Visar inlägg med etikett Grr. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Grr. Visa alla inlägg

27 feb. 2019

"Är det verkligen Djävulen som ska visa en vägen?"

Ah yes. Idag snubblade jag över ännu en dokumentär om katolska kyrkans evinnerliga skenhelighet. Jag tror de flesta känner igen det alltmer bekanta mönstret: barn ingår i kyrkligt sammanhang som sköts av katolska präster. Präst utsätter barn för övergrepp. Barn berättar för föräldrar, som kontaktar katolska samfundet. Katolska samfundet lägger locket på.



Den här gången är det det katolska samfundet i Spanien som äntligen (!) synas. Spanien har likt ett magiskt unikum i det katolska prälleträsken varit förskonad från peddopräster. Eller ja, de har iaf varit extremt bra på att tysta ner och gömma undan övergrepp. För givetvis fullkomligt dräller det av övergrepp utförda av präster. I alla dess former - i skolor, kyrkor, internat, gympahallar, scoutläger, you catch the drift. Och det är alltid samma visa. Som ett offer säger i dokumentären när han kommenterar att det som hände honom var nästintill identiskt som med andra offer: "det är som ett filmmanus där du redan vet slutet".

Jag slutar liksom inte att bli förbannad på katolska kyrkan. Det blir bara mer och mer som Pandoras ask. Ju mer man lyfter på locket, desto unknare luft pustar ut. Jag har ju tidigare hävdat att den katolska kyrkan, på ett fantastiskt egensinnigt och originellt sätt, inte bara sanktionerar sexuella övergrepp som deras präster tycks begå. Att kombinationen av ett maktimperium med andligt veto, som styrs av pengar & består av människor som hela tiden söker att klättra i maktstegen uppåt, med en djupt liggande sexuell frustration kombinerad med kvinnohat är dömt att sluta -precis- såhär, med övergrepp invävda i strukturen.

"Kyrkan finns till för syndaren", som en katolsk prälle säger i en intervju i dokumentären. Kan det bli mer ironiskt i det här sammanhanget, där offret är den som skuldbeläggs, och förövaren den som får stanna i värmen? Samma prälle tyckte också att det var viktigt att understryka att katolska kyrkan inte alls hade ovanligt mycket pedofiler, utan hävdade istället att ALLA samhällsgrupperingar torde ha ungefär 7% pedofiler.

Spännande resonemang det där, eftersom INGET ANNAT religiöst samfund i vår samtid har haft sådana här stora skandaler med just övergrepp på barn. Man skulle nästan kunna få känslan av att den här katolska prällen faktiskt själv tycks intala sig att pedofila övergrepp är ganska vanligt i det övriga samhället, och att det därmed är helt naturligt att hans prästerskap gång på gång anklagas för övergrepp?


Eller så kan det vara som Peter Saunders, (f.d präst som blev utkickad ur påvens egna sammansatta katolska kommission "Pontifical Commission for the Protection of Minors" för att han ställde för obekväma frågor), säger det: "In the same way that the catholic church is the biggest employer of child rapists, its reputations around the world now is in tatters, because people have seen it for what it is."

Det finns de som påstår att den katolska kyrkans snedsteg med sexuella övergrepp är något som man ska se just som en skavank på en i övrigt praktfull kristen tradition. Men jag tycker inte det resonemanget håller. Katolska kyrkan anser jag på fullaste allvar är det mest skenheliga kristna samfundet som vi har. Det är så EXTREMT lite som utgör själva grunden i den katolska kyrkan som faktiskt finns belägg för i bibeln. Hade jag varit minsta lilla kristen, vilket jag inte är, och om jag hade tyckt att Jesus hade något viktigt att tillföra bibeln, hade jag definitivt ansett att katolska kyrkan är Satan själv. För den här releigionen står ju för fasen i TOTAL motsats till allt Jesus förespråkade. *JESUS FACEPALM*

Eller som Peters Saunders sammanfattade det gällande katolska kyrkans totala likgiltighet inför alla deras offer för pedofila präster:
The message of Jesus is very clear in the bible: love one another, love God and dont hurt children. The people that Jesus condemns in the bible is not prostitutes, is not homosexuals, is not mister and misses Smith. Jesus only condemn people who hurt children - if you hurt a child better you not be born. That is quite a powerful message, that they do not understand in the Vatican.

