"The truth is boring": social media, fake news, konspirationer & makt

Jag tror inte jag är den enda som funderar och förmodligen chockeras en hel del av vart informationsflödet håller på att hamna. Min kompis Nisse berättade nyligen för mig om Qanon och framförallt den helt absurda konspirationsteorin kring "pizzagate" som florerat i USA det senaste året. 

Pizzagate kan väl snabbast beskrivas som ett påfund där man på allra fullaste allvar anser att demokraterna, med Hillary Clinton i ledningen, ingår i en satanisk pedofilring som utnyttjar, trafickar och offrar barn på en pizzeria i Washington.

Det är så himla lätt att sitta i Sverige å skratta åt saker om Pizzagate. Att skaka på huvudet åt amerikanernas tokigheter. Men när man istället börjar fundera på saker i ett större sammanhang så börjar det bli riktigt jobbigt. Större sammanhang som bubblor i social media. Eller hur konspirationer och "fake news" påverkar demokratiska val. Eller hur en viss amerikansk president med lätthet sprider konspirationsteorier om just sataniska pedofilringar, helt enkelt för att det är ett lätt sätt att smutskasta sina motståndare.

Vad händer egentligen med ett samhälle när så många av oss isoleras i ensidiga sanningar för att vi har ett flöde i sociala medier eller på google som bekräftar vår egen världsbild? Och vad händer när sociala medier har algoritmer som gör att bubblorna bara blir mer och mer isolerade, dessutom med konspirationsteorier i omlopp? Och vad är konsekvenserna av att allting ständigt är "gratis", dvs finansieras med reklam? "When you're not paying for the product, you are the product" förklarar en av utvecklarna av algoritmer i sociala medier i dokumentären "The social dilemma".

Vad händer när vedertagna sanningar vi som samhälle grundlagt plötsligt inte längre gäller för många människor, och historiker, vetenskapsmän, universitet, institutioner och media avskrivs som totalt opålitliga, kanske tom onda?

Jag började gräva loss i allt det här, och har samlat en massa dokumentärer som diskuterar detta. Ju mer jag såg, desto mer insåg jag också att alla dessa besynnerliga konspirationsteorier och ilska mot etablerad kunskap, självklart inte kommer ur ett vakum.  Vi har ett stort problem med maktelit som valt att ständigt föra människor bakom ljuset, och en media framförallt i USA som spårat ur i skrämselpropaganda och politiska agendor. Vi har män med makt eller lukrativa karriärer (Epstein, R Kelly, Weinstein) som sexuellt utnyttjat kvinnor och barn i årtionden, och där kändisar/makteliten valt att antingen hålla dessa förövare om ryggen eller helt enkelt titta åt ett annat håll.

Korrumperad media, svågerpolitik, övergrepp, pengahysteri. Allt detta existerar och är ett verkligt problem som måste motverkas. Men hur i hela fridens namn resulterar allt detta istället i teorier om sataniska pedofilringar på pizzerior, istället för att fokusera på de riktiga problemen? Vadfan hände?

En forskare i en av dokumentärerna säger att det helt enkelt handlar om att sanningen är tråkig. Kanske är sanningen framförallt för krånglig att förstå, och kanske är verkligheten alldeles för läskig. Är då de sensationella konspirationsteorierna enklare att hantera?

Jag vet inte. Men jag inbjuder dig att spana in nedan dokumentärer för att gräva runt i situationen. Det är läskigt, komplicerat, allvarligt och inte särskilt kul. Men vi måste ju börja nånstans, eller hur? 

Konspirationernas förenta stater

"Hur kunde galna konspirationsteorier ta sig från utkanten av amerikansk politik ända in i Vita Huset? Journalisten Michael Kirk undersöker kopplingen mellan en högljudd radioextremist, en ökänd tricksare och president Donald Trump. Vad är egentligen sant och vad är falskt i konspirationernas USA?"

Finns här!

After truth: Disinformation and the Cost of Fake News

"I de sociala mediernas tidsålder undersöker den här avslöjande dokumentären det växande fenomenet "fake news" i USA, och vilken påverkan desinformation, konspirationsteorier och falska nyheter har på gemene man."

Finns här!

The social dilemma

"Denna dokumentär utforskar de sociala närverkens inverkan på oss som människor, effekter som är så farliga att teknikexperterna själva varnar för sina egna skapelser"

Finns här!

Donald Trump - vägen till makten

"Namnet Trump har länge varit synonymt med rikedom. Men det var få som spådde att namnet en dag skulle vara synonymt med USA:s 45:e president. I den här dokumentärserien berättas familjen Trumps historia. Med intervjuer och tidigare aldrig visat material får vi följa Trump-dynastins väg till makten. Och allt började med guldrushen i Yukon, som kom att lägga grunden för familjens rikedom. Originaltitel: The Trump dynasty."

Finns här!

Trumps mest kända tweets

"Politik har alltid handlat om kommunikation, från Roosevelt och radion på 1930-talet till Kennedys tv-sända tal på 1960-talet. I dag är det sociala medier som tagit över och president Trump har erkänt att han troligtvis aldrig skulle ha vunnit valet 2016 om det inte vore för Twitter. Det här är berättelsen om hur affärsmannen och tv-personligheten Donald Trump med hjälp av 140 tecken lyckades ta sig hela vägen till Vita huset och vilken betydelse sociala medier spelar i dagens politiska landskap. Vi ser närmare på några av presidentens mest kontroversiella tweets och vilken inverkan de haft."

Finns här!

Murdoch den dolde makthavaren

"Det här är berättelsen om en av världens mest inflytelserika män – mediemogulen Rupert Murdoch. Den australiensiske affärsmannen och hans familj har under decennier byggt upp ett imperium som gett dem en makt som märks i alla världens beslutsfattande rum. I den här serien berättas historien om hur Rupert Murdoch kom att bli en av världens mäktigaste män och hur han förändrat världen på sin väg till toppen."

Finns här!

Jeffrey Epstein: filthy rich

"Överlevare berättar hur Epstein manipulerade och tystade dem, och hur han avnände sig av en typ av pyramidspel för att begå sina övergrepp".

Finns här!

"I thought I knew these people"

Slutligen vill jag varmt rekommendera den här väldigt långa texten, som belyste och förklarade konspirationsteoriernas attraktion väldigt mycket för mig. Håll ut, även om den är lång. Det är värt det!: 

"Anatomy of Delusion: How Otherwise Conscious People Descended into the Darkness".

Dokumentär tips: Snusk med Hulk Hogan, He-Man-frossa, vinlurenrejeri & mörk svart historia

NOBODY SPEAK

"Nobody speak - trials of free speech" inleds med rättegång driven av Hulk Hogan efter att han enligt egen utsago smygfilmats under samlag & klippet har spridits på internet. Men hela dokumentären får snart en bredare blick om hur pengar inte bara styr media utan även rättvisan i det underliga landet vi kallar AMERIKAT. Rekommenderas!

Finns på Netflix här!

POWER OF GRAYSKULL

"Power of Grayskull: The Definitive History of He-Man and the Masters of the Universe" är en jävligt nördtastic dokumentär på initiativ  av ett Kickstarter-projekt att skapa den ULTIMATA HE MAN-DOKUMENTÄREN!!!1 Och det har de sannerligen lyckats med :D Unna dig!

Finns på Netflix här!

SOUR GRAPES

Åh, "Sour Grapes" är en smaskig dokumentär om den amerikanska vin-marknaden för snorrika miljonärer som vill spendera alla sin dollares på dyra och gamla europeiska viner. Och vad som kan hända när en marknad uppstår med köpare som har mer eller mindre dålig koll på vad de egentligen köper. Fantastisk underhållande historia om lurendrejeri, vinauktioner & sura fransmän.

Finns på Netflix här!

I AM NOT YOU NEGRO

"I am not you negro" är en finstämd, känsloladdad och skoningslös dokumentär där författaren James Baldwin med manus till en av hans outgivna böcker berättar tillsammans med dokumentärfilmaren historien om ras i moderna Amerika. Jäääävligt bra.

