Guilty pleasures. Att säga att man inte har några är en lögn. Igår slank jag dit på en av mina - bulimiskt frossande av sensationell ickefiktiv psykopatlitteratur. Jag blir fullkomligt trollbunden & kan läsa ut en bok på 1 dag, bara den har ett tillräckligt vidrigt & någorlunda djupgående beskrivning av någon riktig jävla galning. Det direkta konsekvensen av detta bulimiska frosseri är att jag alltid ångrar mig efteråt. För jag får reda på detaljer jag vet kommer hemsöka mig för alltid. Sjuka hjärnors sjuka tankar som jag inte kan skaka av mig. Jag sätter min egen hjärna i ett skruvstäd.
Det finns flera böcker jag ibland ångrar att jag läst: Sanningen är en ovanlig gäst tex. Eller I huvudet på en seriemördare. Nån vidrig bok jag förträngt namnet på om en pedofilfarsa som fick barn med sina egna döttrar som han sedan också våldtog. Varför läser man sådant här egentligen? Självtortyr!
Men i tisdags föll jag dit igen. Spontanköpte självbiografin 3096 Dagar av Natascha Kampusch - ni vet den lilla flickan i Österrike som blev kidnappad när hon var tio år gammal & hölls inlåst i 8 års tid i en källare? Just hon ja. Jag köpte den & sträckläste den på 1,5 dygn. Litterär bulimi i sin sanna form.
Men jag är faktiskt i det här fallet glad att jag läst den. Det första som slår mig är att Kampusch trots sin minst sagt traumatiska barndom, tycks idag vara en extremt analytisk, skärpt & fokuserad människa. Hon har inte förträngt sina upplevelser, utan dissikerat dem. Istället för att blunda, har hon valt att stirra gärningsmannen i ögonen. Hon är idag ingenting av den människa man skulle förutse att hon skulle vara.
Jag gillar framförallt hennes analyser. Lek med tanken: Är människor som Priklopil kanske helt nödvändiga för att ett samhälle som vårt ska kunna behålla sin idealiserade självbild? Hon skriver:
Det här samhället använder gärningsmän som Wolfgang Priklopil till att ge sin egen inneboende ondska ett ansikte. Man behöver bilder från källarhålor, för att kunna blunda för alla lägenheter och trädgårdar där våldet antar en prydlig småborgerlig skepnad. Man utnyttjar offer för spektakulära fall, som jag själv, till att avsäga sig ansvaret för otaliga namnlösa offer för vardagliga förbrytelser, som man vägrar hjälpa - även när de bönar om hjälp.
Brott av det slag som jag själv blev utsatt för bildar själva den svartvita stommen till begreppet ont och gott, som samhället stöttar sig på. Gärningsmannen måste vara ett vilddjur, för att man själv ska kunna bli kvar på den goda sidan. Man måste brodera ut hans brott med sadomasochistiska fantasier och vildsinta orgier, tills de har blivit så artfrämmande att de inte längre har något gemensamt med det liv man själv lever.
Offret måste i sin tur bli knäckt, annars går det inte att hålla ondskan stången. Det offer som vägrar ta på sig den rollen visar hur motsägelsefullt vårt samhälle är. Det vill vi helst blunda för, annars skulle vår självbild råka i gungning. (s.174)
Vad säger Kampusch egentligen här? Är det såpass överjävligt att psykiskt sjuka, paranoida människors makabert vidriga övergrepp på sina offer i själva verket LEGITIMERAR de mer finputsade vardagliga övergreppen som ingår i samhällets vardag? Är människor som Priklopil fullkomligt nödvändiga för att vi ska slippa självrannsakan, för att vi ska komma undan med beteenden som egentligen inte alls passar in i den föreställning vi har om vad som är gott och vad som är ont?
Det här perspektivet ar jag inte tänkt på innan, särskilt inte när den presenteras från en av de unga kvinnor som överlevt en av de största mardrömmarna man kan föreställa sig. Att hon faktiskt inte ser på Priklopil som en barking mad maniac - utan en paranoid och sadistisk men ändock ganska vanlig person. Att det värsta med allt det som hon varit med om kanske i första hand inte är gärningsmannens handlingar, utan samhället som legitimerar ett synsätt som gärningsmannen egentligen bara låtit blomma ut i sin mest extrema form.
Kanske är brott av denna art inte alls något makabert eller extraordinärt, utan i själva verket bara en något extremare yttring av samma gamla jävla misogyni som genomsyrat vårt samhälle sedan dag ett. Så jävligt kan det faktiskt vara.
Och med de orden tänkte jag avsluta med att faktiskt rekommendera den här boken. Tack vare vem som skrev den. & hur hon skrev den.
(Dessutom är Kampusch idag tydligen representant för PETA, där hon för talan för att återge friheten till inspärrade djur på zoo: "The animals would, if they could, flee as I did, because a life in captivity is a life full of deprivation. It is up to you whether social, intelligent and wonderful creatures are to be freed from their chains and cages where ruthless people keep them." This I love.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar