Ser
dokumentär om barn-anorexia med ett behandlingshem i England. Blir chockad av det jag ser - inte så mycket för att det är så unga barn det handlar om, utan behandlingsmetoderna av dem. Inser att inställningen till anorexia inte tycks ha förändrats alls sedan jag var liten...
Jag har själv personliga erfarenheter av allvarlig anorexia i familjen, & jag gick även 6 år på Kungliga Svenska Balettskolan, där några elever led av återkommande problem med anorektiska tendenser (ingen i min klass vad jag vet, som tur är). Skolans reaktion på anorexia hos sina elever: stänga av dem tills de nått rätt vikt, & VÄGA dem på plats inför varje träning. HUR kan man tillmötesgå en flicka eller pojkes stora fixering vid sin egen vikt mer effektivt än att just kontinuerligt väga dem? Skolan erbjöd ingen terapi, inga samtal om näringslära och träning, inget intresse för psykologiska problem. Bara avstängning & invägning inför den dagliga träningen. Mitt stora problem är att man har en skola där de elever som kommit in varje årskurs tränar på exakt samma nivå som en elitidrottare - vi tränade 3-4 timmar om dagen, 6 dagar i veckan. Det är en mycket hård träning som leder till en EXTREM kroppsfixering i kombination med prestationskrav och konkurrens som för vissa barn trollar fram anorektiska beteenden. Men skolan reflekterade inte en enda gång kring att utbilda barnen i hur kost samverkar med den extrema träningen. Varför måste man äta bra? Vad bör man äta? Vad händer med kroppen om man tränar på vår nivå men utan bränslet som krävs? Inte ett ord.
BBC-dokumentären handlar om ett behandlingshem för flickor i yngre tonåren som lider av anorexia, vissa av dem så små som 11 år. Personalen konkluderar att problemet med ätstörningar kryper ner i åldrarna. Patienterna på behandlingshemmet går visserligen i terapi och träffar regelbundet läkare. Men det som slår mig som helt hysteriskt är den extrema fixering vid mat som behandlingshemmet har: barnen måste varje morgon spendera högst 25 minuter med att äta sin frukost. Man får inte välja bort någon mat under någon av måltiderna. Långa ärmar, långa naglar & utsläppt hår är förbjudet, för då kan barnen gömma maten i kläder eller i håret. So far so good, antar jag. Men så ser jag var barnen tvingas äta:
Frukost: Fettdrypande scones med lager av marmelad eller jordnötssås. Godis.
Lunch: Friterad mat, mängder av vitt bröd. Godis.
Middag: Vit pasta, vitt ris, massor med återigen friterad smaklös mat. Läsk. Påtvingade efterrätter som består av fettiga muffins eller stora chokladkakor.
Jag såg inte en enda grönsak eller frukt under någon av måltiderna. Bara fett, tomma kalorier och socker. En klassisk engelsk matkultur visserligen, men VADFAN?!
Är det ingen som tänkt på att barnen kanske behöver förstå konceptet näringslära? Barnen är livrädda för fett, men ingen är intresserad av att förklara för dem olika typer av fett som existerar, varför vissa är extremt nyttiga för kroppen? Varför inte hjälpa dem att intressera sig för näringslära och skapa ett intresse för verkligt nyttig mat? Låta dem själva vara med under matlagningen, låta dem själva välja vilken typ av mat de vill laga, och förstår hur bra mat kan vara för kroppen? Introducera dem till hela paradiset av mineraler, fibrer, vitaminer, fettsyror och aminosyror? Vet ingen att det finns en direkt länk mellan depression & underskott av DHA-fettsyror tex? Hur fan kan man ge deprimerade små barn mättade fetter, friterat & raffinerat socker när de behöver massor med omättade fetter, fibrer, fruktsocker, protein och massor med vitaminer och mineraler? Men nä. Ungjävlarna får fish and chips. Jag hade själv blivit anorektisk om jag tvingats äta den där vidriga tomma maten varje dag, som dessutom är i stora mängder skadlig för kroppen.
Det kanske sorgligaste i dokumentären är en liten flicka som intresserar sig för organisk mat och äter som en champion när hon lunchar på en organisk restaurang. Men bara för att hon väljer en pastarätt istället för friterat eller vitt ris den dagen, så blir hon straffad.
Okej, dokumentären kanske säger mer om engelsk okunskap inför vilken mat som är bra för kroppen och vilken som inte är det. Men jag tycker allting reflekterar samma sak: ingen orkar lära barnen mer än att de MÅSTE ÄTA. Men ingen orkar förklara VARFÖR. Ingen förklarar för dem hur allting hänger ihop. Ingen pallar att visa hur träning är bra, men kräver bränsle i form av näring för att det ska vara bra för kroppen. Det enda man gör är underminera deras rädsla för mat & öka deras fixering vid deras vikt. Så extremt sorgligt. Jag kan bara hoppas att svenska behandlingshem ser annorlunda ut, samt att Kungliga Svenska Balettskolan inte bemöter sina anoerktiska elever så samma sätt som de gjorde när jag gick där. Hoppas går ju.
+Judith+with+the+Head+of+Holofernes+(3).jpg)