Jag såg den på Svtplay där den tyvärr inte finns kvar längre. Men borde gå att hitta nånstans för den smarte.

Dokumentär tips: fängelsehundar, svulstigt 1600-tals snusk & creepy miljonärsgubbe i New York

Jag har legat hemma med vattkoppor (ja ni läste rätt) i en vecka. Det har inte funnits särskilt mkt att göra förutom att kolla på dokumentärer & pyssla. Så här kommer tre nya dokumentärstips, på min ära! Enjoy!

Prison Dogs

Fantastiskt gråtfin dokumentär om ett amerikanskt projekt som hjälper tre av samhällets mest marginaliserade grupper: fångar, krigsveteraner och hemlösa hundar ingen vill ha. Fångarna får med hjälp av en hjälporganisation utbilda herrelösa hundar från djurskyddorganisationer att bli hjälphundar för veteraner som lider av posttraumatiska psykiska problem. Det här är en dokumentär som verkligen får hjärtat att båda blöda och läka ihop på samma gång.

Plocka fram näsdukarna och bara kör. Finns på UR play här!

Rubens: An extra large story

Min favorit konstkritiker Waldemar Januszczak (som jag redan tipsat om här och här) ger sig i kast med den svulstiga 1600-talskonstnären Paul Rubens. Smaskigt, lite snuskigt och gav mig en helt ny syn på Rubens.

Eftersom BBC är så himla krångliga så kan den här vara svår att hitta. Jag hittade den iaf här!

The Jinx

Alla som gillar The Staircase eller Making A Murderer kommer ÄLSKA den här extremt besynnerliga dokumentären om en fastighetsmiljonär från New York som gång på gång lyckas hamna mitt i virrvarret av olika märkliga mordfall. Det är bara å kolla.

Finns på HBO här!

Vad gör du när zombieapokalypsen slår till?

Jag vet inte hur vanligt det är, förmodligen mer vanligt än jag tror, men jag älskar att grubbla över hur jag skulle hantera en zombieapokalys. Innan jag somnar brukar jag ligga & grunna på bästa packningen, & har jag fått en öl innanför västen kan jag sitta i timmar å tjöta med folk om vart de skulle ta sig om apokalysen slår till.

Men jag inser att hur charmiga zombies än är, så är det förmodligen inte zombies som skulle trigga en krissituation. Istället är det förmodligen långt mycket läskigare saker som Trumputin, naturkatastrofer eller klimatförändringar. Oavsett är det ju rimligt att börja fundera över hur väl förberedd man själv är om kris skulle uppstå - zombies or not.

Igår vad jag och Fia på föreläsningen "Prepping, förberedelser och tankar om undergången" på ABF-huset i Stockholm, arrangerat av Civilförsvarsförbundet. Det var tre föreläsare, bla Herman Geijer som är Sveriges zombie-expert samt Jan Alsander som är utbildad i militär överlevnadsteknik. Det fem bästa tumreglerna som jag tog med mig efteråt är dessa:

TOP 5 ZOMBVIVAL TIPS

1. 7 dygnsprepp. Som privatperson ska man klara 7 dygn utan el och värme. Stat/kommun kommer kunna fortsätta ansvara för livsnödvändiga funktioner. Men resten ska du kunna klara själv. Inte många som har kolla på detta.
2. Handla dubbelt. När du mathandlar, köp lite extra av det du äter ofta med schysst hållbarhet. Då konsumerar du ändå grejerna och har samtidigt lite extra i skåpen.
3. Information. Garantera att du vid elavbrott ändå kan få tillgång till information. Säkraste kortet: vevbar radio.
4. Värmereka. Har du tätningsmöjligheter, sovsäck, varma kläder, tält (kan slås upp inomhus vid kyla), värmekällor som inte kräver el? Har du bra möjligheter att släcka eld om ngt går snett?
5. Vatten är boss. Har därför tillgängligt vattendunkar att fylla på samt vattenreningstabletter. Vi i Sverige behöver inte främst oroa oss för att vatten kommer ta slut (detta finns det tydligen bra backup för) men däremot kan man själv få ansvara för att hämta vatten.

