WHATS THAT NOISE!

Gråtande/klagande barn är kanske det värsta jag vet. Jag står inte ut med dem, jag kan inte vara förstående & jag utdömer genast modern som en inkompetent egoist som skaffade ungen för att rädda ett redan halvtaskigt äktenskap. Ibland, när jag tex är på mitt jobb, eller ombord på det publika färdmedel & möts av en storgrinande unge, tar jag till ungefär samma metoder som jag gör med en ouppfostrad hund. Jag möter ungens blick & stirrar helt enkelt ut lipsillen tills den slutar gråta. Reaktionen kommer oftast ganska fort - jag tror ungen på ngt plan inser att det är jävligt olämpligt att stortjuta mitt bland främmande människor, för de slutar oftast grina å ser istället nästan skamsna ut, efter mitt tilltag. Jag vill gärna tänka att packleader-mentalitet a la Cesar Milan är applicerabart på småglin också.


F.ö förstår inte jag varför människobarn överlag är så jävla högljudda? Det är helt oförenligt med minsta lilla överlevnadsdrift vi alla fötts med. Det finns knappt några andra djurbäbsiar som skriker & gör väsen av sig så jävla mkt som våra rosa russin. VARFÖR? Jag kan förstår instinkten Skrika Jävligt Högt Om Mamma Är Utom Synfält, den kan jag respektera hos spädbarn/småbarn. Men att skrika fast mamma är precis brevid, det är helt ologiskt. I en djungel hade den ungjäveln blivit uppnosat av närmaste rovdjur med knorrande mage DIREKT.
Fast det kanske är just det som är problemet. Civilisationsprocessen för oss människor har tyvärr medfört konsekvensen att knytet med högljudda gener inte blir lejonmat, utan tillåts frodas, väl skyddade & storlipande i sin morsas famn.

Fan vad tröttsamt. Jag tänker iallafall fortsätta låta dem få veta vem bestämmer. Vem som är packleader. DJUNGELNS LAG!