Ett farväl

Ikväll var jag på Cirkus Cirkörs nya föreställning Knitting Peace. Jag vet att jag sett någon av deras föreställningar tidigare men jag måste erkänna att jag inte minns ett dyft av dem.
Jag hade inte hört någonting om föreställningen innan jag satt där i publiken med min mor & hennes karlslok. 

Cirkus Cirkör gjorde det fullkomligt uppenbart för mig är att vi inte behöver cirkus längre. Iaf inte i dess traditionella form. Vi behöver den här typen av cirkus. Genom att sudda ut gränserna mellan cirkus & teater slungar Cirkus Cirkör oss in i allt det som modern cirkus har att erbjuda. Vi får en ofantlig fager upplevelse - en poetisk, ljus, nästan mytologisk lek med garnnystan, intrasslad i bollar, spindelväv & suggestiv märklig musik som leker med både moderna beats & folklig musik. & artisterna sen - man inser vad den mänskliga kroppen faktiskt är kapabel till, hur vacker & stark den är. Man kan lätt tro att man sett det mesta på cirkus, men det är fel. Gång på gång på gång sitter jag där som en jävla fågelholk & JAG INTE FÖRSTÅ hur de lyckas göra alla sina spektakulära framträdanden med sina kroppar. Ren & skär magi. Föreställningen är hasplande & överraskande, den trampar på våra nerver när artisterna gör omöjligheter på höga höjder. Jag sitter där i publiken som ett barn å skrattar, klappar i händerna, drar efter andan, får ont i hjärtat för det är så fagert, rycks med & hurrar. 

Och allt detta ger Cirkus Cirkör mig utan ett enda djur på scenen. Inga apatiska förtvivlade fyrfotingar som går i cirklar eller bänder sina stora kroppar i omöjliga vinklar tusentals mil från sina riktiga hem & naturliga miljöer. Inga svarta tomma ögon, inga piskor, inga grälla glittriga hattar på nertyngda djurhuvuden. Det enda djuret vi får se på scen är det fantastiska mänskliga djuret - det är det enda djur vi behöver på en Cirkus. 

Tack Cirkus Cirkör för att ni tar oss i handen & visar oss var framtiden har att erbjuda. Det har aldrig känts mer glasklart.