Sedan pratade typ alla tre om att man ABSOLUT måste ha god grannsamverkan & ha workshops med dem för att ha backup. men alltså, nä. Jag är alldeles för mycket stockholmare för det. Grannar är onda som snor tvättider & borrar tidigt på morgonen. Jag planerar att hänga mef familj & vänner - hederligt folk!

Så jag å Fia planerar faktiskt att styra en typ workshop där någon från Civilförsvarsförbundet kommer å preppar en för vad man ska tänka för att klara sig utan el & vatten i 72 timmar. En apok-fest, helt enkelt. Jag längtar redan :D

Me en uppvevningsbar nödradio då, utropar den orolige! Jo vafan, det första jag gjorde idag var att köpa en för 400:-. Men alltså, kolla hur fin, liten, & fantastisk den är:

Om det är just zombieattack som är krisen vi står inför, har jag redan på ett ungefär bestämt vad jag ska ha för utrustning. Jag äger ju nämligen ett helt MC-ställ i skinn, med boots, handskar & hjälm! Med allt detta ordentligt påpälsat, hjälmen säkrad under hakan & mitt baseballträ i högst hugg känner jag att man är sätt sejf mot naffsande odöda? Right? 

Sedan inser jag att jag givetvis förmodligen är körd om zombien attackerar... Men vafan, drömma går väl? :D NEVER GIVE UP DA DREAM!

Pladder om män som hatar kvinnor, kvinnor som hatar män, individförtryck & männen ingen vill se

Lyssnade på SR's "Duktiga pojkar och misslyckade män" (rekommenderas). Tankarna började spinna.  LET THE RANT BEGIN! :D

❧

Jag pluggade genusvetenskap när jag var i 20-års åldern. Det var kanske det bästa jag gjort för att förstå hur allt hängde ihop, allt det där som skavde, som gav mig magont, som jag inte förstod. Redan då, på Universitetet, hävdade jag ofta i klassdiskussioner att patriarkala strukturer inte är något som alla män alltid tjänar på. Jag minns att det ofta blev hetsiga diskussioner kring den frågan. Det var många som inte höll med mig.

Men alltså. Patriarkatet drabbar ju både kvinnor och män. Att vi inte får fortsätta vara de individer vi föds till. En tuff högljudd flicka tystas ner - en känslosam, tystlåten pojke ignoreras eller hånas. Du ska passa rollen som det du har mellan benen dikterar för dig.

Såhär:

Patriarkatet har skapat två teaterroller som en viss procent av befolkningen kan spela utan någon som helst problem då rollen överensstämmer med deras egna personlighet. Men alla som inte passar perfekt för den förväntade teaterrollen har desto svårare att maka sig in i kostymen. Vissa desto svårare än andra. Majoriteten av oss tror jag har skalat av delar av vår egen personlighet för att bättre passa in på den där teaterscenen. En teaterscen där vi också lär oss exakt vad vår teaterroll ska vara attraherad av. Vi lär oss att kvinnorollen ska vara vacker, mjuk, tillgänglig, omhändertagande & undergiven. Vi lär oss att mansrollen ska vara stark, självständig, skyddande, presterande & dominant. Men var hamnar alla dessa människor som har vissa delar av BÅDA teaterrollerna? Som är mjuka OCH självständiga, eller starka OCH undergivna? Oavsett kön?

Män som kvinnor har tillsammans byggt patriarkatet. När vi kvinnor alltid förväntar oss en viss manstyp (stark, aggressiv, högljudd, dominant), cementerar vi patriarkala strukturer. Precis samma sak omvänt.

