En satanisk herrklubb

Ni vet känslan av total upprymdhet när man står inför någonting som man är helt säker på kommer bli alldeles fantastiskt? Precis så kände jag när jag äntligen lyckades få tag på en bibliotekskopia av boken Dumasklubben, skriven av spanjacken Arturo Pérez-Reverte. Det här är alltså boken som är förlagan för filmen The Ninth Gate, som jag ÄLSKAR. Filmen är som bekant ett frosseri i gamla böcker, kopparstick, satanism, mystik, mord & bakgator i Paris. Det här är öppet mål, tänkte jag när jag väl hade boken i min hand. Den här boken kommer tillfredställa min suspekta boksmak till max. 

Nu har jag äntligen läst ut den. Dags för recension!

Dumasklubben är skriven av en person som fullkomligt älskar litteratur, skriven för en läsare som känner precis likadant. Boken är en kärleksförklaring till de stora författarna & flirt med den väl bevandrade i litteraturens heliga land. Pérez-Reverte har ett underhållande språk med en ständig glimt i ögat, man får följa med in på muggiga pubar, dricka fin gin, uppleva Paris & mysa loss i dammiga bibliotek med gamla djäulsdyrkarhandböcker från förr - allt i sällskap av bokjägaren Lucas Corso. So far so good.

Men så händer det där jävliga... jag upptäcker plattityderna: "Vargliknande grin". "Blodröda naglar". Och jag blir genast trött & lite kränkt. Jag vet inte vad det är - förmodligen upplever jag författare som jävligt lata, om de på allvar inte kan ge målande beskrivningar utan att använda sig av standardfraser och klichéer. Och jag blir förbannad för att jag som läsare förväntas godta dessa standardfraser och klichéer. För det gör jag inte!

Dessutom ger Pérez-Reverte mig ytterligare en unken eftersmak: han lyckas med konststycket att vara gubbsnuskig precis på gränsen till det uthärdliga. Boken skrevs 1998, så farbror Pérez-Reverte kan inte skylla på generationsklyftor. De två kvinnor vi träffar mer än i förbifarten penetreras med gubbsnuskögonen - utdragna beskrivningar av diverse kroppsdelar, svällande urringningar & plutiga läppar. Det blir JÄVLIGT Benny Hill av alltihopa. Ständigt dessutom. Det är det här som suger med sexism - vi är som läsare så jävla vana vid att kvinnliga karaktärer alltid presenteras på ett nerdreglat, inbjudande fat att vi inte ens reflekterar över det - medan manlig nakenhet, sensualism eller sexighet fullkomligt uteblir. Det är liksom inte skrivet för ett kvinnligt öga.

Är min rage slut här? ÅNÄ! Tillåt mig avrunda med en sista, stor irritation med den här boken. Det är nämligen så att den är illustrerad med diverse kopparstick. Iden är fullkomligt fantastisk - man kan som läsare följa med & se de mystiska bilderna som tillsammans utgör nyckeln till gåtan. Det är bara det att kopparsticken ser så in i helvete moderna ut att jag inte köper det. Låt gå för att jag är pervers konsument av 1400- & 1500-tals kopparstick & ett lekmannaöga kanske inte alls ser bokens kopparstick som särskilt uppenbart moderna. Men JAG gör det, & jag kunde inte skaka av mig det.

Så i sann pedagodisk anda kommer nu en jämförande studie! :D Nedan följer en blandning av äkta kopparstick från 1400- & 1500-tal samt de "falska" sticken från boken. Nog ser man om man studerar det lite närmare att Dumasklubbens kopparstick verkligen inte alls är tidsenliga:

Ja, ni ser ju! Håller ni med mig, iallafall lite? :D

Hursomhaver. Jag tänkte avsluta med något jag aldrig trodde jag skulle skriva, men i det här fallet måste det ske: filmen är nog fanimig bättre än boken. Faktum är att jag är sugen på att se filmen på nytt, nu när boken ÄNTLIGEN är färdigläst. (Det tog månader... burr...). Dessutom är jag extremt osugen på att någonsin läsa något av signore P-R igen.

Nä... det blir inget imponerande antal Shane MacGowans den här gången: