Det har smugit sig fram genom åren, sakta sakta. Jag trodde för flera år sedan att det var något som skulle försvinna. Men icke. Ångesten har slagit klorna i mig med allt mer obönhörligt grepp... Ångesten varje gång det ringer någon på mobilen.
Missförstå mig rätt. Det är alltså inte den klassiska "okänt nummer"-ångesten. Det är kraftfull ågren VARJE GÅNG någon ringer, även älskade vänner eller familj. Jag ser att det ringer, får panik, stänger av ljudet & låtsas som att det regnar. Sedan kanske KANSKE jag ringer tillbaks vid ett senare tillfälle. Oftast hittar jag på usla ursäkter att jag inte kunnat svara, & smsar slugt istället. "Jag var i duschen, vad ville du?" eller "Kan inte svara just nu, smsa vad det gäller".
Alltså. Jag ÄLSKAR sms. Det löser alla problem. Jag fattar inte varför man ska prata i telefon öht. Det är ju skitjobbigt! Man måste avbryta allt man håller på med, man måste låta glad, man måste fokusera. Sms, däremot, är som ett mer respektfullt sätt att kommunicera på något sätt. Typ: "Hej hej, jag undrar följande, men svara när du har möjlighet no worries puss å kram", medan telefonen är: "HALLÅ SVARA MIG OMEDELBART SLÄPP ALLT DU HAR FÖR HÄNDERNA DET BRINNER FÖR FAN". Med andra ord: ångest.
Tyvärr fungerar inte mina sms-trick med alla mina vänner. Det finns vänner som, hör å häpna, VÄGRAR smsa. Det blir en jävligt ond cirkel: de ringer, jag vägrar svara, jag smsar, de vägrar smsa. :D Det är ett rent under att vi trots detta lyckas hålla kontakten över huvudtaget.
Jag vet inte vad denna extrema ångest egentligen handlar om. Psykologer verkar anse att det är introverta som hatar att tala över telefon? Men jag är verkligen inte introvert, snarare tvärtom. Fejs to fejs är jag oftast en riktig jävla pratkvarn. Men inte över telefon. När jag var teen hade jag inga som helst problem med att babbla över telefon. På den tiden ringde man sina kompisar, man smsade inte. Jag minns att jag pratade i TIMMAR varje dag med avlägsna kamrater, till lilla mammas irritation. Man bestämde telefontid & så ringde man varann. Och pratade. Varför var det så himla okej då, & inte nu? För att sms inte var ett option? JAG VET INTE!
Jag blir obekväm av att prata i telefon, nästan lite irriterad, vill bara att man snabbt avhandlar det som ska avhandlas & lägga på. Prata i telefon när jag är på halvdåligt humör är dessutom FULLKOMLIGT HORRIBELT JOBBIGT. Jag kan inte dölja mitt humör, särskilt inte på min röst. Jag är ju inte alls arg på den som ringer, men jag kan inte dölja att jag vaknat på fel sida & blir rädd att personen som ringer SKA TRO att jag är arg på hen. Uäh! Sms däremot - vilket bliss för den morgontrötte/smågrinige. En väl vald smiley RÄDDAR ALLT! Ingen kan genomskåda att jag är grinig. Jag är som en konstant textuell solstråle.
Eller handlar ångesten om någon slags suspekt irritation över att när jag är hemma är jag ledig, & ledig är INTE att prata i telefon? Saken är nämligen den att jag jobbar större delen av mina dagar med att... PRATA MED FOLK I TELEFON. Det skumma är att formella samtal är helt okej. Jag har inga problem med det överhuvudtaget, tvärtom. Då har samtalet ett tydligt syfte samt avslut, & jag är fullt beredd på att det ska ringas & att det ska pratas. Jag tycker tom att det är kul.
Men inte privat, som sagt. När jag är bakis är det som allra värst. Egentligen borde jag bara stänga av mobilen när jag är bakis. Det är NOLL & ÅTER NOLL chans att jag svarar om man ringer, såtillvida man inte sms:ar först å meddelar att det verkligen är något viktigt.
Som tur är vet jag att jag inte är ensam om denna obskyra fobi.. Det finns fler som mig därute. Vi är många, vi är starka! Det är dessvärre telefonivrarna också. Denna kommunikativa konflikt skapar klyftor mellan människor. Det spelar ingen roll hur mycket de två motpolerna försöker mötas på halva vägen - kontentan av ångest är konstant för båda sidor! Kanske vore lösningen en sms-funktion som med mänsklig röst läste upp sms för telefonivrarna, som i sin tur kan skapa sms genom att besvara med röstinläsning, som sedan återgår till sms-manikern i textform. PROBLEM SOLVED. FRAMTIDEN ÄR HÄR.
Eller så går jag i KBT träning :D Telefonångesten kanske inte är helt normalt, trots allt. Men går det ens? Finns det freaks of nature som är ok BÅDE med att prata i telefon & att sms? :O I believe it not.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar