Jag har ju förut pratat om den frustrerande insikten att alla sitter i varsin glasbubbla där det är omöjligt att nå in & att detta skapar en nästintill omöjligt shitty politisk situation.
Jag & Fia pratar ofta om hur skrattretande & samtidigt skrämmande det är att fakta eller djuplodande resonemang inte längre är valida argument i en diskussion. Istället grundar man sina åsikter på sin djupt subjektiv upplevelse istället. Hur det KÄNNS för mig är viktigare än hur det ÄR.
Exempel:
Person X: "Det är TAMIGFAN för jävligt att Gudrun Schyman vill förbjuda skägg! NU HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT!"
Person Y: Men den där nyheten kommer ju från en satirsajt. Gudrun Schyman har aldrig sagt det där, Det är fejk.
Person X: Det spelar ingen roll om det är fejk. DET ÄR FÖR JÄVLIGT ÄNDÅ!<- Ja. Vad gör man i detta läge? Sanningshalten är inte intressant i en argumentation längre. Hur man reagerar känslomässigt på att Schyman vill förbjuda skägg är alltså mer relevant & mer sant än att nyheten i själva verket är falsk. Det här är en vurpa min hjärna inte riktigt klarar av. Hur gör man? Är alla argument därmed dödfödda? Varför i helvete blir det såhär?
Idag lade min kompis Niklas upp en länk till det här på fejjan & skrev att den läsningen förmodligen kommer vara det bästa någon av oss kommer läsa på mycket länge.
Det besvarade en hel del av frågor kring beteendet ovan. Jag kan iaf säga att det var jävligt insiktsfullt. Fabulöst illustrerat med söttjocka små varelser. Plz read dis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar