Äventyr i Glasgow! Alba an Aigh

Jag vet inte varför jag har en sådan speciell känsla för Skottland. Jag antar att relationer med länder är litegrann som förälskelser. Det är de små detaljerna man blir förtjust i, som man längtar efter.
I skottlands fall är en sådan detalj iallafall inte deras cuisine. Men däremot är den skotska sociala folksjälen det. Skottar må vara djävulskt härdade av livets hårda skola men de är fruktansvärt generösa, kontaktsökande på rätt sätt & jävligt glada. Lite som Staffordshire Bullterriers i människoform. Utöver folket är extremt vacker natur, världens godaste öl & fantastisk folkmusik också en bonus.

Sen kanske just jag har haft tur med att träffa väldigt bra skottar också. Jag & Jonny har känt varandra i snart 8 år. Vi började prata musik över nätet & sedan spelade hans psychobillyband på det famösa rockers/bikers stället Ace Café i London när jag bodde där. Det första han sa, på skotsk dialekt jag knappt förstod, då vi sågs irl för första gången var: "Oh my god, I thought you would be 3 metres tall & a little bit scary. But you're tiny & really nice!"

Den första bilden som togs på oss första gången vi sågs! :D

Sen dess har vi varit det bästa av kompisar :D Jonny hamnade nästan direkt i den där kategorin av människor man misstänker att man alltid kommer hålla kontakten med. So far so good! :D

Jonny är extremt bra på 3 saker: han kan allt om skotsk historia, han är extremt rolig & han är en jävel på att spela fiol. Han har dessutom en nästintill obegriplig skotsk dialekt. Det tar alltid cirka 1-1,5h innan jag börjar förstå någorlunda vad han säger, då vi ses.

När jag & Peter beslöt att åka till Glasgow för att se The Wolfe Tones visste jag att Jonny skulle joina. Inte nog med att han hämtade oss på flygplatsen mitt i natten med stora goodiebags med Innis&Gunns inslagna i rosetter & märkliga chips med inhemska smaker. Han tog dessutom med sig sin fiol & släpade med oss på Glasgows äldsta pubar innan spelningen, där vi träffade Joey & Gerry! Där fick jag & Peter dricka skotsk ale & lyssna på folkmusik. Magiskt! Kunde inte vara bättre förfest inför Wolfe Tones spelning.

The scottish Goodie Bag Of Doom! :D

Peter är jävligt nöjd

Jonny & hans vän Joey spelade så fiolerna nästan tog eld. Tur med svalknade öl

Om vi säger såhär. Jag & Peter trodde att Wolfe Tones spelningen skulle bestå av några hundra pers, på ett litet myspysigt spelningsställe. & att medelåldern skulle vara ungefär 60 bast.

Vi hade fel. Det var utsålt. 3000 biljetter sålda. Utanför spelningsstället kryllade det av poliser & den ringlande kön bestod av 70% fulla & jätteglada fotbollsfans i vår ålder, som redan skrålade Wolfe Tones för fulla halsar. Jag var i himlen! :D Spelningen var precis allt jag kunde drömma om - kombinera en riktigt röjig punkspelning med en fotbollsmatch. Så var det. Jag har ALDRIG blivit så nerskvätt med öl i hela mitt liv. :D Det var underbart! & gubbarna i bandet var vid fantastisk vigör - jag fick skråla med till alla mina favroitlåtar, gubbarna höll igång i mer än 2 h! Guinness IS good for ya! :D

 

Ja ni kan ju föreställa er lyckan. Fy fan vad mäktigt. Jag säger som jag alltid sagt: har man inte lite blåmärken efter en spelning, då var det en dålig spelning. 

Efter att jag shoppat t-shirts & skiva åt Markelius gick vi i samlad tropp vidare till en bar där kvällen fortsatte ända tills den dessvärre tog slut. Den gör ju alltid det. :( Tar slut för fort alltså. 

Ljugarbänken :D

Det är alltid med lite sorg i hjärtat som jag lämnar mitt Alba. Vissa ställen känns bara lite mer som hemma än vad andra gör. Skottland ingår definitivt där. 

Mo chairdean choir, mòran taing!