Jag älskar diskussioner som blir som långa, oförutsägbara pärlband. Som igår, med Rulle.
Jag tror att det började med att vi pratade om djur. Det är mest troligt - vi pratar mkt om djur :D Från djur till människa, människa till vår tid här på jorden. Osv osv.
Vi pratade iallafall om Carl Sagan: Carl Sagan är nog den enda i världen som kan förklara saker, som man rimligen egentligen inte kan fatta. Heja Carl Sagan! Iallafall, Carl Sagan har tex beskrivit att det faktiskt är möjligt med tidsresor - om man kunde resa i ljusets hastighet. Att ljuset färdas snabbare än tiden, & därför skulle alla man känner ha åldrats kraftigt eller dött om man reste snabbare än ljusets hastighet, när man väl kom tillbaks efter en resa som kanske bara varit en timme för en själv. Typiskt sådant där som man aldrig kommer fatta, men ändå. Men folk har fattat sånt där i alla tider. Da Vinci var redan för 600 år sedan & nosade på saker som ljusets hastighet.
Det finns så mkt som man aldrig kommer förstå, trots att vi alla sitter med varsin hjärna med enorm kapacitet. Jag kommer aldrig förstå tex hur jetplan kan resa snabbare än ljudet. Rulle berättade att när ett jetplan korsar ljudbarriären, så FYSISKT SER MAN när den gör det :O Titta:
Hur kan LJUD bli fysiskt synbart?! Det förstår inte jag.
Jag kommer heller aldrig förstå hur vi kan veta någonting om hur dinosaurierna såg ut, färgmässigt? Vi har ju bara funnit fossiler, i vissa fall benbitar - hur kan vi veta att alla dinosaurier inte var tex knallrosa? :D Jag vill gärna tänka att Tyrannosaurus Rex var rosa. Stora, farliga... & CHOCKROSA! GÄRNA! :D
Tänk om det har funnits kolonier med djur, som varit lika smarta som vi, långt innan vi ens fanns? Jag föreställer mig helst ett gäng små coola gnagare, som efter evolutionens utveckling, hade samma kapacitet i sin hjärna som vi har? Som filosoferade tillsammans, spanade ut i rymden & funderade över ljusets hastighet eller liv på andra planeter. Men vad som helst kan ju ha hänt - kanske en rosa Tyrannosaurus Rex kom förbi, trampade snett & råkade krossa jordhålan dessa smarta gnagare bebodde? MAN VET JU FAKTISKT INTE!En sak till som man knappt vet någonting om är ju rimligen rymden. Vi kan bara teoretisera kring den, inte samla egentlig fakta eftersom vi har inte kapacitet nog att kunna resa längre än små fjuttresor åt olika håll. Vad vi vet är att rymden är oändlig. Men att ens föreställa sig något som oändligt, det klarar knappt våra hjärnor av. Man kan liksom inte riktigt godta det. Men ponera att det är oändligt - då måste man ju i stort sett vara dum i huvudet för att inte godta att det måste finnas liv på fler ställen? Chansen att vi skulle vara det enda liv som uppstått på en oändlig spelplan, är ju långt mkt mer orimlig än att det skulle finnas liv på fler ställen? Skulle planeten jorden verkligen vara den enda platsen där, genom en mängd sammanträffanden, det skulle uppstå liv, som apor, träd, vatten, hamstrar, hundar, maskar mm? Nä, det är ju långsökt att tänka så.
En sak till! Tänk om det ute i rymden finns HELT ENORMA planeter, gigantiska planeter, med levande varelser på som är minst lika utvecklade som vi? Men planeter som är så förbannat stora att vi inte ens kan se dem? Tänk om vi är som små små dammkorn i jämförelse med andra planeter? Tänk om det finns en massa välutvecklat liv på en massa av dessa jätteplaneter därute, men anledningen till att vi aldrig får kontakt med dem är för att vårt lilla jordklot är FÖR LITET, att dom inte ser oss? :D ELLER tänk om det finns massor med milky ways, planeter fullspäckade med liv därute, men att dom planeterna är för små FÖR OSS att se? Vi kanske åker förbi miljontals blue planets, men vi ser dem helt enkelt inte? :D SMå planeter som skickat ut massor med små farkoster med klassisk musik på & bilder på dem själv? Men vi kan itne se dem för de är för små, helt enkelt? Jag gillar verkligen tanken på en pytteliten planet, med en massa pyttepyttesmå djur på, som knatar runt & har det gott :D
Har man väl börjat tänka på sådana här saker kan det sluta var som helst. Tumregeln är dock att aldrig fundera på sådant här när man är riktigt bakfull. Min kära vän & ex Martin, grundade begreppet "rymdångest". Rymdångest, förklarade han, är något man kan drabbas av när man är riktigt, riktigt bakfull. När man är så bakfull att man på allvar inser hur fruktansvärt liten & betydelselös man är i universum :D:D Inget att leka med, med andra ord.
