
Jag tror jag har världens bästa kille. Har nog aldrig blivit så glad för en present i hela mitt liv <3
Det hela började med att jag berättade för min kära vän Ida att Kims katt är den keligaste & gulligaste katt jag någonsin haft fördelen att få träffa. Ida hade mycket svårt att godta detta, eftersom hennes katt Lucy är (med mitt intygande) också världens keligaste & gulligaste katt. En vild jämförelse av kattpowers & gullighetsexempel uppstod mellan mig & Ida - the cat-battle had begun!

Sen har dagen mest bestått av trånande fönstershopping & bankärenden - nu är jag hemma & samlar kraft med grönt té för att senare åka till Uppsala & sy bröllopskläder med min bäst Elin <3 Please note att det inte vi som ska gifta oss dock, utan min gode engelska kompis John, som gifter sig med sin älskade burlesqueartist Felicia :D Förutom given burlesque har dom valt tema Alice I Underlandet för bröllopet. Hurra! Så det ska jag & Elin ordna med ikväll, under stort hemlighetsmakeri. Det kommer bli perfektion! :D
Jag ÄLSKAR när grejer jag velat ha länge råkar bli modernt. Som nu, då jag äntligen kan köpa ett par Tankgirl-boots som jag länge drömt om!
Nu får man väl bara iskallt invänta det skitfula singoalla/indian/fjädrar/blommigt-modet som alltid kommer, efter en snygg mode-fläkt. :D JUST SEE AND WAIT!









Eva däremot, hon ljuger inte egentligen för Everts skull. Hon ljuger för att rädda sitt eget skinn, hon ljuger om vad som egentligen hänt, för att hon tjänar på det. Hon tjänar på lögnen mer än den hon ljuger för. Evert har förlorar på att inte få höra sanningen, för han har ingen möjlighet att själv avgöra om han ska stanna hos Eva eller inte efter vad hon gjort. Han tvingas stanna för att han tror att ingenting har hänt, att Eva talar sanning när hon egentligen inte gör det. Eva tjänar på att ljuga. Med andra ord - inte en ok lögn.
Det här ämnet ledde oss inte helt osökt in på mer djupnördiga ämnen såsom att 1400-tals rustningen i programmet knappast var verklighetstrogen, hur kan man egentligen mäta lönnmördar-skills mot en close combat-skills osv osv. Tillslut snurrade vi in oss på vanligt hederligt battlefield-krig.
Den ena av oss, en psykolog, tipsar om boken "On Killing - The Psychological Cost of Learning to Kill in War and Society", av Dave Grossman. Som titeln avslöjar så handlar det om psykologiska frågeställningar kring krigsföring. Det är nämligen så att i motsats till allmän uppfattning, så är det mycket ovanligt att motståndare i krig faktiskt dödar varandra. Låter underligt tycker kanske läsaren nu, men om du frångår modern krigsföring (som vi kommer återkomma till), är det faktiskt så det går till. Min psykologvän förklarade för oss att människor fungerar, knappast överraskande, ungefär som djur i konfliktsituationer. Man bröstar upp sig, skriker, försöker skrämma motståndaren & den som lägger sig å visar strupen är den som förlorar.
Jag tänkte ta & läsa den här boken On Killing, för tydligen utvecklades en helt ny psykologi inom amerikansk militär, när det avslöjats att soldater mycket sällan sköt för att döda, som under tex Andra Världskriget. Detta uppfattades naturligtvis som ett problem av ledande inom regering etc - humana soldater som undviker att döda motståndarna i krigssituationer?! Icke! Så man utvecklade istället hård träning inom militär där man helt enkelt övar bort instinkten hos soldater att undvika att skjuta direkt mot andra människor. Istället börjar man träna soldaterna med tomma magar & sömnbrist, & man bankar in reflexen att alltid skjuta i stressande situationer. Ungefär som i ett shoot em up spel. Man får en direkt reflex att skjuta mot det som rör sig, mot "fienden".
Successivt tränar man alltså bort den medfödda instinkten att skona liv, för att istället byta ut den mot ett skjutgalet finger. Resultatet av det här arbetet är väl ungefär vad vi ser med amerikanska soldater i Irak just nu. Ständiga rapporter om civila offer, misslyckade attacker & framförallt extremt traumatiserade soldater som återvänder hem väl medvetna om att de har tagit liv, flera gånger civilt liv. Den psykiska baksmällan den vetskapen ger går däremot inte att träna bort i militära läger. Den stannar hos soldaten för resten av hans liv. 



Jag kommer ihåg att jag satt & kollade på när KDs partiledare, den otroligt okarismatiske Göran Hägglund, under almedalsveckan dravlade på i ett tal. Utan någon som helst skam i kroppen gjorde han i sitt tal sådana propagandafulknep som skulle fått en republikan att förtjust klappa med händerna.Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest. Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. [...] Vänstern tycker att det vanliga samhället är ett förtryckande samhälle och därför ska det vanliga klandras och motarbetas. Den svenska vänstern tycker att det är rätt att göra uppror mot sådant som är vanligt.
VIPS har han buntat ihop alla som över huvud taget ligger åt vänster med Reclaim The Streets. Utan någon som helst skam i kroppen trär han med ett dolt flin en rånarluva över alla socialister, vänsterpartister, kommunister, syndikalister, socialdemokrater & vänstervridna. Alla som tycker att allmän välfärd är bra, som anser att skatter faktiskt betalar skolor, vård & välfärd. På med rånarluvan!


Tänk om det har funnits kolonier med djur, som varit lika smarta som vi, långt innan vi ens fanns? Jag föreställer mig helst ett gäng små coola gnagare, som efter evolutionens utveckling, hade samma kapacitet i sin hjärna som vi har? Som filosoferade tillsammans, spanade ut i rymden & funderade över ljusets hastighet eller liv på andra planeter. Men vad som helst kan ju ha hänt - kanske en rosa Tyrannosaurus Rex kom förbi, trampade snett & råkade krossa jordhålan dessa smarta gnagare bebodde? MAN VET JU FAKTISKT INTE!
En sak till! Tänk om det ute i rymden finns HELT ENORMA planeter, gigantiska planeter, med levande varelser på som är minst lika utvecklade som vi? Men planeter som är så förbannat stora att vi inte ens kan se dem? Tänk om vi är som små små dammkorn i jämförelse med andra planeter? Tänk om det finns en massa välutvecklat liv på en massa av dessa jätteplaneter därute, men anledningen till att vi aldrig får kontakt med dem är för att vårt lilla jordklot är FÖR LITET, att dom inte ser oss? :D 








