter i varsin glasbubbla där det är omöjligt att nå in & att detta skapar en nästintill omöjligt shitty politisk situation.

Jag & Fia pratar ofta om hur skrattretande & samtidigt skrämmande det är att fakta eller djuplodande resonemang inte längre är valida argument i en diskussion. Istället grundar man sina åsikter på sin djupt subjektiv upplevelse istället. Hur det KÄNNS för mig är viktigare än hur det ÄR. 

Exempel: 

Person X: "Det är TAMIGFAN för jävligt att Gudrun Schyman vill förbjuda skägg! NU HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT!" 

Person Y: Men den där nyheten kommer ju från en satirsajt. Gudrun Schyman har aldrig sagt det där, Det är fejk. 

Person X: Det spelar ingen roll om det är fejk. DET ÄR FÖR JÄVLIGT ÄNDÅ! 

<- Ja. Vad gör man i detta läge? Sanningshalten är inte intressant i en argumentation längre. Hur man reagerar känslomässigt på att Schyman vill förbjuda skägg är alltså mer relevant & mer sant än att nyheten i själva verket är falsk. Det här är en vurpa min hjärna inte riktigt klarar av. Hur gör man? Är alla argument därmed dödfödda? Varför i helvete blir det såhär?

Idag lade min kompis Niklas upp en länk till det här på fejjan & skrev att den läsningen förmodligen kommer vara det bästa någon av oss kommer läsa på mycket länge.

Det besvarade en hel del av frågor kring beteendet ovan. Jag kan iaf säga att det var jävligt insiktsfullt. Fabulöst illustrerat med söttjocka små varelser. Plz read dis.

När procentandelen svårt obehagliga världsledare bara ökar har iaf jag svårare att sova på nätterna

Är du dum i huvudet?

Jag tror vi är rätt många som upplever oss som kvicka, snabbtänkta & experter på att hålla många bollar i luften. En vardagshjälte som lyckas multitaska hela dagarna i ända. 

Jag verkar tex inte vara den enda som drabbats av bloggtorka. Hela bloggvärlden har sedan rätt lång tid gått ner i en Törnrosadvala. Jag tycker det är jävligt synd & misstänker att hänger ihop med denna återkommande multitasking. Man känner att man "inte hinner". De flesta verkar ha kortare å kortare attentionspan. Det är korta, snabba ryck som gäller. Instagram med ögonblicksbilder. Facebook med 5 rader långa uppdateringar. Videoklipp på max 2-3 minuters längd. Man orkar tex inte kommentera bloggar längre. Knappt ens klicka på ett like. Bloggägaren får intrycket av att ingen läser - trots att statistiken säger tvärtom. Allt som tar en sekund för lång tid hoppar man över.

Det är lite läskigt. Jag märker själv att jag uppslukas av denna blixtsnabba konsumtion. Det får mig samtidigt att tänka på när jag läste att de som har flera bollar i luften kan uppleva sig själv som smarta & kvicka, men att det i själva verkar gör oss dummare och sänker vår IQ. in other words - man blir korkad av att ha för mycket igång i hjärnan på en & samma gång. Jag tänker som en dator med tusen program tuggandes i bakgrunden samtidigt... Då kan man ju fråga sig hur fan det påverkar vår hjärna med den blixtsnabba ständiga konsumtion av Facebook/nyheter/instagram/snapchat/twitter vi alla bollar med samtidigt som vi jobbar, lagar mat, tittar på film, är på restaurang, umgås med familjen, spelar tevespel?

Alltså egentligen, vafan.

Jag har kompisar som börjat med mobilfria kompisträffar. Fatta grejen. Jag själv tänkte direkt "fan vad drygt" men insåg snabbt att det vore ju befriande. Jag tillhör själv gruppen som egentligen blir extremt irriterad av om man sitter ett gäng på pub eller restaurang & ngn plockar på mobilen konstant. Det känns som ett dåligt betyg av sällskapet - ni roar mig inte tillräckligt. Samtidigt som jag vet att det inte är en medveten handling, utan snarare precis samma sak som över allt. Snabb, enkel konsumtion. 