"Alla accepterar kvinnlig svaghet men ingen accepterar manlig svaghet"

Själv får jag väl erkänna att jag generellt sett tycker om samma människotyp hos män som hos kvinnor. Jag gillar en mix av de två teaterrollerna, kvinnligt och manligt, oavsett kön. Jag tycker om människor som överraskar, som har många färger i paletten. Människor som är självständiga, orädda att synas eller höras, men samtidigt är väldigt snälla & empatiska. Jag tycker om lugna, finstämda människor med extremt starka åsikter eller skinn på näsan när det behövs.

Själv ogillar jag plattityder i människor. Endimensionella människor är sällan särskilt intressanta. Självständiga orädda högljudda människor som saknar empati är faktiskt bara motbjudande. Snälla empatiska människor som är tysta, rädda och osynliga är fint, men också ganska uttråkande. Jag vill bli överraskad! Teaterrollerna Man/Kvinna tar bort allt detta! Gör oss platta & färglösa.

End of rant.

Det fula & det fina hos människor

Häromdagen skickade min fina vän Fia det här klippet till mig. Vi brukar skicka fina djurrelaterade klipp till varandra. 
Klippet handlar om den 80-årige japanske gubben Hiroyuki Arakawa som jobbat hela livet som dykare. Och nästan varje dag under senaste 30-åren har han hälsat på fisken Yoriko, på samma ställe, ute i havet. När Yoriko blev skadad & hade svårt att äta, fångade Arawaka varje dag mat åt henne ända till hon blev frisk:

Jag grinar alltid av sådant här, vilket jag erkände för Fia: 

Nuff said. Dont be ugly, folks. Älska djur.

Tidigt morgon - biologisk tortyr?

Jag har ju upprört tidigare debatterat kring dygnsrytmen med tidiga mornar som är självklart i vårt samhälle/tillvaro idag, & ifrågasatt den utifrån premissen att vi är olika typer av människor.
Men idag fick jag se den här videon som grundar sig på forskning från Oxford University. Nuff said, folks. Nuff said.

Diskussionen ingen vill ta...

Det är extremt svårt för mig att skriva det här inlägget. Dels för att det är jobbigt att ens behöva fundera över, dels för att ämnet är svårt. Jag har tänkt på det i snart ett halvår.

SD fick i opinionsundersökningar 2014 nästan 800.000 väljare. Det är ganska stor del av Sverige befolkning, ändå. Nästan en tiondel. Det innebär att SDs anhängare inte längre kan antas vara rednecks man hittar på skånska slätten. SDs anhängare finns istället överallt - vi kan inte se på dem vilka de är. Det kan vara gulliga tjejen du följer på Instagram. Det kan vara kollegan på kafferasten. Eller gamla tanten framför dig i kön på ICA. Det kan tom vara dina egna släktingar. Det här är ett faktum som vi måste befatta oss med.

Häromdagen såg jag ett nytt klipp med Southpark med namn "In My Safe Space":




När jag såg det här klippet fastnade skrattet i halsen & jag fick istället en gnagande känsla inuti. (Jag rekommenderar att du ser det innan du läser vidare.)

Klippet bekräftar en tanke jag har, som ger mig den där gnagande känslan. Att vi alla sitter i varsin glasbubbla byggd av Social Media, vilket skapar en bekväm, självförhärligande vardag där man omges av människor som tycker ungefär likadant som en själv. Man städar effektivt sin egna glasbubbla, städar bort inlägg/människor som stör ens världsbild. Man är trygg i sitt Safe Space. Att göra det är fullständigt jävla naturligt. Eftersom Facebook är något man tittar på varje dag, orkar man bokstavligen inte att se en massa saker som gör en arg/besviken/oroad/ledsen.  Men vi måste ställa oss frågan - till vilket pris sker denna vardagsbekvämlighet?

Vad är risken med att vi sitter i vår glasbubbla? Det är ju dessvärre så att de med motsatta åsikter, gör detsamma. SD-anhängare, främlingsfientliga, "Sverigevänliga" skapar sina egna blågula glasbubblor. Där man gillar varandras youtube-klipp. Där nerbrända asylboenden får hundratals likes. Där statusuppdateringar med tveksam statistik hyllas. Där mainstream media svartmålas. Där ingen säger emot, ifrågasätter eller undrar hur man egentligen menar.

