SD fick i opinionsundersökningar 2014 nästan 800.000 väljare. Det är ganska stor del av Sverige befolkning, ändå. Nästan en tiondel. Det innebär att SDs anhängare inte längre kan antas vara rednecks man hittar på skånska slätten. SDs anhängare finns istället överallt - vi kan inte se på dem vilka de är. Det kan vara gulliga tjejen du följer på Instagram. Det kan vara kollegan på kafferasten. Eller gamla tanten framför dig i kön på ICA. Det kan tom vara dina egna släktingar. Det här är ett faktum som vi måste befatta oss med.
Häromdagen såg jag ett nytt klipp med Southpark med namn "In My Safe Space":
När jag såg det här klippet fastnade skrattet i halsen & jag fick istället en gnagande känsla inuti. (Jag rekommenderar att du ser det innan du läser vidare.)
Klippet bekräftar en tanke jag har, som ger mig den där gnagande känslan. Att vi alla sitter i varsin glasbubbla byggd av Social Media, vilket skapar en bekväm, självförhärligande vardag där man omges av människor som tycker ungefär likadant som en själv. Man städar effektivt sin egna glasbubbla, städar bort inlägg/människor som stör ens världsbild. Man är trygg i sitt Safe Space. Att göra det är fullständigt jävla naturligt. Eftersom Facebook är något man tittar på varje dag, orkar man bokstavligen inte att se en massa saker som gör en arg/besviken/oroad/ledsen. Men vi måste ställa oss frågan - till vilket pris sker denna vardagsbekvämlighet?
Vad är risken med att vi sitter i vår glasbubbla? Det är ju dessvärre så att de med motsatta åsikter, gör detsamma. SD-anhängare, främlingsfientliga, "Sverigevänliga" skapar sina egna blågula glasbubblor. Där man gillar varandras youtube-klipp. Där nerbrända asylboenden får hundratals likes. Där statusuppdateringar med tveksam statistik hyllas. Där mainstream media svartmålas. Där ingen säger emot, ifrågasätter eller undrar hur man egentligen menar.
Problemet är att dessa blågula bubblor skapar personer som Anton Lundin Pettersson. Han var förmodligen övertygad om att en stor majoritet av svenska folket höll med honom & skulle hylla honom som en hjälte för det han gjorde. För det är vad han lärde sig i sin gulblåa glasbubbla.
Det är precis som alla vidriga hatbrott vi såg under 1990-talet, som eskalerade av den tragiske sociala non grata outsidern John Ausonius, a.k.a Lasermannen. Han letade febrilt efter ett sammanhang i Sverige, & invandrarhatet som bubblade överallt i samhället gjorde att han upplevde sin handlingar som efterfrågade, rent av heroiska.
Frågan vi måste ställa oss - hur fasen blev det såhär? Av alla dessa 800.000 svenskar, är verkligen alla dessa brunfärgade fullblodsrasister? Eller är det kanske en hel del människor som väljer lätta lösningar på svåra problem? Är det det utbredda politikerföraktet som resulterat i att människor "röstar för att jävlas"? Vad fan är det med SD som attraherar så mycket? Det finns inga enkla svar, men kanske är det dags att stiga ut ur våra Safe Space & faktiskt börja prata med varandra?
Orka ta diskussionen utan att hemfalla åt argumentation av typen "Du är helt jävla dum i huvuet".
Orka ta diskussionen med meningsmotståndare som medmänniskor istället för underlägsna idioter.
För om man orkar göra detta är chansen väldigt stor att de där glasbubblorna faktiskt på riktigt krackelerar. Kanske kan en SD-röstare inse att allt "vänsterpack" inte är någon Sverige-hatande åsikts-maffia. Kanske kan vi inse att alla SD-röstare inte är Hitlerhyllande fullblodsrasister?
För det här med att "ta debatten" kanske inte är politikers ansvar... Det kanske är vårt - du & jag? Det kanske är hos oss ansvaret ligger? En sjukt skrämmande jävla tanke, jag vet. Men livet är tyvärr inte som Sagan om Ringen (BUHU!). Alla motståndare är inte svartvita orcher som man måste nedgöra för att lösa problemet (även om SD & dess anhängare sannerligen har en tendens att se på världen precis så). Kanske måste du å jag ta diskussionen, tom aktivt söka upp den, för att förändring ska kunna ske. Hitta dessa osynliga SD-anhängare i vår omgivning, slå hål på deras glasbubbla, sätta oss ner med dem & verkligen snacka.
Hur vi ska övertyga alla nya SD-röstare att det finns bättre mer vettiga politiska alternativ än Jimmie? Hur ska vi locka fram medkänsla istället för frustration & hat? Hur kan vi visa alla dessa människor som bara för några år sedan röstade på Moderaterna eller Sossarna, att SD inte är de enda som lyssnar på dem? Och med lyssna, menar jag inte att att det innebär att man behöver hålla med. Jag menar just att lyssna, resonera & försöka nå någon form av sansad diskussion. Det är dessutom extremt viktigt att särskilja på SD & deras väljare. SD har en genomrutten agenda & nästintill sektliknande metoder för att få folk att dansa efter deras pipa. Framförallt hyser jag ett djupt obehag inför Bröderna Ekeroth. Jag har noll & åter noll respekt för SD & avskyr dem av hela mitt hjärta. Men att dra alla deras väljare, som sagt nästan var tionde person i Sverige, över samma kam går inte. Alla dessa som börjat lyssna på Jimmie & hans anhang försvinner inte för att vi blundar å låser dörren. Tvärtom.
Kom ihåg detta: om vi alienerar alla dessa förstagångs SD-väljare genom att utmåla dem som intelligensbefriade eller värdelösa, är den enda öppna famnen som återstår för dem den högerextrema. Vill vi om ett par år ha 800.000 nyfrälsta högerextremister, bara för att vi satt i vår bekväma glasbubbla med händerna för öronen?
Vi måste börja prata med varandra i det här landet. Jag vet helt ärligt inte hur vi annars ska undvika att en ny Laserman kommer inom en mycket kort framtid...