17 sep. 2018

Seriemördarna tar över mitt liv!

Är det faktum att jag i stort sett ENDAST spenderar vaken tid med seriemördarpoddar, blodiga mordfallsdokumentärer scrollandes på wikipedia om diverse seriemördares privatliv ett tecken på kraftfull verklighetsflykt? I dont know. Men jag spenderar så mycket tid med kannibaler, styckmördare & psykopater just nu att jag börjar bli oroad för mitt eget sinnestillstånd.

Varför är man ens så EXCEPTIONELLT intresserad av dessa sjuka jävlar vider till människoliv? Jag har vänner som ABSOLUT INTE vill prata seriemördare med mig, & egentligen förstår jag ju varför (bcuz vidrigt) men så samma gång kan jag inte förstå varför inte alla delar det här bizarra intresset.

Ända sedan man började fatta böckerna mamma läste för en när man liten, var jag hysteriskt fascinerad av de onda karaktärerna. Ju ondare fiktiva karaktärer desto bättre. Häxor, onda trollkarlar, spöken, vampyrer, bad asses i fantasyböcker, DJÄVULEN. Allt sådant stod ju högst på en fascinationslistan. Jag kan verkligen inte förklara varför - förutom möjligen det enkla konstaterandet att ONDSKA ÄR TUFFT. Iallafall i den fiktiva världen.

Ett varningstecken för att jag vurmade för ondska på allvar var när jag började hysa kärlekskänslor för ondingar i spröd ålder. Jag tyckte tex att Odjuret var MYCKET SNYGGARE som just odjur, istället för när han omvandlas till töntig blondin i slutet av Disneyfilmen "Skönheten & Odjuret". Jag hyste kärlekskänslor i smyg för Darkness i fantasyrullen "The legend". Jag blev HYSTERISKT förälskad i Gary Oldman som Dracula i rullen "Bram Stokers Dracula", känslor som ännu inte svalnat det minsta.


Vurmen för ondska är väl med andra ord ett faktum sedan tidig ålder, för min del.

Men fiktiva gestalter som personifierar ondska i utseende, fashion statement och symbolik är ju en sak. Man insåg ju under sin uppväxt tids nog att dessa entiteter inte faktiskt existerar på riktigt utan snarare springer ur mänskligt behov av att gestalta ondska som tydliga motpoler till godhet. Skurkar som symboliserar ondska i sin mest rena, enkla form. En visuellt tydlig fiende, som signalerar lagtillhörighet rent fysiskt i kläder, utseende och bakgrund. Drömfienden skulle man kanske kunna hävda till och med.

Det blir ju betydligt läskigare när man inser att människor som egentligen fötts goda, eller iaf fötts som någorlunda oskrivna blad, utvecklas till att bli onda PÅ RIKTIGT. I verkliga livet, mitt ibland oss. Det är ju här som seriemördaren kommer in. Seriemördaren är the bad guy cleverly disguised as a human, som görs obeskrivligt vidriga och onda saker.

Jag misstänker att det här är den röda tråden till mitt hysteriska intresse för seriemördare. De är ju verklighetens ondska, och är i min värld miljoner gånger mer skrämmande än in your face-ondingar som Darkness eller Dracula, som istället har en poetisk och ofta sorgsen charm kring dem. Seriemördare är ju per definition djupt ocharmiga varelser. Jag när något slags gnagande, och många gånger irriterande, behov av att FÖRSÖKA FÖRSTÅ. Läsa detaljer om morden, deras Modus Operandi, om mördarens barndom, vad som fick "bägaren att rinna över" i deras allt som oftast patetiska liv.


Det är helt klart ett problem för mig, som personligen är en hysteriskt godhetsvurmande person med osunt stor portion empati, att ständigt läsa om dessa jävligt elaka personer. Avsaknad av empati är en av de läskigaste saker jag vet. Det finns nog ingenting jag tycker är läskigare. Kanske är detta ytterligare en anledning till min besatthet - jag vill FATTA hur i helvete man kan ta sig rätten att kidnappa, tortera och döda andra människor.

