Det där med att bröla i grupp.

Hardcore har liksom alltid ingått i min verklighet. Dels har jag haft ex som brunnit för genren, dels har jag flera kompisar som lirar i hardcoreband samt arrangerar  hardcore-festivaler. & när jag bodde i Berlin kryllade det av hardcore-spelningar som jag bevistade.

Ska man summera hur en hardcore-spelning ter sig blir det ungefär såhär: placera 80-90% killar i ålder 15-35 i en spelningslokal. Hoppas inte för mycket på ölförsäljning - en sjuhelvetes massa av kidsen är straight edge. Klädkoden är shorts, bandtisscha, mössa/keps & tatueringar. Sen kör du igång spelningen å då bryter helvetet lös. Ett kaos under ordnade former utbreder sig för lekmannens häpna blick - för ett otränat öga ser det nämligen ut som att ett hundratal unga män spöar skiten ur varann. Visst, det puttas, röjs & moshpitas. Men så fort någon trillar i backen blir man hjälpt upp & man får aldrig värre smällar än en fot i huvudet någon glad stagedivare eller lite blåmärken. I värsta fall en fläskläpp.
För den oinvigde kan kanske denna typ av kaotiska konsert te sig fullkomligt obegripligt. Själv verkligen frodas jag. Är jag dessutom tillräckligt intoxikerad & förtjust i bandet hoppar jag gärna in mitt i moshen. Som jag brukar säga: "en spelning utan blåmärken är en dålig spelning".

I fredags fick jag inga blåmärken, trots att spelningarna var magiskt bra. Ida kom till Stockholm & mina kamrater från Malmö spelade - Hårda Tider - tillsammans med ett sammelsurium av hardcoreband. Bla eminenta amerikanska bandet Terror. Vill man bevittna omöjliga mängder stagedives & tokarröj kan man kolla videon jag spelade in:



Istället för blåmärken blev det prat med kamraterna från Malmö, puböl & slutligen vegetariska hamburgare hemma hos mig med Ida nerbäddad i min soffa. Ibland är det bättre med straight edge light. Fast utan blåmärken.

Stor hårångest = mössa! Klippa spara färga förlänga?! HALP