Problemet är att dessa blågula bubblor skapar personer som Anton Lundin Pettersson. Han var förmodligen övertygad om att en stor majoritet av svenska folket höll med honom & skulle hylla honom som en hjälte för det han gjorde. För det är vad han lärde sig i sin gulblåa glasbubbla.

Det är precis som alla vidriga hatbrott vi såg under 1990-talet, som eskalerade av den tragiske sociala non grata outsidern John Ausonius, a.k.a Lasermannen. Han letade febrilt efter ett sammanhang i Sverige, & invandrarhatet som bubblade överallt i samhället gjorde att han upplevde sin handlingar som efterfrågade, rent av heroiska.

Frågan vi måste ställa oss - hur fasen blev det såhär? Av alla dessa 800.000 svenskar, är verkligen alla dessa brunfärgade fullblodsrasister? Eller är det kanske en hel del människor som väljer lätta lösningar på svåra problem? Är det det utbredda politikerföraktet som resulterat i att människor "röstar för att jävlas"? Vad fan är det med SD som attraherar så mycket? Det finns inga enkla svar, men kanske är det dags att stiga ut ur våra Safe Space & faktiskt börja prata med varandra?

Orka ta diskussionen utan att hemfalla åt argumentation av typen "Du är helt jävla dum i huvuet".
Orka ta diskussionen med meningsmotståndare som medmänniskor istället för underlägsna idioter.

För om man orkar göra detta är chansen väldigt stor att de där glasbubblorna faktiskt på riktigt krackelerar. Kanske kan en SD-röstare inse att allt "vänsterpack" inte är någon Sverige-hatande åsikts-maffia. Kanske kan vi inse att alla SD-röstare inte är Hitlerhyllande fullblodsrasister?

För det här med att "ta debatten" kanske inte är politikers ansvar... Det kanske är vårt - du & jag? Det kanske är hos oss ansvaret ligger? En sjukt skrämmande jävla tanke, jag vet. Men livet är tyvärr inte som Sagan om Ringen (BUHU!). Alla motståndare är inte svartvita orcher som man måste nedgöra för att lösa problemet (även om SD & dess anhängare sannerligen har en tendens att se på världen precis så). Kanske måste du å jag ta diskussionen, tom aktivt söka upp den, för att förändring ska kunna ske. Hitta dessa osynliga SD-anhängare i vår omgivning, slå hål på deras glasbubbla, sätta oss ner med dem & verkligen snacka.

Hur vi ska övertyga alla nya SD-röstare att det finns bättre mer vettiga politiska alternativ än Jimmie? Hur ska vi locka fram medkänsla istället för frustration & hat? Hur kan vi visa alla dessa människor som bara för några år sedan röstade på Moderaterna eller Sossarna, att SD inte är de enda som lyssnar på dem? Och med lyssna, menar jag inte att att det innebär att man behöver hålla med. Jag menar just att lyssna, resonera & försöka nå någon form av sansad diskussion. Det är dessutom extremt viktigt att särskilja på SD & deras väljare. SD har en genomrutten agenda & nästintill sektliknande metoder för att få folk att dansa efter deras pipa. Framförallt hyser jag ett djupt obehag inför Bröderna Ekeroth. Jag har noll & åter noll respekt för SD & avskyr dem av hela mitt hjärta. Men att dra alla deras väljare, som sagt nästan var tionde person i Sverige, över samma kam går inte. Alla dessa som börjat lyssna på Jimmie & hans anhang försvinner inte för att vi blundar å låser dörren. Tvärtom.

Kom ihåg detta: om vi alienerar alla dessa förstagångs SD-väljare genom att utmåla dem som intelligensbefriade eller värdelösa, är den enda öppna famnen som återstår för dem den högerextrema. Vill vi om ett par år ha 800.000 nyfrälsta högerextremister, bara för att vi satt i vår bekväma glasbubbla med händerna för öronen?