Det finns saker jag läst & sett som jag önskar att jag aldrig läst eller sett. Jag minns en gång på biblioteket vid Medis i Stockholm när jag letade efter boken "Monster". Jag hittade en annan bok med liknande titel, som visade sig vara djupintervjuer med mördare och sexualförbrytare, gjord av en kriminalpsykolog eller något liknande. Den halva sidan jag råkade slå upp & läsa i den boken ångrar jag fortfarande att jag läst. Det var så jävla vidrigt. & då ska man komma ihåg att det var nån helt okänd förbrytares historia, som inte på något sätt hamnar i närheten av De Värsta Mördarsvinens hall of fame.

Trots detta så fortsätter jag gräva ner mig i seriemördartrivia. Jag försöker undvika pedofil- och djurplågarsvineri. Men allt annat går tydligen bra. Men jag har börjat undra om den här besattheten är något som egentligen är extremt osunt jag borde sluta med. Men hur slutar man med något man varit fascinerad av hela ens liv? I DONT THINK I CANT! IM AN ADDICT!!! Jag kanske borde ta upp det här med någon av mina psykologkompisar, även om jag är rädd för vad de ska svara :D

Som en del i min terapeutiska bearbetning av mitt absurda intresse tänkte jag dela med mig av mina bästa fynd i mördardjungeln till fellow addicts därute. Jag börjar med att rekommendera mina favoritavsnitt från några mördarmysiga podcasts:

Sleep tight, dont let the cannibals bite!

15 dec. 2017

5 saker jag hatar med de patriarkala strukturerna


  1. Kvinnor förpassas till andra klassens medborgare & behandlas därefter.
  2. Gör nän emotionellt handikappade.
  3. Begränsar individualiteten då könsrollerna annekterar vissa personlighetsdrag.
  4. Pojkar växer upp utan sann närhet & flickor växer upp utan sann självkänsla.
  5. Alienering av alla som inte passar in i de snäva könsrollerna kvinna/man. 
  6. Skev syn på sexuella övergrepp som gör att kvinnors utveckling & relation till sin sexualitet blir förstörd.

Det var bara det. Hejdå.

10 nov. 2017

Pladder om män som hatar kvinnor, kvinnor som hatar män, individförtryck & männen ingen vill se

Lyssnade på SR's "Duktiga pojkar och misslyckade män" (rekommenderas). Tankarna började spinna.  LET THE RANT BEGIN! :D
❧

Jag pluggade genusvetenskap när jag var i 20-års åldern. Det var kanske det bästa jag gjort för att förstå hur allt hängde ihop, allt det där som skavde, som gav mig magont, som jag inte förstod. Redan då, på Universitetet, hävdade jag ofta i klassdiskussioner att patriarkala strukturer inte är något som alla män alltid tjänar på. Jag minns att det ofta blev hetsiga diskussioner kring den frågan. Det var många som inte höll med mig.

Men alltså. Patriarkatet drabbar ju både kvinnor och män. Att vi inte får fortsätta vara de individer vi föds till. En tuff högljudd flicka tystas ner - en känslosam, tystlåten pojke ignoreras eller hånas. Du ska passa rollen som det du har mellan benen dikterar för dig.

Såhär:

Patriarkatet har skapat två teaterroller som en viss procent av befolkningen kan spela utan någon som helst problem då rollen överensstämmer med deras egna personlighet. Men alla som inte passar perfekt för den förväntade teaterrollen har desto svårare att maka sig in i kostymen. Vissa desto svårare än andra. Majoriteten av oss tror jag har skalat av delar av vår egen personlighet för att bättre passa in på den där teaterscenen. En teaterscen där vi också lär oss exakt vad vår teaterroll ska vara attraherad av. Vi lär oss att kvinnorollen ska vara vacker, mjuk, tillgänglig, omhändertagande & undergiven. Vi lär oss att mansrollen ska vara stark, självständig, skyddande, presterande & dominant. Men var hamnar alla dessa människor som har vissa delar av BÅDA teaterrollerna? Som är mjuka OCH självständiga, eller starka OCH undergivna? Oavsett kön?

Män som kvinnor har tillsammans byggt patriarkatet. När vi kvinnor alltid förväntar oss en viss manstyp (stark, aggressiv, högljudd, dominant), cementerar vi patriarkala strukturer. Precis samma sak omvänt.
"Alla accepterar kvinnlig svaghet men ingen accepterar manlig svaghet"
Själv får jag väl erkänna att jag generellt sett tycker om samma människotyp hos män som hos kvinnor. Jag gillar en mix av de två teaterrollerna, kvinnligt och manligt, oavsett kön. Jag tycker om människor som överraskar, som har många färger i paletten. Människor som är självständiga, orädda att synas eller höras, men samtidigt är väldigt snälla & empatiska. Jag tycker om lugna, finstämda människor med extremt starka åsikter eller skinn på näsan när det behövs.