Jag har tex suttit & skrivit på en sådan där inlägg om Förväntan På Ditt Nya År-frågestund. Det är kul, & läskigt. Lyckades inte göra klart den riktigt. Fast jag vill. Men sedan slog det mig. "Ingen kommer orkar läsa det här ändå. Det är ju längre än 10 rader". Depressionen. Jag är ju själv likadan! Är ett blogginlägg alldeles för långt läser jag det sällan. Även om ämnet intresserar mig. Jag sparar oftast länken & läser det eventuellt innan jag ska sova eller på bussen hem. Om jag inte är upptagen med alla annan multitasking jag inte hunnit med under jobbet & därmed måste avhandla efteråt.

Dessutom gick jag utbildning på jobbet häromdagen om beteenden på webben. Som läsare orkar man ungefär läsa 30 % av en sida på webben. Alltså knappt en tredjedel. Man läser inledande 30%, sedan skummar man snabbt igenom resten för att inte alls läsa slutet. Med andra ord är det förmodligen ingen som läser den här delen av mitt inlägg :D Så det är väl bäst jag rundar av denna randoma tankespya om vår hjärnas överbelamring av snabba (inte sällan helt oviktig) information. 

Men bilder tror jag de flesta kanske ändå kollar på. Så vi kör lite blandat kompott från 2017 so far som gör mig glad:
 

Tidigt morgon - biologisk tortyr?

Jag har ju upprört tidigare debatterat kring dygnsrytmen med tidiga mornar som är självklart i vårt samhälle/tillvaro idag, & ifrågasatt den utifrån premissen att vi är olika typer av människor.
Men idag fick jag se den här videon som grundar sig på forskning från Oxford University. Nuff said, folks. Nuff said.

Pills saved my life

Inlägget nedan publicerade jag häromdagen på IG. Det är mitt åtekrommande evangelium att få ner antalet damer som tvingas till akuten & en veckas antibiotika pga urinvägsinfektion. Jag var en av er ända sedan jag var liten - men tack vare detta lilla magiska pillret & några gyllene regler är jag sedan drygt 8 år inte längre en belastning av sjukvården & miljön :D Kolla: 

  

These pills are my lifesavers! 👌 This shout out goes out to you ladies (& unlucky few gents) suffering from Cystitis regularly. Ive had them ever since I was a kid, & been to the emergency more times than I can count. BUT NO MORE! 💪 Trust me, if you follow my 4 golden rules you wont have to end up with antibiotics (read about multiresistant bacterias to realize why) - I havent for almost 8 years now! 

OK, these are the 4 pillars when feeling the damn pains coming: 

1. Eat cranberry concentrate pills & take 1-2 every second hour! (Add anti inflammatory painkiller if wanted)
2. Cut out ALL sugar in your diet and drinks when having the pains.
3. Only pee when bladder is full (very important!). Keep filling that cranky bladder with 1 litre of water/hour - add squeezed lemon, it kills the pee pain!
4. Keep warm during this process at all cost - involve blankets, long johns, partners or pets to keep the temperature! 

For me, this usually stops the cystitis within 24 hours. Its helped many friends of mine having the same problem. Try it yourself or help a friend with this info. (If the pains persists from more than a few days, consult a doctor)
#kissont #UVI #blåskatarr #lifehack

Islam & jämställdhet? Funkar det ens?

Såg den här dokumentären av en slump igår. En sak är då glasklar: 

Inget är svart eller vitt. Det finns nyanser överallt. Det är detta faktum som gör att alla ideologier som hävdar att världen endast har en enda färg, är naiva, trångsynta & direkt felaktiga.

Se nyanser. Var inte färgblind.

ManIslam: Masculinity and Islam - eller "Islam och jämställdheten" är en inspirerande och hoppfull liten dokumentär om den framväxande feminismen i muslimska länder. 

Tänk vad lite många av oss vet om vad som händer i kulturer vi så gärna vill se ner på. Se den på UR play här!

