"Lång omväg till ovän är, fast hans gård vid vägen vore; men till god vän går det genvägar, vore han än fjärran faren"

Så... det har varit en väldigt händelserik helg. Min fantastiska vän Jonny kom över från Skottland. Hans första visit någonsin i Sverige, & jag tror han blev nöjd. Han fick en vikingahjälm i plast & jag fick en skotsk mössa med inbyggt rött krull. Jag fick oxå whiskey samt Robert Burns samlade verk, Skottlands nationalpoet.


Jag hade samma kväll som Jonny anlände samlat folkmusiker & dansare på AIFUR, där vi käkade middag med Peter & Alex, drack oheliga mängder öl & det spelades folkmusik med vänner hela natten lång. Jag släpade med Jonny på vikingatida kremering som forskare anordnade i Gamla Uppsala vid kungahögarna. Jag tog med honom på stort folkmusikevent på Skeppsholmen, där han både lärde sig dansa polska (i kilt!) & grunderna i hur man spelar polska, samt lärde ut skotska reels på fiol till intresserade svennar. Stunderna vi hade över promenixade vi i Stockholm, hade fantastiska samtal på små pubar & skrattade nästintill oavbrutet. Jag retade honom för hans roliga dialekt & han i sin tur påpekade underligheter vi svenska har för oss. En perfekt duo :D

Jag hade lätt kunnat vara mycket bittrare över livets orättvisa än vad jag är. Två av mina absoluta favoritmänniskor bor ju så långt borta. Jag träffar dem inte så mycket, & tillåter jag mig skulle jag lätt bli väldigt deppig över all tid som jag inte kan spendera med dem, alla samtal som riskerar att aldrig bli av, alla missade skratt, alla roliga upplevelser man skulle velat dela, alla saker jag inte kan visa dem.

Men det är omöjligt för mig att enbart tänka så. Istället ser jag mig som en första klassens guldgrävare, som genom resor & år lyckas sila fram två så jävla grymma individer från allt mänskligt grus & skräp som finns i världen. Det spelar mindre roll att de inte bor i samma land som jag, även om det suger. Jag är så sjukt lyckligt lottad som ens har fått träffa dem (tänk om jag gått igenom hela livet utan dem?! Otänkbart!). För varenda gång man får sitta där med en öl i min näve & min gamla vän mittemot - det är helt jävla priceless.

"Tuvorna gungade och vek sig under hans tassar, svarta vattenhål glodde som ögon ur starren"

Jag har alltid älskat Tove Jansson. De klassikerna i all ära – men mina favoriter är de lite senare muminböckerna som Tove Jansson skrev. De utspelar sig visserligen i mumintrollens hemmavärld men de cirkulerar runt andra gestalter - många nattsvarta & osande av ångest. På många sätt känns det som att Tove Jansson förberedde en som barn på det litet svårare genom dessa böcker. Många säger att hennes böcker skrämde dem när de var små, att de tyckte de var läskiga & litet farliga. Det tyckte jag också – jag ÄLSKADE böckerna just därför :D

Min absoluta favorit är novellsamling är "Det osynliga barnet". Den är en underbar samling berättelser som ensamhet, existentiell ångest, materialism, rädsla för mörkret & medlidande - men också om möten, vänskap & de små tingen i livet. Jag tycker nästan inte man kan kalla den en barnbok. Kanske snarare en vuxenbok för barn. Jag ärvde "Det osynliga barnet" av min mamma & den står fortfarande på bästa platsen i min bokhylla.

De berättelser jag älskar är ”Hemulen som älskade tystnad”, ”Vårvisan” och ”En hemsk historia”. Men den jag gillar kanske allra mest är ”Filifjonkan som trodde på katastrofer”. Den handlar kort å gott om kraftfull paranoia & ganska avancerad jävla dödsångest:

Det var för vackert väder, det var onaturligt. Nånting måste hända. Hon visste det. Nånstans bakom horisonten samlade sig något mörkt och förfärligt – det arbetade sig upp, det kom – fortare och fortare…
Man vet inte ens vad det är, viskade filifjonkan för sig själv. Hela havet blir svart, det mumlar – solskenet slocknar…
Hennes hjärta började dunka och ryggen blev kall, hon snodde runt som om hon hade haft en fiende bakom sig. Där glittrade havet som förut, solreflexerna dansade på bottnen i lekfulla åttor och sommarvinden strök tröstande över hennes nos.
Men det är inte lätt att trösta en filifjonka som gripits av panik och inte vet varför (s.38).

Tove Jansson är en boss på att beskriva den väldigt lilla varelsen. Eller den riktigt ensamme varelsen. Hon kan det här med skräcken för det okända, eller längtan efter ett egenvärde. Att porträttera (den personliga) katastrofen i ett annars lugnt liv. Och jag ÄLSKAR att nästan alla varelser i hennes böcker har nos och svans <3

Det var därför med lite extra glädje jag råkade hitta så fina saker idag! På NK finns numera en egen Mumin-avdelning! Jag köpte ett skitfint limited edition glasögonfodral med mina favoritkaraktärer Vifslan & Tofslan på. Samt en ny musmatta! All in black, off course... :D

De finns fantastiskt fina brickor också, som verkligen förkroppsligar Tove Jansons ganska läskiga, nattsvarta fantasivärld: 

Ny bricka slår jag till på nästa gång! :)

Har någon förresten läst Tove Janssons sista muminbok "Sent i november"? Är den darknezz & lite läskig den oxå? Jag är sugen, för den har jag aldrig läst mig veterligen. Jag är också sugen på hennes samlade vuxennoveller "Meddelande" men jag har ingen aning om Jansson är lika bra på vuxenlitteratur som hon enligt mig är på barnböcker...