Nithalsbandet
Alla som någonsin haft någonting att göra med punkscenen, varit mer eller mindre alternativ, eller för delen haft ett barn som hamnat i någon form av subkultur åt det svartklädda hållet vet med största säkerhet att tio centimeters nithalsband är något man slutar tycka är coolt runt 13-års åldern. Om inte tidigare.
![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjiduKzutEuyWZ6ByBzXdAFFzFF0Q7rWHg6BAeVO1gpEGr0IDVHZifB0A1Mb6F4jI_tzHHGTSVPFjDnFSRfusXdWAFbdFhT10uMfrVbxhSf6GRlB1xJhU8JrKL2M7Z62Q-MFybx/s320/lisbeth_salander-434x560.jpg)
Det svarta läppstiftet. Jag erkänner - jag hade det också med stor iver i min unga tonår. Eller i kombination med lila, vilket iofs är nästan lika illa. Jag tror att det svarta läppstiftet är esset i jackärmen för den som experimenterar med smink. Det är over the top, provocerande, iögonfallande, kontrasterande och... skitfult. Detta är även en insikt som ganska snart når de flesta i ung ålder. Det svarta läppstiftet faller ofta, till mammas glädje, i glömska.
Kombination Rancid-tischa, lackballor, platåpjucks & skinnpaj med nitar
Ok - problemet är att för ett mycket otränat öga är Lisbeth bara rebellisk, utstickande & svart i sina outfits. Mystisk & alternativ. MEN, gott folk, Lisbeth ska ju föreställa en 24-årig kvinna mitt i sin karriär, & inte en 13-åring som precis upptäckt Marilyn Manson. Det är här skon klämmer. Kombinationen av alla dessa plagg & attiraljer ter sig för det något mer tränade ögat ungefär som det där kortspelet man hade när man var liten - där man skulle para ihop rätt huvud, ben, armar, & kropp. Lisbeth Salander är som den där maxat felkombinerade kroppen som man gärna fnittrande satte ihop. Fast i alternativ version.
ERGO: Ett amerikanskt punkband på t-shirt, med gojtlackbraller, med fjortis-nithalsband, med rejvplatå-pjucks, med nitad skinnjacka känns... inte övertygande. Alls. Kanske på någon i yngre tonåren. Men inte på en 24-årig kvinna som högst troligen experimenterat med stilar, musik & paltor sedan just tonåren.
Men ok :D Allt det här är ju nonsens för någon som inte har någon koll. Så bortsett från dessa störande ytliga attribut måste jag säga att hämndscenen i första filmen är så otroligt tillfredsställande <3 Äntligen en redig hämndscen - det kvinnliga offrets hämnd på sin förövare. Äntligen mega-dildo i röv! Äntligen lite förnedring & triumf! Sist jag såg något sådant & var nöjd var då jag såg filmen Hard Candy a billion years ago...
Så jag får väl förlåta Bettans horribla nithalsband & kajal-läppar. Eller snarare den kostymansvarige under produktionen. Det är ok, för den här gången.