Själv ogillar jag plattityder i människor. Endimensionella människor är sällan särskilt intressanta. Självständiga orädda högljudda människor som saknar empati är faktiskt bara motbjudande. Snälla empatiska människor som är tysta, rädda och osynliga är fint, men också ganska uttråkande. Jag vill bli överraskad! Teaterrollerna Man/Kvinna tar bort allt detta! Gör oss platta & färglösa.



End of rant.

3 maj 2017

Stånga sig blodig mot känslomässiga argument

Jag har ju förut pratat om den frustrerande insikten att alla sitter i varsin glasbubbla där det är omöjligt att nå in & att detta skapar en nästintill omöjligt shitty politisk situation.

Jag & Fia pratar ofta om hur skrattretande & samtidigt skrämmande det är att fakta eller djuplodande resonemang inte längre är valida argument i en diskussion. Istället grundar man sina åsikter på sin djupt subjektiv upplevelse istället. Hur det KÄNNS för mig är viktigare än hur det ÄR. 


Exempel: 

Person X: "Det är TAMIGFAN för jävligt att Gudrun Schyman vill förbjuda skägg! NU HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT!" 
Person Y: Men den där nyheten kommer ju från en satirsajt. Gudrun Schyman har aldrig sagt det där, Det är fejk. 
Person X: Det spelar ingen roll om det är fejk. DET ÄR FÖR JÄVLIGT ÄNDÅ! 
<- Ja. Vad gör man i detta läge? Sanningshalten är inte intressant i en argumentation längre. Hur man reagerar känslomässigt på att Schyman vill förbjuda skägg är alltså mer relevant & mer sant än att nyheten i själva verket är falsk. Det här är en vurpa min hjärna inte riktigt klarar av. Hur gör man? Är alla argument därmed dödfödda? Varför i helvete blir det såhär?

Idag lade min kompis Niklas upp en länk till det här på fejjan & skrev att den läsningen förmodligen kommer vara det bästa någon av oss kommer läsa på mycket länge.

Det besvarade en hel del av frågor kring beteendet ovan. Jag kan iaf säga att det var jävligt insiktsfullt. Fabulöst illustrerat med söttjocka små varelser. Plz read dis.




12 apr. 2017

Kämpa Stockholm

Besökte blomhavet vid plattan, som ansamlats sedan attacken 7 april. Som jag skrev på Instagram:
"Can't help but being moved by the dog treats+toys in the middle of everything, in remembrance of the dog that was also mauled in the attack 7 april. As that wise indian guy once said: "The greatness of a nation and its moral progress can be judged by the way its animals are treated" ✊

31 jan. 2017

Är du dum i huvudet?

Jag tror vi är rätt många som upplever oss som kvicka, snabbtänkta & experter på att hålla många bollar i luften. En vardagshjälte som lyckas multitaska hela dagarna i ända. 

Jag verkar tex inte vara den enda som drabbats av bloggtorka. Hela bloggvärlden har sedan rätt lång tid gått ner i en Törnrosadvala. Jag tycker det är jävligt synd & misstänker att hänger ihop med denna återkommande multitasking. Man känner att man "inte hinner". De flesta verkar ha kortare å kortare attentionspan. Det är korta, snabba ryck som gäller. Instagram med ögonblicksbilder. Facebook med 5 rader långa uppdateringar. Videoklipp på max 2-3 minuters längd. Man orkar tex inte kommentera bloggar längre. Knappt ens klicka på ett like. Bloggägaren får intrycket av att ingen läser - trots att statistiken säger tvärtom. Allt som tar en sekund för lång tid hoppar man över.

