En jävla bra, och rätt skrämmande dokumentär. Creationisterna, framförallt i USA, är mer än lovligt läskiga. Och Dawkins framkommer som en ganska trevlig prick, typen man gärna skulle ta en öl med och prata djupheter.
Men det jag inte riktigt kan komma till rätta med, rent filosofiskt, är den enorma konflikt som råder mellan creationism och darwinism. Dessa två porträtteras som varandras totala motsatser. När Dawkins talar med en präst av Church of England framkommer problematiken i att om nu Gud skulle skapat de fysiska lagarna och därmed också evolutionen, så måste han ju ha gjort misstag från början och hela tiden tvingats "rätta till" sina skapelser, ergo evolutionens utveckling. Hans fysiska lagar kan med andra ord inte vara perfekta eftersom de kräver ständiga förbättringar och därmed är Gud felbar i sitt uppfinnande, inte alls den perfektionismens Gud som kyrkan vill se honom. Prästen skruvar sig inför resonemanget och Dawkins konstaterar i dokumentären nöjt att han krossat kyrkans
argument.
Jag tycker att den här diskussionen påminner om frågan "Är Gud allsmäktig?", som iaf jag hade som diskussionsfråga på religionslektionerna i gymnasiet. Upplägget med frågan är som följer: svarar man ja på denna frågan (gud ÄR allsmäktig), måste man därmed godta det faktum att Gud inte kan vara alltigenom god, eftersom om han var allsmäktig OCH god skulle inte all smärta, lidande och hemskheter existera på jorden. Var Gud god OCH allsmäktig skulle inte onda ting hända, menar man. Det skulle ju inte en god gud tillåta. Alltså är Gud antingen ond, eller helt enkelt inte allsmäktig. Det här är en fråga som kyrkan har lika svårt att krumbukta sig ur som frågan om evolutionsteorin.
Men jag tycker ändå att det kan finnas ett tredje sätt att se på både evolution VS creationism samt allsmäktighetsfrågan. Jag kom att tänka på det när jag tittade på dokumentären. Låt oss säga, att skapelsen från början var ungefär som ett frö som Gud planterade. Eller flera frön. Han planterade för att se vad som hände, utan att egentligen ingripa mer än att möjligen vattna lite då och då. Han kanske är en halvt ointresserad, men dock allsmäktig Gud? En Gud som halvhjärtat betraktar sin skapelse, tycker om den men egentligen inte befattar sig särskilt mycket med den. Som relationen man har till en blomma som är kul i början när man ser den växa, men som sen inte är lika spännande längre. Evolutionen kanske är fröets utveckling till fullvuxen växt, en process Gud satt och tittade på med visst intresse, av ren nyfikenhet?
Det här skulle också förklara om Gud var ond eller inte. Låt oss säga att han planterade det där fröet, det växer upp till en ganska makaber blomma som han då och då vattnar. Låt oss säga att han tillslut mer eller mindre glömmer bort sin skapelse. Han glömmer att vattna, prata med sin växt och kanske byta till en större kruka. Alla som haft blommor hemma vet ju att om man glömmer att vattna så gör man inte det för att man är ond eller sadistisk. Man helt enkelt glömmer.
Om universum nu är ändlöst, om nu jorden är den enda platsen i universum med långt utvecklat liv, kanske man kan jämföra jorden med en krukväxt Gud placerat ut i sin ändlöst stora universumbostad, i ett av alla sina ändlösa antal rum? Och helt enkelt mer eller mindre glömt bort den. Inte av ondska, elakhet, eller så. Han är helt enkelt inte lika intresserad längre, och dessutom är det lätt att glömma bort saker i en så stor bostad som rymden? Vi kanske bara är ett nyckfullt experiment som överlevt långt mycket längre och mer utsökt än vad Gud trott. Ungefär som den där lilla kaktusen man förvånad hittar levande i ett skåp någonstans, trots att den stått utan vatten, sol och kärleksfulla samtal hur länge som helst?
---
Vill man f.ö läsa om ett helt fabulöst försök att sammanväva skapelseberättelsen med evolutionen, relationen mellan en Gud och människan, mellan himmel och helvete, djävul och gud, så ska man - något förvånanade kanske - läsa Anne Rices bok "Memnoch The Devil". Hon har faktiskt lyckats väva ihop kristen teologi med en rätt trolig evolutionär skapelseberättelse. Dock får ni stå ut med lite vampyrinslag i början av boken - det är ju trots allt Ann Rice som skrivit ;D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar