Med barnslig menar de oftast att jag har intressen som kanske inte är helt kosher för en vuxen att ha, alternativt att jag är intresserad av något till den grad att det blir, ja, omoget.
Jag har aldrig riktigt förstått varför inte alla är lika "barnsliga" som jag? Jag har eller aldrig förstått mig på den delen av befolkningen som når en viss ålder eller tidpunkt i livet, då majoriteten av det som intresserad dem som unga, plötsligt blir non grata. Jag vet att dom finns därute. Vuxenzombisarna. Normlings, som min vän Martin kallade dem. Jag har själv den fantastiska turen att omge mig att människor som är minst lika omogna som jag själv privat. :D Men ärligt. Ska inte hela livet vara ett enda långt sökande efter sådant som intresserar en? Stuff that makes your whiskers twitch? Oavsett om det är tevespel eller om det är knypplingstekniker under 1800-talet? Vad händer i livet när man beslutar att, nä, det där intresserar mig inte längre. SLUTAR det verkligen att göra det eller är det bara ett bortrationaliserande pga jobb/kids/tidsbrist?
Eller är det helt enkelt så att man egentligen aldrig haft några särskilda intressen? Så det finns inte så mkt att "ge upp"?
Oavsett blir jag lite ledsen när jag tänker på det. Jag vill aldrig sluta att vara barnslig i såfall... I need my gems!
6 kommentarer:
Håller med! Jag tror ju att det har med den där sista pushen av entusiasm över något. Världen behöver excentriker! Även om jag inte är excentriker riktigt så tänker jag inte arbeta på att göra mig av med det lilla jag har. Tänker fortfarande skrika rakt ut över fornlämningar och täcka saker i glitter. That's it.
Det absolut värsta jag upplevt gällande det här med att vissa människor bara ger upp när de anser sig vara vuxna, var då jag pratade med en kollega på den städfirma som jag sommarjobbade på mellan terminerna på universitetet i Gbg. Jag nämnde nån film (för ovanlighetens skull, liksom), och hon svarade rätt ointresserat, för att sedan lägga till: "Nä, film, det har jag änna vuxit ifrån." Vuxit ifrån film? Ööhhh, what? Är film helst plötsligt barnsligt? ALL film? Vem bestämde det, and on what grounds? Jag tror inte Ingmar Bergman, Pasolini, Kubrick, Kurosawa eller nån annan, oerhört respekterad filmskapare skulle hålla med om den saken. Ingen fullständigt orespekterad filmskapare heller, för den delen. :O :D
Väsentligt för saken är också att hon var cirka 22 år, gift, bodde i villa utanför stan med sin man, och väntade just då deras första barn. Jag får nån slags inre panik-klåda i hela mitt system av att tänka på detta, fortfarande, fast det var säkert 8-10 år sen nu.
Ellet - Exakt! Alltså, jag kanske är narrowminded, men jag kan inte ens FÖRESTÄLLA mig ett liv utan alla mina inslag av suspekta intressen. Ett liv utan dem, vore ungefär som ett liv endast bestående av en typ av mat. Eller en typ av alkohol. Eller endast att läsa en författares böcker. Helt otänkbart. Det vore ett liv knappt värt att leva. Keep glitter stuff, baby!
Nio - ÅÅÅÅH jag får exakt samma allergichock av det den där tjejen sa, som du. JAG KAN INTE HELLER FATTA. Vaddå växa ifrån film? Vaddå växa ifrån musik? Det är lite som att växa ifrån mat, eller växa ifrån djur, eller växa ifrån att ha roligt. "Nä, kul, det har jag vuxit ifrån". Det första jag tänker, är att den där bruden förmodligen aldrig sett en bra film i sitt liv. Hon kan inte veta vad hon missar. För hur kan man välja bort allt det fantastiska som finns?
Men exakt! Det ar darfor jag jobbar med att mala toy soldiers pa dagarna och springer runt och ranner pa natterna... vid nastan 38 ars alder :D
/Anja
Anja - Haha fy fan vad roligt, jag vill se dina toy soldiers! Var kan man se dem? men håller ba med. No gods no grown ups!
Skicka en kommentar