What nice eating looks like

Jag vet inte riktigt om det finns goda anledningar att inte sluta äta kött idag. Själv blev jag vegetarian redan vid 12 års ålder av rent etiska anledningar. Jag kommer ihåg att utbudet på den tiden var minst sagt skral. Sojabitar man blötlade som smakade papp. Bleka gråvita sojakorv på konserv som smakade absolut ingenting - ungefär raka motsatsen mot vad man har att välja på idag. Tur för mig att bae är vegetarian också, så vi kan frossa i mat tillsammans.

Senaste 1-2 månadernas highlights, Its good to vegetarian these days, veganutbudet börjar dessutom blomma rejält:

Halloumiburgare på Greenwich pub

Hemmalagat: quornfile, kvarg, starka asiatisk sås, pumpakärnor, tomat, gurka.

Hemmalagat: fullkornscouscous, vegansk salami, avokado, rökiga mandlar.

Stockholms godaste veganska dumpling från Fang Yuan Shi Wu

Vegansk handburgare från Vegan Soul Train

Vegansk tysk körv från Lyktans Krog i Köpenhamn

Kaosmycket kinesiskt från Restaurant China på söder

Hemmalagat vegetariskt av min bästis Lea

Hemmalagat - grönkål, quorn, lök, soja, kvarg & parmesan

Vegan raw noodles med tofu, från asiatiskt ställe i City

Vit quinoa, broccoli, sojaprotein mm från Paradiset

Celebrate good times come on!

Jag har fått ny tjänst på jobbet! Redaktör för intern kommunikation/intranät på Systembolaget. Är så djävulskt glad - det var verkligen dags att ta en sväng i arbetslivet litegrann.

Verkar f.ö omöjligt att komma undan mina journalistgener i familjen :D:D Lyssna på det här: 

Min mamma är journalist & författare, mammas sambo är författare, min pappa var journalist, min brorsa är journalist, min lillayrra jobbar på UR, min syrra är författare, min farfar var journalist, min pappas farbror var journalist & författare, min syrras man jobbar på SVT & mina syskons mamma & morbror jobbar på SVT. Det är liksom inprogrammerat i familjeträdet.

Därmed får jag nog konkludera att mitt nya jobb som redaktör är helt rätt väg här i livet. Just give in to faith!

Madonnas spetsiga boobs, Harlem, 90-talsfrossa & dragqueens. SISSY THAT WALK!

Nu jävlar kommer det hagla dokumentärtips mer än det haglar under aprilmånad i Sverige. Håll i hatten cats & gents!

Jag är ju ett stort fan av Svtplay, & sprang häromdagen på dokumentären "Strike a pose - Madonnas dansare", som handlar om vad som hände med Madonnas dansare efter den kända Blond Ambition Tour 1991. Ana den stora glädjen! Jag har alltid älskat Madonna just under 90-talet. Tveklöst den bästa perioden under hennes karriär - hon såg ut som Marilyn Monroe & började med sina famösa spetsiga tuttar samtidigt som hon ständigt gjorde sexualpolitiska uttalanden som gjorde folk nervösa, på rätt sätt. 

Jag minns att jag i gymnasiet skrev en genusanalys av Madonna under just 90-talet & kom fram till den spektakulära slutsatsen: Madonna var ALDRIG ett objekt på scen eller bild. Utan alltid ett subjekt. (Jämför med exempelvis med Britney Spears i slutet på 1990-talet - som alltid porträtterade sig som ett ständigt fnittrande, infantilt, självfördummande & inbjudande våp). All sexualisering av Madonna skedde alltid på hennes egna villkor, Madonna var aldrig tillgänglig för det manliga ögat utan alltid den som var in charge, den som bestämde över situationen. Hon var stenhård, skitsnygg, sexuell för sin egen skull, en ledarfigur & extremt oåtkomlig. Hon retade gallfeber på konservativa, katoliker & gav påven obekväma svettningar. Hon omgav sig av homosexuella dansare, lekte med typiskt manliga attribut & tog aldrig någon skit. 

Av just dessa anledningar blev jag fullkomligt galen i Madonna som liten när jag fick se dokumentären "In bed with Madonna", från hennes världsturné 1991. Dokumentären på svtplay om hennes dansare kan jag varmt rekommendera. Den är ett fint & lite sorgligt porträtt av dessa unga, fantastiska dansares liv & den märkliga situation de hamnade i 1991 - att över en natt gå från att dansa på gatorna i New York till att vara en världskänt entourage till Madonna. 

Personligen hade jag ingen aning om att Vogue var en specifik dansstil som uppkom i gaykretsar i Harlem på 1980-talet, där man på "Ballroom"-klubbar utmanade varandra på dance offs i en speciell stil som kallades Vogue eller Voguing. Det var via dessa kretsar som Madonna fick höra talas om kända unga dansare i New Yorks gayscen som hon aktiv sökte upp för att lura med på sin turne, & låten Vogue är givetvis en tribut till inte bara dansfenomenet utan hela den färgstarka gayscenen i New York.

I dokumentären om Madonnas dansare talas det om den ikoniska dokumentären "Paris is burning", som jag även hört refereras till i Ru Pauls Drag Race (VÄRLDENS BÄSTA PROGRAM!). Den handlar om hur hela homo, bi, trans Ballroomscenen uppkom under 80-talet i New York, dominerad av afroamerikaner & latinos. Det är en färgstark, sorglig & extremt fascinerande skildring av en subkultur de flesta av oss knappt känner till, & man får lära sig allt om begreppen "shade", "read" & "sissy that walk". Jag hittade dokumentären på youtube:


Men det slutar inte här! Om du är minst lika vetgirig som jag kan jag även varmt rekommendera dokumentären KIKI som jag också hittade på svtplay, om ballroomscenen i New York idag! 

Såhär står det om KIKI:

Sara Jordenös uppmärksammade film om Kiki-scenen i New York. I gaykvarteren runt Christopher Street Pier samlas HBTQ-personer för att utöva Ballroom, en performancebaserad konstform som på 1990-talet blev känd för den breda allmänheten via Madonnas musikvideo "Vogue", och som 1990 gestaltades i den ikoniska dokumentären "Paris is Burning". I dag, tjugofem år senare, har den nya HBTQ-aktivismen skapat en helt egen konstnärlig subkultur. Den kallas Kiki-scenen. Filmen tar oss bakom kulisserna till de storslagna och extravaganta balerna. Här betyder dansen, attityden och det egna uttrycket allt och att förlora är inget alternativ.

Still not satisfied!? Det finns ÄNNU en dokumentär i ämnet, som handlar om hela ballroom-scenens framväxt under 70- OCH 80-talet! Den heter "How do I look", och jag har inte sett den själv än, men här kan ni smygkika på en trailer!

Stånga sig blodig mot känslomässiga argument

Jag har ju förut pratat om den frustrerande insikten att alla sitter i varsin glasbubbla där det är omöjligt att nå in & att detta skapar en nästintill omöjligt shitty politisk situation.

Jag & Fia pratar ofta om hur skrattretande & samtidigt skrämmande det är att fakta eller djuplodande resonemang inte längre är valida argument i en diskussion. Istället grundar man sina åsikter på sin djupt subjektiv upplevelse istället. Hur det KÄNNS för mig är viktigare än hur det ÄR. 

Exempel: 

Person X: "Det är TAMIGFAN för jävligt att Gudrun Schyman vill förbjuda skägg! NU HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT!" 

Person Y: Men den där nyheten kommer ju från en satirsajt. Gudrun Schyman har aldrig sagt det där, Det är fejk. 

Person X: Det spelar ingen roll om det är fejk. DET ÄR FÖR JÄVLIGT ÄNDÅ! 

<- Ja. Vad gör man i detta läge? Sanningshalten är inte intressant i en argumentation längre. Hur man reagerar känslomässigt på att Schyman vill förbjuda skägg är alltså mer relevant & mer sant än att nyheten i själva verket är falsk. Det här är en vurpa min hjärna inte riktigt klarar av. Hur gör man? Är alla argument därmed dödfödda? Varför i helvete blir det såhär?

Idag lade min kompis Niklas upp en länk till det här på fejjan & skrev att den läsningen förmodligen kommer vara det bästa någon av oss kommer läsa på mycket länge.

Det besvarade en hel del av frågor kring beteendet ovan. Jag kan iaf säga att det var jävligt insiktsfullt. Fabulöst illustrerat med söttjocka små varelser. Plz read dis.

Mitt hem, min borg

Home is where the heart is - och alla tusentals nördiga saker man äger, alla tavlor, alla kläder och alla battle vests! :D Kommer ihåg att någon efterfrågade ett inlägg med bilder från hemmet, så här kommer det - om än lång tid senare.

Jag bor i en etta på 26 kvm på Södermalm i Stockholm. Det är en liten men naggande god rävlya som jag bara älskar. Jag sover i en loftsägn och under den har jag min teve/datorplats med soffa. Ena hörnet huserar alla mina kläder samt 2 st kläddockor, varav den ena nästan alltid har den sedan Halloween-outfiten på. I det andra hörnet har jag en egen liten plats med skrivbord och mitt i rummet har jag STOOORT fönster. Jag har också ett eget kök med en pytteliten matplats, & ett lagom stort badrum. 

Jag flyttade hit för ganska många år sedan nu & det var min allra första egna lägenhet. Jag trodde inte jag skulle trivas så extremt bra med att bo ensam som jag gör. Jag längtar ibland efter att komma hem till min lägenhet & inte sällan när jag varit borta från den länge så pratar jag lite med den när jag kommer tillbaka. Som man gör :D

Jag älskar verkligen min lya. Den är inget fancy, den är väldigt liten & enkelt byggd, men den passar mig alldeles perfekt. Jag har redan nu separationsångest för att en gång, nån gång, flytta härifrån. Så mycket har hänt här, så mycket har jag utvecklats i den. Så mycket fantastiskt och sorgligt har hänt i den. Det är en som en vän.