Seriemördarna tar över mitt liv!

Är det faktum att jag i stort sett ENDAST spenderar vaken tid med seriemördarpoddar, blodiga mordfallsdokumentärer scrollandes på wikipedia om diverse seriemördares privatliv ett tecken på kraftfull verklighetsflykt? I dont know. Men jag spenderar så mycket tid med kannibaler, styckmördare & psykopater just nu att jag börjar bli oroad för mitt eget sinnestillstånd.

Varför är man ens så EXCEPTIONELLT intresserad av dessa sjuka jävlar vider till människoliv? Jag har vänner som ABSOLUT INTE vill prata seriemördare med mig, & egentligen förstår jag ju varför (bcuz vidrigt) men så samma gång kan jag inte förstå varför inte alla delar det här bizarra intresset.

Ända sedan man började fatta böckerna mamma läste för en när man liten, var jag hysteriskt fascinerad av de onda karaktärerna. Ju ondare fiktiva karaktärer desto bättre. Häxor, onda trollkarlar, spöken, vampyrer, bad asses i fantasyböcker, DJÄVULEN. Allt sådant stod ju högst på en fascinationslistan. Jag kan verkligen inte förklara varför - förutom möjligen det enkla konstaterandet att ONDSKA ÄR TUFFT. Iallafall i den fiktiva världen.

Ett varningstecken för att jag vurmade för ondska på allvar var när jag började hysa kärlekskänslor för ondingar i spröd ålder. Jag tyckte tex att Odjuret var MYCKET SNYGGARE som just odjur, istället för när han omvandlas till töntig blondin i slutet av Disneyfilmen "Skönheten & Odjuret". Jag hyste kärlekskänslor i smyg för Darkness i fantasyrullen "The legend". Jag blev HYSTERISKT förälskad i Gary Oldman som Dracula i rullen "Bram Stokers Dracula", känslor som ännu inte svalnat det minsta.

Vurmen för ondska är väl med andra ord ett faktum sedan tidig ålder, för min del.

Men fiktiva gestalter som personifierar ondska i utseende, fashion statement och symbolik är ju en sak. Man insåg ju under sin uppväxt tids nog att dessa entiteter inte faktiskt existerar på riktigt utan snarare springer ur mänskligt behov av att gestalta ondska som tydliga motpoler till godhet. Skurkar som symboliserar ondska i sin mest rena, enkla form. En visuellt tydlig fiende, som signalerar lagtillhörighet rent fysiskt i kläder, utseende och bakgrund. Drömfienden skulle man kanske kunna hävda till och med.

Det blir ju betydligt läskigare när man inser att människor som egentligen fötts goda, eller iaf fötts som någorlunda oskrivna blad, utvecklas till att bli onda PÅ RIKTIGT. I verkliga livet, mitt ibland oss. Det är ju här som seriemördaren kommer in. Seriemördaren är the bad guy cleverly disguised as a human, som görs obeskrivligt vidriga och onda saker.

Jag misstänker att det här är den röda tråden till mitt hysteriska intresse för seriemördare. De är ju verklighetens ondska, och är i min värld miljoner gånger mer skrämmande än in your face-ondingar som Darkness eller Dracula, som istället har en poetisk och ofta sorgsen charm kring dem. Seriemördare är ju per definition djupt ocharmiga varelser. Jag när något slags gnagande, och många gånger irriterande, behov av att FÖRSÖKA FÖRSTÅ. Läsa detaljer om morden, deras Modus Operandi, om mördarens barndom, vad som fick "bägaren att rinna över" i deras allt som oftast patetiska liv.

Det är helt klart ett problem för mig, som personligen är en hysteriskt godhetsvurmande person med osunt stor portion empati, att ständigt läsa om dessa jävligt elaka personer. Avsaknad av empati är en av de läskigaste saker jag vet. Det finns nog ingenting jag tycker är läskigare. Kanske är detta ytterligare en anledning till min besatthet - jag vill FATTA hur i helvete man kan ta sig rätten att kidnappa, tortera och döda andra människor.

Det finns saker jag läst & sett som jag önskar att jag aldrig läst eller sett. Jag minns en gång på biblioteket vid Medis i Stockholm när jag letade efter boken "Monster". Jag hittade en annan bok med liknande titel, som visade sig vara djupintervjuer med mördare och sexualförbrytare, gjord av en kriminalpsykolog eller något liknande. Den halva sidan jag råkade slå upp & läsa i den boken ångrar jag fortfarande att jag läst. Det var så jävla vidrigt. & då ska man komma ihåg att det var nån helt okänd förbrytares historia, som inte på något sätt hamnar i närheten av De Värsta Mördarsvinens hall of fame.

Trots detta så fortsätter jag gräva ner mig i seriemördartrivia. Jag försöker undvika pedofil- och djurplågarsvineri. Men allt annat går tydligen bra. Men jag har börjat undra om den här besattheten är något som egentligen är extremt osunt jag borde sluta med. Men hur slutar man med något man varit fascinerad av hela ens liv? I DONT THINK I CANT! IM AN ADDICT!!! Jag kanske borde ta upp det här med någon av mina psykologkompisar, även om jag är rädd för vad de ska svara :D

Som en del i min terapeutiska bearbetning av mitt absurda intresse tänkte jag dela med mig av mina bästa fynd i mördardjungeln till fellow addicts därute. Jag börjar med att rekommendera mina favoritavsnitt från några mördarmysiga podcasts:

• "Styckmordet i Askersund del 1" en EMINENTA svenska "Rättegångspodden". 
• "Styckmordet i Askersund del 1" en EMINENTA svenska "Rättegångspodden". 
• "Ed Kemper - a bit of a bumblebe butt part 1" från min nuvarande favoritpod "Last podcat on the left".
• "Ed Kemper - momendorf part 2" från min nuvarande favoritpod "Last podcat on the left".
• "The greenriver killer part 1" från podden Serial killers.
• "The green river killer part 2" från podden Serial killers.

Sleep tight, dont let the cannibals bite!