Det var ju förjävla länge sedan jag skrev en bokrecension, & jag vill ju inte att folk inte ska tro att jag inte läser. För det gör jag. Läste tex precis ut den här lille blodpåsen: boken "Monster", av ekonomiprofessorn Micael Dahlén. Ledordet för boken är kort och gott seriemördare. So far so good! :D
Boken består främst av fem ganska trevliga presentationer och intervjuer med vår tids kanske mest kända seriemördare. Vi bjuds på fika med den japanske kannibalen Issei Sagawa som helst sonika käkade upp sin kvinnliga kurskamrat; vi får träffa den självbelåtna giftmörderskan Dorothea Puente; det samkvämas med skolmassakerns original gansta Wayne Lo; man får hänga med den bindgalne sektledarn Charles Manson och vi får morsa på mammamördarn tillika tjejtjusarn Peter Lundin. Ganska fina porträtt av skogstokiga mördare i deras egna hemmamiljö, där Dahlén samtidigt försöker gräva i fankulturen kring dem. Han talar med mördarnas hängivna fans & får se nakenbilder å kärleksbrev beundrare skickar till mördarna i fängelset. Lite chockerande är det allt bitvis. Mörkrädd blev jag faktiskt, särskilt av den omåttligt obehagliga japanen, som idag arbetar som matrecensent. Only in Japan! :O
Men varför intresserar sig en ekonomiprofessor för dessa mångmördare? Frågan känns faktiskt riktigt befogad. Även om jag verkligen uppskattar det charmigt skrivna avsnittet om kannibalen Issei's mustiga flerdagsmiddag eller att porträttet av Charles Manson känns så levande att man nästan glor själv in i sektledarns ögon, så kvarstår ändå frågan - vad är poängen med den här boken?
Den känns så... sensationell. Lite som att googla wikipedia på respektive mördare & sedan kombinera det med en drös intervjuer på youtube, liksom för att gotta sig. Eller ska vi likna det vid snabbmat? Man får sitt behov stillat, men efteråt känner man sig ganska däst & inte ett dugg fräsch. Jag känner att jag inte vet så mkt mer om vare sig dessa mördare eller de bakomliggande strukturen kring den absurda idoldyrkan en känd mördare otvivelaktigt får. Dahlén dedikerar visserligen nästan en tredjedel av boken i något slags halvtappert försök att analysera popkulturens mördarglam men jag lämnades helt oupplyst. Den delen av boken var tyvärr allra tråkigast - jag skummade igenom den.
Eller som Sofia sa: "Det är märkligt att skriva en bok om att det är märkligt att det skrivs böcker om seriemördare".
Så vad säger man? Första delen av boken: Yay! Andra delen: nay. Det blir en trea:
Boken består främst av fem ganska trevliga presentationer och intervjuer med vår tids kanske mest kända seriemördare. Vi bjuds på fika med den japanske kannibalen Issei Sagawa som helst sonika käkade upp sin kvinnliga kurskamrat; vi får träffa den självbelåtna giftmörderskan Dorothea Puente; det samkvämas med skolmassakerns original gansta Wayne Lo; man får hänga med den bindgalne sektledarn Charles Manson och vi får morsa på mammamördarn tillika tjejtjusarn Peter Lundin. Ganska fina porträtt av skogstokiga mördare i deras egna hemmamiljö, där Dahlén samtidigt försöker gräva i fankulturen kring dem. Han talar med mördarnas hängivna fans & får se nakenbilder å kärleksbrev beundrare skickar till mördarna i fängelset. Lite chockerande är det allt bitvis. Mörkrädd blev jag faktiskt, särskilt av den omåttligt obehagliga japanen, som idag arbetar som matrecensent. Only in Japan! :O
Men varför intresserar sig en ekonomiprofessor för dessa mångmördare? Frågan känns faktiskt riktigt befogad. Även om jag verkligen uppskattar det charmigt skrivna avsnittet om kannibalen Issei's mustiga flerdagsmiddag eller att porträttet av Charles Manson känns så levande att man nästan glor själv in i sektledarns ögon, så kvarstår ändå frågan - vad är poängen med den här boken?
Den känns så... sensationell. Lite som att googla wikipedia på respektive mördare & sedan kombinera det med en drös intervjuer på youtube, liksom för att gotta sig. Eller ska vi likna det vid snabbmat? Man får sitt behov stillat, men efteråt känner man sig ganska däst & inte ett dugg fräsch. Jag känner att jag inte vet så mkt mer om vare sig dessa mördare eller de bakomliggande strukturen kring den absurda idoldyrkan en känd mördare otvivelaktigt får. Dahlén dedikerar visserligen nästan en tredjedel av boken i något slags halvtappert försök att analysera popkulturens mördarglam men jag lämnades helt oupplyst. Den delen av boken var tyvärr allra tråkigast - jag skummade igenom den.
Eller som Sofia sa: "Det är märkligt att skriva en bok om att det är märkligt att det skrivs böcker om seriemördare".
Så vad säger man? Första delen av boken: Yay! Andra delen: nay. Det blir en trea:
9 kommentarer:
Bara en trea, hmm...annars hade det definitivt varit en bok av intresse :)
Jag håller fan med dig! Första kapitlet var bra. Sidorna rullade på, men även jag tröttnade vid tredje kapitlet och så här i efterhand är jag osäker om jag verkligen läste sista sidorna. Synd, för jag var jävligt taggad på att läsa den när den väl kom. Nåväl, vad är väl en bal på slottet?
/Bela
Miss Anthropia - Ja tyvärr... lite besviken själv. Men läs den för kapitlen om mördarna, & ha inga förväntningar på den "analytiska" delen. Då kan du säkert bli ganska nöjd ändå :)Om du vurmar vör seriemördare & vill ha ngt som jag iaf tycker verkar SKITBRA så är det "I Huvudet På En Seriemördare". En kloss som bygger helt på sjupgående intervjuer av mördare, pedofil & våldtäktsmän. Inte läst den än, men den står på kö! :D
Bela - hurra, du är den tredje jag pratar med som uppfattar boken precis på samma sätt. Kul i början, så tråkig så man knappt orkar läsa klart i slutet. Synd! Men kolla boken jag rekommenderade i kommentaren ovan! Har du läst den?
Trea är ju helt ok. Denna kanske man skulle kolla upp...
Har du läst Glenn Lauritz Anderssons “Jack Uppskäraren”? Den var rätt bra tyckte jag.
sv: Nej, den har jag inte läst. Bra, jag behöver en bra bok att läsa! Tack och bock! :D
Bela - åååh läs den & återkom med vad du tycker? Jag funderar på att läsa den nämligen. Men som sagt - jag varnar för att den verkar extremt obehaglig. Jag smygläste bara lite på bibblan som sagt, & det var jobbiga grejer som kom fram från intervjuerna med gärningsmännen alltså. :/
Septikemi - nej det har jag inte! OooOo Den ska jag kolla upp! Jag gillar Jack Uppskäraren generellt, så varför inte? :D Har du hört om teorin att han dödade kvinnor med namn ur bibeln? Är det med i boken du läst?
Ja trea fick den för att intervjudelarna är underhållande... andra delen av boken fick typ... en etta? :(
Nej den teorin är inte med vad jag minns! Fast bibliska namn är ju rätt vanliga så det är väl inte så svårt :P
Septikemi - Fan, nu kan jag inte hitta den teorin när jag googlar! Skumt. Men hörde nånstans att ngn tänkte att alla namnen överenstämde med ngt i bibeln, vaddetnuvar. Tom i rätt ordning! Men som du säger - bibliska namn var ju på modet på den tiden.
Skicka en kommentar