Måste faktiskt tipsa som säsong 2 av SVT's produktion JORDSKOTT. När jag såg säsong 1 älskade de första avsnitten, men blev sedan arg och besviken av resten - man tappade något av magin.
Men säsong 2 har nästan med allt jag saknade i säsong 1. Den är mörkare, mer gritty, konstigare och mer ond bråd död. Det är mindre skog och mer Stockholms stadsmiljö vilket ger en klar Ajvide/"Låt den rätte komma in"-vibe. Inte ofta man säger detta men - säsong 2 är bättre! Jag älskar Göran Ragnarstam (som alltid) men min nya favoritskådis är tveklöst Anna Bjelkerund som spelar Evas mentalsjuka mamma. Hon är ju så SJUKT JÄVLA GRYM. Varför har jag aldrig sett henne tidigare?!
Hela säsong 1 finns på svtplay, samt de senaste avsnitten i säsong 2. Nya avsnitt släpps varje torsdag.
Lyssnade på SR's "Duktiga pojkar och misslyckade män" (rekommenderas). Tankarna började spinna. LET THE RANT BEGIN! :D
❧
Jag pluggade genusvetenskap när jag var i 20-års åldern. Det var kanske det bästa jag gjort för att förstå hur allt hängde ihop, allt det där som skavde, som gav mig magont, som jag inte förstod. Redan då, på Universitetet, hävdade jag ofta i klassdiskussioner att patriarkala strukturer inte är något som alla män alltid tjänar på. Jag minns att det ofta blev hetsiga diskussioner kring den frågan. Det var många som inte höll med mig.
Men alltså. Patriarkatet drabbar ju både kvinnor och män. Att vi inte får fortsätta vara de individer vi föds till. En tuff högljudd flicka tystas ner - en känslosam, tystlåten pojke ignoreras eller hånas. Du ska passa rollen som det du har mellan benen dikterar för dig.
Såhär:
Patriarkatet har skapat två teaterroller som en viss procent av befolkningen kan spela utan någon som helst problem då rollen överensstämmer med deras egna personlighet. Men alla som inte passar perfekt för den förväntade teaterrollen har desto svårare att maka sig in i kostymen. Vissa desto svårare än andra. Majoriteten av oss tror jag har skalat av delar av vår egen personlighet för att bättre passa in på den där teaterscenen. En teaterscen där vi också lär oss exakt vad vår teaterroll ska vara attraherad av. Vi lär oss att kvinnorollen ska vara vacker, mjuk, tillgänglig, omhändertagande & undergiven. Vi lär oss att mansrollen ska vara stark, självständig, skyddande, presterande & dominant. Men var hamnar alla dessa människor som har vissa delar av BÅDA teaterrollerna? Som är mjuka OCH självständiga, eller starka OCH undergivna? Oavsett kön?
Män som kvinnor har tillsammans byggt patriarkatet. När vi kvinnor alltid förväntar oss en viss manstyp (stark, aggressiv, högljudd, dominant), cementerar vi patriarkala strukturer. Precis samma sak omvänt.
"Alla accepterar kvinnlig svaghet men ingen accepterar manlig svaghet"
Själv får jag väl erkänna att jag generellt sett tycker om samma människotyp hos män som hos kvinnor. Jag gillar en mix av de två teaterrollerna, kvinnligt och manligt, oavsett kön. Jag tycker om människor som överraskar, som har många färger i paletten. Människor som är självständiga, orädda att synas eller höras, men samtidigt är väldigt snälla & empatiska. Jag tycker om lugna, finstämda människor med extremt starka åsikter eller skinn på näsan när det behövs.
Själv ogillar jag plattityder i människor. Endimensionella människor är sällan särskilt intressanta. Självständiga orädda högljudda människor som saknar empati är faktiskt bara motbjudande. Snälla empatiska människor som är tysta, rädda och osynliga är fint, men också ganska uttråkande. Jag vill bli överraskad! Teaterrollerna Man/Kvinna tar bort allt detta! Gör oss platta & färglösa.
End of rant.