Vi måste börja prata med varandra i det här landet. Jag vet helt ärligt inte hur vi annars ska undvika att en ny Laserman kommer inom en mycket kort framtid...

Eagles of Death Metals enda intervju sedan Paris

Som vanligt levererar VICE. Kollade på denna videointervju igår samtidigt som jag monterade ihop min julstjärna (mitt först julpynt EVERZ!). Jag vet inte varför jag inte riktigt kan sluta tänka på terrorn i Paris. Förmodligen för att jag har flera vänner där. Förmodligen för att min pappa älskade den stan. Förmodligen för att jag varit där en miljon gånger. Förmodligen för att Paris hur man än vrider å vänder på det ligger väldigt nära.


Kunde inte hjälpa att smågrina lite över min julstjärna samtidigt som jag tittade på detta, det är en märklig kombination att uppleva trauma tillsammans med sin publik, som band. Skräcken de själva upplevde i kombination av en oundviklig känsla av skuld, då deras fans kom för att se dem spela. Allting blir väldigt mänskligt, & väldigt verkligt.

Why do the good ones always have to go?

Förvirring i hårdjungeln - är silikoner Satans verk?

Alltså hurrni, det här med silikoner? 

Friss- & bekymmersfri... ELLER?!

Jag har sedan flera år tillbaka förklarat krig mot produkter som innehåller en massa skräptillsatser, som tex icke vattenlösliga silikoner. Det är inte ett helt smärtfritt krig (pardon the anomali) eftersom de allra flesta produkter, även snälla ekologiska märken, proppar gärna in silikoner i sina produkter.

Jag är ju som sagt nyklippt (!!!--->) & har en ekologisk hårolja med massor av trevliga oljor i som jag använt sedan dess. Håret är plötsligt rakt & så JÄVLA lätthanterligt. I vanliga fall vaknar jag varje morgon med stora tovor & jag måste verkligen borsta håret dagligen, annars blir håret kaos. Men nu behöver jag knappt ens borsta håret på morgonen.

Lyckan total... tills jag tittar på innehåller i oljan & SÅKLART innehåller den Dimethicone....

FAAAAAAAAAAAAAAAAN! Sorgen total. Men så började jag fundera på vad som egentligen är bäst i längden. Jag har ett hår som är extremt lättrasslat (jag har supertunna strån) & måste borstas stup i kvarten - varje gång jag borstar det känns det som att hår slits av & hela håret blir frissigt & jag måste försöka plattånga det. Är inte det dagliga slitaget värre än att ha några droppar silikonolja i det & SLIPPA platta/borsta/reda ut tovor dagligen?

Jag känner mig helt förvirrad. Jag har bara oljan i topparna nu, där mitt hår ALLTID vanligtvis trasslar sig & nu inte gör det alls. Är detta helt okej eller helt jävla superkorkat, om man vill att håret ska bli långt & välmående?

Total förvirring :'( Vad tror ni därute?

Det fullkomliga ursinnet & dess upprinnelse

Okej, för att förstå hur jag känner just nu gör enligt följande: Klicka först här & läs. Bli sen arg. Jävligt arg. Efter att du blivit jävligt arg (alternativt också ledsen), lutar du dig tillbaks & njuter i fulla drag av följande:

"Amerikanska organisationer kallade dagens besked från Ringling Brothers - en av världens mest kända cirkusar - om att de slutar använda elefanter i sina föreställningar för ett "Berlin Wall Moment" för djurrätts- och djurskyddsrörelsen i USA.  

Ringling Brothers har varit ökända för att på ett väldigt aggressivt sätt kämpa emot alla tidigare förbättringar för djuren, vilket gör dagens beslut så viktigt. Totalt berör beslut 43 elefanter, som alla ska vara pensionerade till år 2018

Orsaken till beslutet är enligt cirkusen en växande medvetenhet om hur djur i fångenskap har det, liksom att flera städer i USA har infört regler som förbjuder att vilda djur i föreställningar. "There's been somewhat of a mood shift among our consumers" säger en av cirkusens representanter till nyhetsbyrån AP."

Läs mer här!

Jag som inte trodde att den här dagen kunde komma med fler glada överraskningar, men tydligen. Thank the gods :)

"The question is, are we happy to suppose that our grandchildren may never be able to see an elephant except in a picture book?" -David Attenborough

David Attenboroughs citat ger mig en jävligt eländig känsla inombords. Jag såg den här helt magiska dokumentären om den coola & fantastiskt kloka ledarhonan Echo, den gjorde mig ännu mer övertygad om att elefanter är en av de absolut märkvärdigaste djuren vi har på vår planet just nu. 

Att ha snabel & betar just nu är ingen höjdare. Inte nog med tjuvjakt, så envisas vi dumma jävla människor att ha dem i cirkusar, som underhållning för turister eller instängda på otrevliga zoon. Elefanter har extremt gott minne, är väldigt intima & kärleksfulla djur & de lever dessutom väldigt länge. Det finns liksom inga gränser för hur jävla orättvist det är att vanvårda dem som vi gör. 

Ungefär såhär ser det ut för vilda elefanter idag:

En elefant dödas varje kvart

Tjuvjakt på elefanter är olagligt. Men tyvärr är elfenbenshandel otroligt lönsamt, precis som både drog- och människohandel. Därför har handel med elfenben blivit ett av de främsta sätten att försörja kriminella nätverk.
Tjuvjägarna har avancerad utrustning och kan döda omkring hundra elefanter per dygn. Om inget görs riskerar vi att utrota Afrikas vilda elefanter under vår livstid.

Tur i oturen är att det existerar nationalparker där elefanter inte bara kan leva i sina naturliga habitat utan även skyddas tack var parkvakter. Men det är inte gratis, & i fattiga länder är inte gratis ännu dyrare än det är här. Det är här jag (& du?) kommer in! Man kan bli elefantfadder! :D Då hjälper man WWf att arbeta politiska - både lokalt & globalt - med frågan. OCH pengarna ger parkvakterna utbildning & modernare utrustning! 

Är du game? Klicka bara på bilden nedan! Man kan välja att bli att aktivt stödja noshörningar, tigrar, orangutanger, isbjörnar, pandor:

Det är verkligen skitenkelt att hjälpa till att göra lite skillnad. Aaaand its great for karma ;) Puss!

im the homeless dog

jag tycker det är ganska intressant när man förvånas över sig själv. som de senaste 48:a timmarna exempelvis, då jag & pippi helt plötsligt får reda på att vi inte kommer ha ngnstans att bo om ungefär en månad = akut hemlöshet. det finns två sätt att reagera en sådan situation, vanligen:

#1 man blir skitstressad, får ångest, grinar, svårt att sova på nätterna & blir fruktansvärt bitter på alltings jävlighet.
#2 man tackar & tar emot, håller krigsråd, slänger ut tonvis med krokar för att försöka få napp en ngt nytt boende & säger omgående upp internet/fast telefon samt planerar direkt utflytt av ens prylar.

jag trodde jag var #1. jag var i viss mån #1 (bli skitförbannad & storgrina i ngn halvtimma efter beskedet) men på det stora hela visar det sig att jag helt klart är en #2. under press funkar jag tydligen. det känns ganska bra & veta. sedan att man upptäcker hur jävla underbara vänner man har som direkt engagerar sig & erbjuder hjälp, samt en grym familj som inte är långsammare med stöd & råd, gör ju inte saken sämre. man kan på det hela säga att jag & pippi rockar fett & vi kom ur det starkare snarare än försvagade. det trodde jag inte. jag trodde jag var ganska lättstjälpt, ältig & ågrenig. I AM NOT. :D up yours!

följande bot mot akut ågren ordineras:
• en pappa som gör spanska drinkar åt en som plåster på såren
• en dålig wallander film
• klacksparkar
• streets-skiva + best of guns n roses
• snacka av sig med bästa vännerna
• tänka jävligt rationellt
• inte älta utan ordna
• ha ett jävlar anamma