Det är lite läskigt. Jag märker själv att jag uppslukas av denna blixtsnabba konsumtion. Det får mig samtidigt att tänka på när jag läste att de som har flera bollar i luften kan uppleva sig själv som smarta & kvicka, men att det i själva verkar gör oss dummare och sänker vår IQ. in other words - man blir korkad av att ha för mycket igång i hjärnan på en & samma gång. Jag tänker som en dator med tusen program tuggandes i bakgrunden samtidigt... Då kan man ju fråga sig hur fan det påverkar vår hjärna med den blixtsnabba ständiga konsumtion av Facebook/nyheter/instagram/snapchat/twitter vi alla bollar med samtidigt som vi jobbar, lagar mat, tittar på film, är på restaurang, umgås med familjen, spelar tevespel?

Alltså egentligen, vafan.

Jag har kompisar som börjat med mobilfria kompisträffar. Fatta grejen. Jag själv tänkte direkt "fan vad drygt" men insåg snabbt att det vore ju befriande. Jag tillhör själv gruppen som egentligen blir extremt irriterad av om man sitter ett gäng på pub eller restaurang & ngn plockar på mobilen konstant. Det känns som ett dåligt betyg av sällskapet - ni roar mig inte tillräckligt. Samtidigt som jag vet att det inte är en medveten handling, utan snarare precis samma sak som över allt. Snabb, enkel konsumtion. 

Jag har tex suttit & skrivit på en sådan där inlägg om Förväntan På Ditt Nya År-frågestund. Det är kul, & läskigt. Lyckades inte göra klart den riktigt. Fast jag vill. Men sedan slog det mig. "Ingen kommer orkar läsa det här ändå. Det är ju längre än 10 rader". Depressionen. Jag är ju själv likadan! Är ett blogginlägg alldeles för långt läser jag det sällan. Även om ämnet intresserar mig. Jag sparar oftast länken & läser det eventuellt innan jag ska sova eller på bussen hem. Om jag inte är upptagen med alla annan multitasking jag inte hunnit med under jobbet & därmed måste avhandla efteråt.

Dessutom gick jag utbildning på jobbet häromdagen om beteenden på webben. Som läsare orkar man ungefär läsa 30 % av en sida på webben. Alltså knappt en tredjedel. Man läser inledande 30%, sedan skummar man snabbt igenom resten för att inte alls läsa slutet. Med andra ord är det förmodligen ingen som läser den här delen av mitt inlägg :D Så det är väl bäst jag rundar av denna randoma tankespya om vår hjärnas överbelamring av snabba (inte sällan helt oviktig) information. 

Men bilder tror jag de flesta kanske ändå kollar på. Så vi kör lite blandat kompott från 2017 so far som gör mig glad:
 
















17 jan. 2017

Tidigt morgon - biologisk tortyr?

Jag har ju upprört tidigare debatterat kring dygnsrytmen med tidiga mornar som är självklart i vårt samhälle/tillvaro idag, & ifrågasatt den utifrån premissen att vi är olika typer av människor.

Men idag fick jag se den här videon som grundar sig på forskning från Oxford University. Nuff said, folks. Nuff said.

18 aug. 2016

Var är underbyxorna, gents?

Haha TACK The Nerdess för denna bild, med tillhörande kommentar: "I'm really tired of Hollywood sending the message to men that they can't fight crime in their undies."



9 feb. 2016

Rövhål online - minnen från förr

Har senast dagarna unnat mig den charmiga IG-kontot "Assholes online" där en genialisk ung tjej vid namn Linnea postar vidriga dagliga snuskinviter hon & andra tjejer får via diverse social media. Det är en härlig kombination av äckel, fascination och humor. 

Däremot medföljer tyvärr också den svarta insikten att detta bara är toppen på isberget av alla vidriga typer som omger en, världen över.


Det här kontot fick mig att komma ihåg hur jag & min dåvarande bästis på gymnasiet brukade jävlas med snuskhumrar online på liknande sätt som vissa av Linneas repliker. 

På den tiden huserade snuskgubbarna på diverse onlinechatter. Vi brukade logga in på en av passagens "romantiska" chattar vid namn "Amore", vilken givetvis huserades av 99% män som ville sexchatta privat eller ses för samlag. Detta visste vi & var vi uttråkade på någon rast tog vi tillfället i akt att jävlas med kåtbockarna...



Tex loggade vi in med diffusa, tolkningsbara nicks som tex "Vattenballonger" eller "Stora Meloner", vilka lockade till privata chatsessioner som flugor till en skithög. En klassiker vi gjorde var att låta valfri slemmig snubbe initiera en snuskig chatsession vilket vi till en början spelade med i för fulla halsar av typen: *Ger dig en djuuuup kyss* *knäpper upp din skjorta* *flåsar tungt* och sedan när det närmade sig det interaktiva samlaget slängde vi plötsligt in *drar ner mina byxor & låter min stora hårda snorre närma sig din mun*. OOOOH VAD ARGA DOM BLEV! :D Men vi hade INGENSTANS uppgett något kön. Vi lät bara ett plötsligt praktstånd dyka upp mitt i den heta privata chatten. Fruktansvärt roligt.


En annan grej vi gjorde var att initiera massor med privata chattningar med diverse kåtbockar samtidigt. Det var alltid en tidsfråga innan någon ville ha tex ens ICQ-nummer. Flinka som vi var frågade vi då genast någon annan snubbe om han var sugen på liten naughty snack över ICQ - och gav sedan dem sedan varandras ICQ-nummer. HIHIHI!

Samma sak gjorde vi såklart med telefonnummer - om en snubbe skickade ett telefonnummer & föreslog ett sexigt samtal samma kväll kl 19, skickade vi samma nummer till en annan kåtbock och bad honom att ringa för lite sexy talk samma kväll kl 19. Oh joy...



Jag minns en gång när vi hade en privat chatt med en väldigt eldig snubbe som OMEDELBART ville ses IRL. Han erbjöd sig att bila upp till Sthlm för att ses på ett "hett möte" redan samma fredag. Givetvis nappade vi på detta frestande erbjudande, samtidigt som en annan snuskgubbe erbjöd ett sexigt möte hemma hos honom. Vi föreslog att vi skulle ses redan samma fredag. Snuskgubbe nr 2 skickade exalterad över allt vi kunde tänkas behöva - hans namn, adress samt en detaljerad vägbeskrivning för att hitta dit med bil. Vi vidarebefordrade givetvis alla matnyttiga uppgifter till snuskgubbe nr 1, med trånande löften om en het fredag tillsammans. Hehehehe....


Ja. Det var nästan för enkelt att jävlas med dem på den tiden. :D Önskar alla brudar som utsätts för sådana här snuskgubbar att, under trygga förhållanden givetvis, pranka dem right back. Endast fantasin är er begränsning, cats. <3 Gör det lite jobbigare, lite obekvämare, att skicka äckel till unga tjejer.

17 nov. 2015

Man vet att det är dags att göra slut när....

...man kommer på ens älskade med att vara en djurplågare som tvångmatar råttor för att tvinga fram hjärtsjukdomar och sedan halshugger dem.

För det är exakt det som sojamärket KIKKOMAN tydligen pysslar med. Jag har ju slurpat Kikkoman i flera år, till min stora irritation. PETA och Djurens Rätt avslöjar nu att Kikkoman testar sina produkter med komplicerade & jävligt inhumana tester på råttor, kaniner & möss med det sumpiga argumentet att det är för kundernas hälsas skull.

Nä åt helvete med det! Gör slut du med, genom att skicka ett Göra Slut-mail antingen via PETA här! eller via Djurens Rätt här! Eller varför inte via båda?

Det finns en massa andra sexiga sojasåser att spendera kvällarna med istället, tex Urtekrams soja, eller Biofoods sojasås... eller varför inte Renee Volatire? Dessutom ekologiska lovers... kan det bli trevligare?



1 sep. 2015

On a grey somber morning through blurry glass

Hösten är i antågande & med den den oundvikliga tristessen. Jag brukar alltid längta efter hösten litegrann (så jävla svenskt att tröttna på värmen) men nu för första gången känner jag att jag inte vill att den kommer.

Det suger.

Just nu känns hösten som tråkiga rutiner, tråkig teve & tråkiga helger. Vanligtvis brukar jag se framemot att spela tevespel hela hösten, men inte ens det lockar. Funderar på att resa, men orkar inte planera det.

Vafan gör man? Hur lägger man upp hösten för att sedan överleva hemskheterna som heter januari, februari & mars? 

Iofs åker jag till Götlaborg nu på fredag & ska leka med goda vänner & fixa frippan. Det gör att det känns lite bättre. I Göteborg finns dessutom massor med både magisk veganmat & lakritsstout. Kanske är det det som krävs...?

Jag slänger in lite current fav bilder istället, som plåster på höstsåren: