"And we'll never see the likes of you again"

Det är påtagligt likt en amputation. En vital del av en själv ska plötsligt accepteras som inte längre där. På ett handikappande sätt lurar hjärnan en att tro att allt är precis som vanligt, att ingenting har hänt. Det ökar på chocken ännu mer varje gång man upptäcker att det inte är sant, att man visst berövats en del av sig själv. Att man aldrig kommer få uppleva den igen. Att den delen i ditt liv är för alltid borta & att man måste lära sig att leva utan den.

Fantomkänsla är en sensation som inte är förknippad med smärta. Patienten upplever att den förlorade kroppsdelen sitter kvar även om det inte känns som en exakt kopia av den. Patienten kan känna sensationer som klåda, värme och kyla.Fantomkänsla är något som nästan alla patienter med amputerade ben får uppleva.

Jag är inte ledsen för hans skull - han gick bort precis som han själv hade önskat. Men för vår skull är jag det. Uppriven, arg, förtvivlad - med ett gapande svart hål inuti. Ett liv utan honom är litet mindre ljust, med litet mindre skratt, litet mindre värme, lite mindre av allt. Det tog han med sig. 

Det är fint att uppriktigt & helhjärtat kunna beundra en människa så mycket som jag beundrade honom. Så jävla intelligent, så jävla allmänbildad - törstade kunskap som intresserade honom, han slukade böcker, filmer, teater. Så jävla rolig - man skrattade alltid i hans sällskap, njöt av hans anekdoter & livserfarenheter. Så jävla grym kock - han var fantastisk i köket, han älskade stora bullriga middagar med billiga dukar att spilla på & gott vin i mängder. Så jävla välklädd - alltid i färgglad Hollington-kostym, en nystruken skjorta, men aldrig någonsin i slips. Eller hemma i sina samurajbyxor för att glädja oss, eller med förkläde i köket. Ett socialt geni - man kunde placera honom i vilket sammanhang som helst, & han fann alltid nya bekanta, hamnade alltid i intressanta samtal, & fick alltid sin omgivning att skratta å känna sig väl till mods. Han hade nära vänner över hela jordklotet, vänskaper som varade hela livet ut.  

Det är uppriktigt svårt att acceptera att man aldrig kommer få träffa honom igen. Det känns verkligen som om ingen kan fylla hålet han lämnar efter sig. Ingen. Jag har inte bara förlorat en pappa. Jag har förlorat en vän, ett bollplank, en filosof & en fullkomligt magisk människa jag kommer sakna för resten av mitt liv. Det är det som gör så fruktansvärt jävla ont.

   If there was ever a man
   Who was generous, gracious and good
   That was my dad
   The man
   A human being so true
   He could live like a king
   'Cause he knew
   The real pleasure in life

   To be devoted to
   And always stand by me
   So I’d be unafraid and free

(Tack bror Robin som uppdagade ovan text för mig. Den är så träffande. Skrivet av Horace Silver Quintet)