Just lean into the crack

Just nu känns det som att hela tillvaron står still. Filmiskt skitväder med tungt, blött regn. Isolerad som i en kupa, med förkylningen som elegant övergått till bihåleinflammation. Värdelöst tv-tittande. Underligt ihopkastade maträtter frankensteinbyggda av rester. Negligerad disk som växer. Total energilöshet. Tick tock.

& en av världens mest fantastiska människa, tillika nära dyr vän, ligger sen två dygn på intensiven. Hela mitt innanmäte bara sväller över av oro. Rädd+rädd+rädd. 
Tillåt mig förbanna hela jävla skiten. 

Nä, allt står still. Jag hade gärna tryckt på fast forward, om nu en sån knappjävel funnits.