Rövhål online - minnen från förr

Har senast dagarna unnat mig den charmiga IG-kontot "Assholes online" där en genialisk ung tjej vid namn Linnea postar vidriga dagliga snuskinviter hon & andra tjejer får via diverse social media. Det är en härlig kombination av äckel, fascination och humor. 

Däremot medföljer tyvärr också den svarta insikten att detta bara är toppen på isberget av alla vidriga typer som omger en, världen över.

Det här kontot fick mig att komma ihåg hur jag & min dåvarande bästis på gymnasiet brukade jävlas med snuskhumrar online på liknande sätt som vissa av Linneas repliker. 

På den tiden huserade snuskgubbarna på diverse onlinechatter. Vi brukade logga in på en av passagens "romantiska" chattar vid namn "Amore", vilken givetvis huserades av 99% män som ville sexchatta privat eller ses för samlag. Detta visste vi & var vi uttråkade på någon rast tog vi tillfället i akt att jävlas med kåtbockarna...

Tex loggade vi in med diffusa, tolkningsbara nicks som tex "Vattenballonger" eller "Stora Meloner", vilka lockade till privata chatsessioner som flugor till en skithög. En klassiker vi gjorde var att låta valfri slemmig snubbe initiera en snuskig chatsession vilket vi till en början spelade med i för fulla halsar av typen: *Ger dig en djuuuup kyss* *knäpper upp din skjorta* *flåsar tungt* och sedan när det närmade sig det interaktiva samlaget slängde vi plötsligt in *drar ner mina byxor & låter min stora hårda snorre närma sig din mun*. OOOOH VAD ARGA DOM BLEV! :D Men vi hade INGENSTANS uppgett något kön. Vi lät bara ett plötsligt praktstånd dyka upp mitt i den heta privata chatten. Fruktansvärt roligt.

En annan grej vi gjorde var att initiera massor med privata chattningar med diverse kåtbockar samtidigt. Det var alltid en tidsfråga innan någon ville ha tex ens ICQ-nummer. Flinka som vi var frågade vi då genast någon annan snubbe om han var sugen på liten naughty snack över ICQ - och gav sedan dem sedan varandras ICQ-nummer. HIHIHI!

Samma sak gjorde vi såklart med telefonnummer - om en snubbe skickade ett telefonnummer & föreslog ett sexigt samtal samma kväll kl 19, skickade vi samma nummer till en annan kåtbock och bad honom att ringa för lite sexy talk samma kväll kl 19. Oh joy...

Jag minns en gång när vi hade en privat chatt med en väldigt eldig snubbe som OMEDELBART ville ses IRL. Han erbjöd sig att bila upp till Sthlm för att ses på ett "hett möte" redan samma fredag. Givetvis nappade vi på detta frestande erbjudande, samtidigt som en annan snuskgubbe erbjöd ett sexigt möte hemma hos honom. Vi föreslog att vi skulle ses redan samma fredag. Snuskgubbe nr 2 skickade exalterad över allt vi kunde tänkas behöva - hans namn, adress samt en detaljerad vägbeskrivning för att hitta dit med bil. Vi vidarebefordrade givetvis alla matnyttiga uppgifter till snuskgubbe nr 1, med trånande löften om en het fredag tillsammans. Hehehehe....

Ja. Det var nästan för enkelt att jävlas med dem på den tiden. :D Önskar alla brudar som utsätts för sådana här snuskgubbar att, under trygga förhållanden givetvis, pranka dem right back. Endast fantasin är er begränsning, cats. <3 Gör det lite jobbigare, lite obekvämare, att skicka äckel till unga tjejer.

Because it makes my whiskers twitch

Mina kollegor skojar ofta med mig för att de tycker jag är så barnslig.

Med barnslig menar de oftast att jag har intressen som kanske inte är helt kosher för en vuxen att ha, alternativt att jag är intresserad av något till den grad att det blir, ja, omoget.

Jag har aldrig riktigt förstått varför inte alla är lika "barnsliga" som jag? Jag har eller aldrig förstått mig på den delen av befolkningen som når en viss ålder eller tidpunkt i livet, då majoriteten av det som intresserad dem som unga, plötsligt blir non grata. Jag vet att dom finns därute. Vuxenzombisarna. Normlings, som min vän Martin kallade dem.  Jag har själv den fantastiska turen att omge mig att människor som är minst lika omogna som jag själv privat. :D Men ärligt. Ska inte hela livet vara ett enda långt sökande efter sådant som intresserar en? Stuff that makes your whiskers twitch? Oavsett om det är tevespel eller om det är knypplingstekniker under 1800-talet? Vad händer i livet när man beslutar att, nä, det där intresserar mig inte längre. SLUTAR det verkligen att göra det eller är det bara ett bortrationaliserande pga jobb/kids/tidsbrist?

Eller är det helt enkelt så att man egentligen aldrig haft några särskilda intressen? Så det finns inte så mkt att "ge upp"?

Oavsett blir jag lite ledsen när jag tänker på det. Jag vill aldrig sluta att vara barnslig i såfall... I need my gems!

Diskussionen ingen vill ta...

Det är extremt svårt för mig att skriva det här inlägget. Dels för att det är jobbigt att ens behöva fundera över, dels för att ämnet är svårt. Jag har tänkt på det i snart ett halvår.

SD fick i opinionsundersökningar 2014 nästan 800.000 väljare. Det är ganska stor del av Sverige befolkning, ändå. Nästan en tiondel. Det innebär att SDs anhängare inte längre kan antas vara rednecks man hittar på skånska slätten. SDs anhängare finns istället överallt - vi kan inte se på dem vilka de är. Det kan vara gulliga tjejen du följer på Instagram. Det kan vara kollegan på kafferasten. Eller gamla tanten framför dig i kön på ICA. Det kan tom vara dina egna släktingar. Det här är ett faktum som vi måste befatta oss med.

Häromdagen såg jag ett nytt klipp med Southpark med namn "In My Safe Space":




När jag såg det här klippet fastnade skrattet i halsen & jag fick istället en gnagande känsla inuti. (Jag rekommenderar att du ser det innan du läser vidare.)

Klippet bekräftar en tanke jag har, som ger mig den där gnagande känslan. Att vi alla sitter i varsin glasbubbla byggd av Social Media, vilket skapar en bekväm, självförhärligande vardag där man omges av människor som tycker ungefär likadant som en själv. Man städar effektivt sin egna glasbubbla, städar bort inlägg/människor som stör ens världsbild. Man är trygg i sitt Safe Space. Att göra det är fullständigt jävla naturligt. Eftersom Facebook är något man tittar på varje dag, orkar man bokstavligen inte att se en massa saker som gör en arg/besviken/oroad/ledsen.  Men vi måste ställa oss frågan - till vilket pris sker denna vardagsbekvämlighet?

Vad är risken med att vi sitter i vår glasbubbla? Det är ju dessvärre så att de med motsatta åsikter, gör detsamma. SD-anhängare, främlingsfientliga, "Sverigevänliga" skapar sina egna blågula glasbubblor. Där man gillar varandras youtube-klipp. Där nerbrända asylboenden får hundratals likes. Där statusuppdateringar med tveksam statistik hyllas. Där mainstream media svartmålas. Där ingen säger emot, ifrågasätter eller undrar hur man egentligen menar.

Problemet är att dessa blågula bubblor skapar personer som Anton Lundin Pettersson. Han var förmodligen övertygad om att en stor majoritet av svenska folket höll med honom & skulle hylla honom som en hjälte för det han gjorde. För det är vad han lärde sig i sin gulblåa glasbubbla.

Det är precis som alla vidriga hatbrott vi såg under 1990-talet, som eskalerade av den tragiske sociala non grata outsidern John Ausonius, a.k.a Lasermannen. Han letade febrilt efter ett sammanhang i Sverige, & invandrarhatet som bubblade överallt i samhället gjorde att han upplevde sin handlingar som efterfrågade, rent av heroiska.

Frågan vi måste ställa oss - hur fasen blev det såhär? Av alla dessa 800.000 svenskar, är verkligen alla dessa brunfärgade fullblodsrasister? Eller är det kanske en hel del människor som väljer lätta lösningar på svåra problem? Är det det utbredda politikerföraktet som resulterat i att människor "röstar för att jävlas"? Vad fan är det med SD som attraherar så mycket? Det finns inga enkla svar, men kanske är det dags att stiga ut ur våra Safe Space & faktiskt börja prata med varandra?

Orka ta diskussionen utan att hemfalla åt argumentation av typen "Du är helt jävla dum i huvuet".
Orka ta diskussionen med meningsmotståndare som medmänniskor istället för underlägsna idioter.

För om man orkar göra detta är chansen väldigt stor att de där glasbubblorna faktiskt på riktigt krackelerar. Kanske kan en SD-röstare inse att allt "vänsterpack" inte är någon Sverige-hatande åsikts-maffia. Kanske kan vi inse att alla SD-röstare inte är Hitlerhyllande fullblodsrasister?

För det här med att "ta debatten" kanske inte är politikers ansvar... Det kanske är vårt - du & jag? Det kanske är hos oss ansvaret ligger? En sjukt skrämmande jävla tanke, jag vet. Men livet är tyvärr inte som Sagan om Ringen (BUHU!). Alla motståndare är inte svartvita orcher som man måste nedgöra för att lösa problemet (även om SD & dess anhängare sannerligen har en tendens att se på världen precis så). Kanske måste du å jag ta diskussionen, tom aktivt söka upp den, för att förändring ska kunna ske. Hitta dessa osynliga SD-anhängare i vår omgivning, slå hål på deras glasbubbla, sätta oss ner med dem & verkligen snacka.

Hur vi ska övertyga alla nya SD-röstare att det finns bättre mer vettiga politiska alternativ än Jimmie? Hur ska vi locka fram medkänsla istället för frustration & hat? Hur kan vi visa alla dessa människor som bara för några år sedan röstade på Moderaterna eller Sossarna, att SD inte är de enda som lyssnar på dem? Och med lyssna, menar jag inte att att det innebär att man behöver hålla med. Jag menar just att lyssna, resonera & försöka nå någon form av sansad diskussion. Det är dessutom extremt viktigt att särskilja på SD & deras väljare. SD har en genomrutten agenda & nästintill sektliknande metoder för att få folk att dansa efter deras pipa. Framförallt hyser jag ett djupt obehag inför Bröderna Ekeroth. Jag har noll & åter noll respekt för SD & avskyr dem av hela mitt hjärta. Men att dra alla deras väljare, som sagt nästan var tionde person i Sverige, över samma kam går inte. Alla dessa som börjat lyssna på Jimmie & hans anhang försvinner inte för att vi blundar å låser dörren. Tvärtom.

Kom ihåg detta: om vi alienerar alla dessa förstagångs SD-väljare genom att utmåla dem som intelligensbefriade eller värdelösa, är den enda öppna famnen som återstår för dem den högerextrema. Vill vi om ett par år ha 800.000 nyfrälsta högerextremister, bara för att vi satt i vår bekväma glasbubbla med händerna för öronen?

Vi måste börja prata med varandra i det här landet. Jag vet helt ärligt inte hur vi annars ska undvika att en ny Laserman kommer inom en mycket kort framtid...

Eagles of Death Metals enda intervju sedan Paris

Som vanligt levererar VICE. Kollade på denna videointervju igår samtidigt som jag monterade ihop min julstjärna (mitt först julpynt EVERZ!). Jag vet inte varför jag inte riktigt kan sluta tänka på terrorn i Paris. Förmodligen för att jag har flera vänner där. Förmodligen för att min pappa älskade den stan. Förmodligen för att jag varit där en miljon gånger. Förmodligen för att Paris hur man än vrider å vänder på det ligger väldigt nära.


Kunde inte hjälpa att smågrina lite över min julstjärna samtidigt som jag tittade på detta, det är en märklig kombination att uppleva trauma tillsammans med sin publik, som band. Skräcken de själva upplevde i kombination av en oundviklig känsla av skuld, då deras fans kom för att se dem spela. Allting blir väldigt mänskligt, & väldigt verkligt.

Världen brinner men är vacker ändå